The Beast in Heat - 1977 - Naziploitation

The Beast in Heat

Regi: Luigi Batzella

1977

Drama

I ett av nazisternas läger experimenterar Dr. Ellen Kratsch med en varelse som ser ut att vara en hybrid mellan människa och apa. Denna varelse har en enorm sexuell aptit och för att demonstrera vad hon åstadkommit släpas en ung vacker och naken kvinna in i bestens bur och naturen får sedan göra sitt. Motståndsrörelsen – partisanerna, får dock nås om hennes omänskliga experiment och beslutar sig för att en gång för alla stoppa hennes framfart. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och snart är stridigheterna i full gång. Nazisterna står naturligtvis heller inte handfallna utan fängslar människor från byn för att genom diverse tortyr tvinga dem att avslöja partisanerna.

Redan i filmens början framläggs frågeställningen om människan ska tillåtas agera Gud och med dagens kunskaper i bakhuvudet dra man förstås snabbt parallellerna till den debatt om genmanipuleringens etiska och eller moraliska sidor, om det är försvarbart med detta som utgångspunkt eller inte. Det finns en uppenbar motsättning mellan de två forskarna som till en början verkar vara involverade i projektet just i denna fråga. Ganska snart inser man dock att det inte är filmens intention att problematisera denna frågeställning, snarare vill man exploatera nakna kroppar och vad passar bättre än att låta den best man har skapat vara outtröttlig när det gäller sexuella erövringar, den sätter på allt som kastas in i dess bur helt enkelt.

Det blir en ganska långdragen scen där förnedringen och smärtan för kvinnan är uppenbar och för de som gillar sleaze finns det ingen anledning att bli besviken. Guden Eros nämns i inledningsscenerna och det är inte svårt att förstå vart man vill komma med denna liknelse, även om jag inte för mitt liv kan föreställa mig någon Gudom i den hiskeliga kropp besten visar upp.

Efter denna inledande scen skiftar sedan filmen karaktär en smula, det blir inte längre den lägerfilm i nazistmiljö som man förväntar sig. Det fokuseras på motståndsrörelsen och vilka problem nazisterna har att lokalisera dem. En ganska lång transportsträcka inleds och faktum är att man inte riktigt vet vad som var meningen att göra. Att förlöjliga och förödmjuka nazisterna är i sig inget ovanligt i den här typen av film, men jag vet baske mig inte om det är fallet här eller inte. Det är så klichéfyllt och karikatyrmässigt att det nästan blir tramsigt och jag vet inte om filmen driver med sig själv eller inte. Vid några tillfällen skulle jag nästan dra paralleller till slapstick, även om den liknelsen egentligen känns lite väl grov. Automateld förekommer och folk faller till marken, utan så mycket som en droppe blod, vid flera tillfällen. Försök till sentimentalitet blir så uppenbara och sökta att de inte går att ta på allvar överhuvudtaget.

Så repar sig filmen något i och med den obligatoriska tortyrscenen. Den är blodig och det som utspelas är ganska uppfinningsrikt. Det är nakna kroppar, både män och kvinnor faktiskt, mycket sleaze och sexuell tortyr. Råttor, eld och elektricitet används, exempelvis har man i ett av fallen kopplat elektriskt apertur till en av kvinnorna könsdelar. Blodet rinner och faktum är att det känns lite konstigt att det förekommer mycket mera blod i dessa scener än vid dödsskjutningarna som jag nämnde förut. Det återknyts också äntligen till filmens titel och besten visas på nytt som en del av den tortyr som pågår. Insinuationen av att knullas till döds av denna varelse blir till slut helt uppenbar då bestens törst efter sex är omättlig. Frågan är bara vilken nytta genmanipulationen att skapa en sådan individ skulle göra för det tredje rikets framgångar?

Nä, det här är en ganska dum film som endast kan rekommenderas till de allra mest inbitna fansen av nazisploitationgenren. Är man vansinnigt förtjust i sleaze kan den också funka eller om man finner det underhållande att se de mest bisarra och absurda filmerna. I de avseendena ligger den här bra till, det är helt klart!

The Butterfly Effect - 2004 - Ofta sitter man som på nålar...

The Butterfly Effect

Regi: Eric Bress/J. Mackye Gruber

2004

Drama/Sci-Fi/Thriller

Evan (Ashton Kutcher) råkar som barn ut för en massa traumatiska händelser som hans hjärna väljer att blockera. Han har inga minnen från dessa mystiska blackouter och nu i vuxen ålder börjar han mer och mer intressera sig för hur han ska återfå dessa minnen. Med hjälp av skrivna journaler lyckas han återvända till tiden för blackouterna och t.o.m. ändra på historien. Han inser först inte hur vanskligt detta är och vilka framtidens konsekvenser kan bli. Han vill ju bara göra allting bra och rätta till sina misstag men han blir dock snart varse om följderna då verkligheten runt omkring honom ställs på ända gång efter gång.

En mycket smart filmad film, tittaren får själv uppleva det som huvudpersonen Evan får uppleva under sina blackouter, d v s ingenting och därigenom komma in under skalet på honom för att lära känna honom bättre. Man vet precis lika mycket som han själv och först långt senare får man inblick i vad som verkligen hände, eller kanske vad som hade kunnat hända? Ofta sitter man som på nålar och sugs verkligen in i filmen. Kanske beror detta på den ovisshet som i början i alla fall tilltalade mig starkt. Filmen undviker fällan att använda snabba klipp, som är så vanligt i den här typen av film, för att locka sin publik. Nej, det här är en film som med sin originella handling och sitt kluriga budskap drar till sig sina tittare likt ett flugpapper.

Tanken att man själv skulle vilja göra om en del saker i sitt liv som man kanske gjort fel eller som kunde ha gjorts annorlunda har väl slagit alla och det är just det som är den här filmens styrka, lättillgängligheten. Alla skulle väl vilja rätta till sina misstag och göra alla människor runt omkring sig lyckliga. Tänker man lite logiskt så upptäcker man snart att det som skulle följa, verkligen skulle vara kaos eftersom det torde vara helt omöjligt att förutsäga varje litet ingrepp. Tänk om du skulle hälsa på fel man på gatan en dag och det i så fall skulle innebära att dina föräldrar blev mördade.

Då till trovärdigheten. Filmer av den här slaget brukar nästan alltid innehålla någon form av tidsparadox som tycks vara helt omöjlig och den här filmen är väl egentligen inget undantag. Allt som händer är inte helt logiskt hela tiden men på det hela taget tycker jag att trovärdighetsfaktorn är förhållandevis hög och trots den något övernaturliga handlingen känns det som om det här vore på riktigt.

Ett starkt drama med budskap och en väldigt intressant handling och jag måste här även passa på att ge en eloge till Ally Smart för sin rollprestation som Evans vuxna barndomskamrat Kayleigh, filmens okrönta pärla!

Terror - 1978 - En skatt från videovåldstiden!

Terror

Regi: Norman J. Warren

1978

Horror

Handlingen centrerar sig kring en ung filmskapare som tydligen är ättling till helt fel person. Det vilar nämligen en förbannelse över släkten som alla ska dö en ond bråd död eller en häxa som brände spå på för sisådär trehundra år sedan. Under en fest blir mannens kvinnliga kusin hypnotiserad och går sedermera till attack med ett svärd, en händelse som hon sedan helt och hållet glömmer bort. Men våldsamheterna ökar och drabbar alla som befinner sig runt de båda kusinerna. Blodet rinner i strida strömmar…

Mycket kan sägas om lågbudgetfilmer från slutet av sjuttiotalet, men den här har faktiskt lyckats med konststycket att behålla sig hyfsat fräsch trots tidens tand. Visst ser man att filmen har en hel del år på nacken men den har fortfarande en gotisk känsla över sig som är mycket tilltalande.

                                         

Den initiala häxscenen måste bara vara inspirerad av Mario Bavas klassiska Black Sunday, även om den så klart inte kommer i närheten rent stilmässigt. Premisserna är dock likartade, häxan fångas in och ska brännas på bål, varvid hon uttalar en förbannelse mot sina banemän. Ganska enkelt, men synnerligen effektivt! Man kan grunda en hel story bara runt detta, vilket det finns ganska gott om exempel på i skräckfilmshistorien, inte minst i Chainsaw Cheeleaders som recenserades bara för ett litet tag sedan.

Jämförelsen känns dock aningen barock då det här är en film som verkar vara gjord med betydligt större allvar. Detta även om det är uppenbart, när humorn skiner igenom i en del scener, att det faktiskt även finns en humoristisk tanke med filmen. Jag vill inte gå så långt som att påstå att den driver med sig själv, men visst finns det en medvetenhet i att skämta med klichéerna på det sätt som man faktiskt gör. Man utgår från att publiken känner igen klichéerna och utnyttjar detta till sin egen fördel.

Att filmen är brittisk är tydligt och märks inte minst på den brittiska accent skådespelarna begagnar sig av, men också på själva stilen filmen har. För även om det handlar om lågbudgetfilm finns det ändå en helt annan närvaro i icke amerikanska produktioner. Det är fokus på andra saker än vad man är van vid, inte minst karaktärsmässigt, och det har en upplyftande effekt på hela produktionen. Skådespelarmässigt kanske det inte är något att hurra för egentligen, men jag tycker att det funkar ganska bra trots allt. Ingen utmärker väl sig som briljant på något sätt, men det är å andra sidan bara i några enstaka scener som det stinker rejält. Ofta har dock humorn en extra framträdande roll i dessa scener så man lyckas i mångt och mycket att släta över det som skulle kunna varit till filmens nackdel!

Ett väl genomfört hantverk skulle jag vilja säga, och en tämligen underhållande film med uppfinningsrika mordsekvenser. Kort sagt, en skatt från videovåldstiden!

Polisen i Strömstad: Polisen som vägrade svara – 1982 – en nostalgitripp!

Det här är en filmserie eller snarare en serie miniserier som visades på TV när det begav sig. Jag var tolv år när den här spelades in och jag har ingen aning om hur gammal jag var när den visades. Jag minns dock tydligt att jag såg den med stor förtjusning och kände väl såsom alla andra lite sympati för Evald Larsson, gestaltad av Stefan Ljungkvist, den lite enfaldige men oerhört dedikerade polismannen.

När man ser det här i dagens ljus slås man direkt av hur oerhört mycket 80-tal det är. Klippen i slagsmålsscenerna är fruktansvärda och det är under stundom hur löjeväckande som helst. Åtminstone i det första av den fyra avsnitten som miniserien håller på. Dialogen är så tafflig att man emellanåt har svårt för att ta den på allvar och karaktärerna är ibland så korkade att det inte går att göra något annat än att gapskratta åt alltsammans.

Bland skådespelarna märks, förutom Stefan Ljungkvist, Per Oscarsson samt en sjuhelsikes massa kända ansikten som det är lättare att känna igen än att sätta ett namn på. Jag tror det är lättare att räkna upp de man inte känner igen faktiskt. Många är mycket unga, som Lars-Erik Berenett till exempel. Det var med nöd och näppe jag kände igen honom och hade det inte varit förresten så kanske jag inte hade lyckats. Alla är verkligen inte bra, men det är frågan om man ska lasta dem för det. Snarare är det en konsekvens av sniken TV-produktion än något annat.

Att kalla historien för en deckare eller thriller vore att ta i. Det är visserligen ett kriminalfall men det är till formen mest relationsdrama och det känns nästan som ett examensarbete av någon sort. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade jag förmodligen inte ens sett klart första avsnittet. Men nu finns det trots allt ett sådant värde och det är dessutom mycket högt. Jag ska inte säga att jag inte blev besviken för mina minnen från serien var mycket lovande. Det var inte riktigt lika bra som jag hoppades… men nostalgin är fantastisk!

7/10