Gran Torino - 2008 - Clint Eastwood i högform!

Gran Torino

Regi: Clint Eastwood

2008

Drama

Clint Eastwood spelar en bitter krigsveteran som har åsikter om det mesta, inte minst om sin egen familj som allt som oftast retar gallfebern på honom. Han får också stå ut med sina sydostasiatiska grannar som stör honom oerhört. Han värnar om sin egen integritet och värdighet som senior i samhället, gammal är äldst och sker inte saker och ting på hans sätt sker de inte överhuvudtaget! Han har just begravt sin fru och i kanske sämre skick än någonsin när grannpojken försöker stjäla hans käraste ägodel – en Gran Torino han haft stående i garaget sedan 1972. Walt, som han heter, blir förstås rosenrasande och börjar vifta med geväret men mjuknar de kommande dagarna efter att han gradvis har blivit informerad om omständigheterna kring stöldförsöket. Den gängverksamhet som granpojkens kusin medverkar i står ännu längre ner på listan än någonting annat och Walt gör det till sin ensak att skydda området och framförallt sina sydostasiatiska grannar från våldet.

Redan under de första inledande bilderna är det ställt bortom allt tvivel vilken briljant skådespelare Clint Eastwood egentligen är, åtminstone i rollen som grinig gammal gubbe. Ingen kunde ha gjort det bättre och det är ömsom så underhållande att jag skrattar så jag gråter även om det faktiskt inleds med en ganska sorgsam händelse – en begravning. Vad som sedan är en upptrappning mot vad som komma skall är minst lika underhållande och man kan inget annat göra än att skratta åt hans bitterhet. Den är så utpräglad och överdriven, utan att för del skull vara överspelad, att ingen i hans omgivning står ut med honom, utom möjligen hans frisör då.

                              

Men så händer något, grannflickan råkar ut för ett gäng som rivaliserar med kusinens och Walt går emellan. Som på ett ögonblick får han plötsligt en omättlig respekt för henne och hon verkar vara den enda som kan prata med honom och få honom att öppna sig. Han blir inbjuden till fest och följer motvilligt med, grannskapet ser honom som en hjälte, men han är motvillig att acceptera denna status och vill bara bli lämnad i fred. Det är dock uppenbart att han faktiskt trivs med sina grannar och det är paradoxalt att det faktiskt var dessa som störde honom mest för bara några dagar sedan.

Vad som sedan sker är en fantastisk utveckling och även om Walt kanske inte blir direkt trevlig mot sin omgivning, märks det att han blir mer tillfreds med tillvaron och yttrar till och med vid något tillfälle en nedsättande kommentar om att han har mer gemensamt med ”gulingarna” är med sina egna söner. Det är fullständigt briljant skådespeleri och även om Walt slänger ur sig både den ena och andra nedvärderande och/eller rasistiska kommentaren om sina medmänniskor förstår man snart att det bara är en jargong och att han inte alls är rasist. Han är bara grinig och bitter och har inget att leva för, mer än att gnälla på sin omgivning. Kontakten han knyter med grannskapet förändrar detta och det finns plötsligt en meningsfullhet för honom igen.

Men även om skådespeleriet är av yttersta klass och regin, och allt det övriga hantverket också för den delen, är i toppklass, når filmen inte riktigt ända fram. Det känns lite för lätt och okomplicerat och det är alldeles för förutsägbart för att nå de allra högsta betygen. Man blir lite besviken även om filmen är enormt underhållande att se på. Man får liksom inget med sig från den och det går precis som man kan räkna ut i förväg.

9/10

Recension: Leprechaun - 1993

Leprechaun 

Regi: Mark Jones

1993

Komedi/Horror

För många år sedan trodde Fru O’Grady att hennes man blivit tokig när han efter en resa till Irland börjat spendera mycket mer pengar än vad han rimligtvis har råd med. Det visar sig att han har lurat av en Pyssling hans guld och ny planerar att leva glada dager på dennes bekostnad. Pysslingen delar dock inte hans inställning och är fast besluten att återta sitt guld med vilka medel som än blir nödvändiga. Dan O’Grady överlistar dock pysslingen och stänger in honom i en gammal låda. Men tiden går och flera år senare är det dags för nya människor att flytta in i huset. De råkar befria pysslingen som inte är på ett bättre humör än förra gången. Han ska ha tillbaka sitt guld och bryr sig inte om vem eller vad som kommer ivägen!

Det som framförallt utmärker den här filmen, åtminstone skådespelarmässigt, är att den inte bara innehåller Warwick Davis som pysslingen utan också en riktigt het Jennifer Aniston! Hon var 24 år gammal vid tidpunkten för filmen och imponerar inte direkt med sin skådespelartalang. Men det var också hennes första filmroll och inte vet jag om Mark Jones är någon mästerlig personinstruktör heller? På något sätt lyckas hon ändå vara en av de mest intressanta faktorerna i filmen.

Karaktärerna är annars ganska originella. Det måste ha varit roligt att skriva manus till den här filmen för en del grejor är så omåttligt korkade att man tvivlar på att det faktiskt är sant. Alltså, den är inte korkat skriven på något sätt men en del karaktärer beter sig på ett sätt som gör att de verkligen inte tillhör den mest intelligenta skaran på jorden! Och så har vi den sexuella spänningen mellan Jennifer Aniston och Ken Olandt, som spelar den andra stora rollen. Det är lite flirtande mest hela tiden tycker jag. Ändå blir det inte onelinervarning på filmen som för övrigt är oväntat underhållande!

Det är väl inte Warwick Davis förtjänst personligen kanske, även om han passar ypperligt i titelrollen, men det är onekligen sätten han förföljer de som, enligt honom, är skyldiga honom 100 guldmynt! Det är inte skrämmande men det är inte vidare roligt heller, man har lyckats hitta en perfekt avvägd väg att leverera historien på och resultatet blir snarast underhållande. Det är inget man vrålskrattar för men visst händer det att man drar på mungiporna emellanåt!

Ska man se det hela i något så när objektivt perspektiv är det egentligen inte en speciellt bra film, det tror jag redan att jag har hunnit konstatera! Men ändå finns det en klar behållning av den och även om det egentligen inte är mer än en bagatell i filmhistorien är det ändå något väldigt väldigt speciellt med den som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något som gör att den höjer sig över sina kusiner till dussinfilm och blir något mycket mycket bättre än vad man först kan tro!

7/10

Bitter Feast – 2010 - Tänk dig för innan du skriver en negativ recension...

Efter att en matkritiker förstört en kändiskocks karriär, det är åtminstone hans uppfattning kidnappas matkritikern och få utstå allehanda utmaningar för att överleva kockens sadistiska utsvävningar. Till saken hör att matbloggaren gjort det till sin sak att bara skriva rejäla sågningar…

Jag tycker faktiskt att det är en ganska annorlunda film. Inte för att det handlar om en kidnappning och tortyr, det är inget ovanligt. Snarare är det utmaningarna som ingår i själva tortyren som är specifika. Att stå för sina recensioner och verkligen bevisa att man kan leva upp till sina påståenden. Hur lätt är det egentligen att steka ett perfekt vändstekt ägg, eller grilla en medium rare biff? Inte så lätt som man kan tro kan jag avslöja! Det blir en tämligen blodig historia som eventuellt blandar in ett barndomstrauma.

James LeGros är utmärkt som den känslokalle stjärnkocken Peter Grey och det gör för den delen Joshua Leonard som offret JT Franks också! Det är en perfekt avvägd symbios mellan sympati och skadeglädje och någonstans övergår dessutom sympatin till förakt! En utmärkt film tycker jag, den är tillräckligt absurd för att vara realistisk. Är verkligen en bloggares makt så stor?

Det är en klart godkänd rulle som innehåller både blod och våld på ett realistiskt plan!

7/10