Torched - 2004 - Ryan Nicholsons första film!

Torched

Regi: Ryan Nicholson

2004

Horror

Deanna är sjuksköterska. En dag när hon är på väg till jobbet överfalls hon i hissen och blir brutalt våldtagen. Efter denna händelse finns det bara en enda tanke i hennes huvud – hämnd! Hon tänker ut den grymmaste av alla planer, kidnappar killen som hon är övertygad om är skyldig till dådet och sätter igång sin hämnd – som bland annat inkluderar en blåslampa…

Det här var Ryan Nicholsons första film, åtminstone med lite längd på. Nu är det inte en speciellt lång film i alla fall, den mäter 44-45 minuter men det spills ingen tid innan allting springer lös så jag antar att han har bantat ner på uppbyggnaden. Eller ja… Antar är väl fel ord, det finns inte tillstymmelse till karaktärsuppbyggnad och knappt hat filmen börjat förrän själva våldtäkten är igång. Det är inte frågan om att exploatera denna, även om själva akten i sig självklart är frånstötande.

                        

Nej, det här är en film som fokuserar på själva hämnden och den är monstruöst utförd. Det ser oftast väldigt verklighetstroget ut och jag skulle vilja se den kille som inte ryggar tillbaka för lite penisstympning… Skulle jag kalla den här filmen för något, förutom horror förstås, är det en klockren splatterfilm, fast utan humorn kanske. Blodet skvätter lite för mycket för min smak och det skapar snarare en löjeväckande effekt än något annat.

Men man måste komma ihåg att det här var en film som egentligen gjordes för att lära sig lite om hur man skapar film. Varken Ryan Nicholson eller de andra är riktigt färdiga som filmskapare. Och förresten, det blir man väl aldrig. Liksom allt annat i livet är det ett ständigt lärande. Jag kan se den här filmen som en intressant milstolpe och som något som passar in tidigt i karriären. Jag vet inte om jag känner igen Ryans stil så väldigt mycket i den men den innehåller åtminstone könsdelar av den manliga slaget i närbild, fejkade såklart.

Men det blir lite tunt, skådespelarna är mestadels katastrofala och hela produktionen stinker av amatörmässiga klipp och miljöer. Och faktum är att trots att filmen är kort och att den sätter igång genast är tempot ohyggligt lågt. Det är en tjatig film som inte ger mig särskilt mycket. Jag hade mycket hellre sett Ryans originalmanus, som berättas om i extramaterialet än det här om jag ska vara ärlig.

Men även om jag inte är så förtjust i filmen gillar jag utgåvan. Det är en film som inte är helt lätt att hitta och det var knappt meningen att den skulle ut på marknaden heller. Så vitt jag förstår finns det en annan version av filmen som har varit tillgänglig på nätet sen lång tid tillbaka, kanske till och med ända sedan 2004, men det här är den förlängda versionen med extra mycket tortyr, ny musik och sådana grejor. Utgåvan är dessutom snygg och ett måste för samlaren!

Tomie: Replay - 2000 - En sevärd uppföljare!

Tomie: Replay

Regi: Tomijiro Mitsuishi

2000

Horror

På sjukhuset gör operationsteamet en fasansfull upptäckt på sin sexåriga patient. Det som först kanske kunde vara en grotesk tumör visade sedan vara något helt annat, nämligen den re-animerade Tomie’s huvud. Kort därefter står det klart att samtliga inblandade i operationen antingen tagit livet av sig, försvunnit, eller helt enkelt slutat på sjukhuset. Överläkarens dotter, Yumi (Sakaya Yamaguchi) börjar undersöka sin fars försvinnande och med hjälp av faderns journal över det gåtfulla fallet med den sexåriga flickan, börjar hon komma sanningen på spåren.

Det här är, enkelt uttryckt, en i raden av uppföljare på japanska Tomie som verkar vara en evighetsserie om en odödlig flicka som får männen i sin närhet besatta av hennes skönhet, för att sedan få dem att begå vansinniga dåd mot sig själva. Idén om en odödlig flicka är ju egentligen rätt genial, då man ju kan göra hur mycket film som helst utan att förstöra historiens grundtanke. Faran är bara att berättelsen urvattnas och fokuserar allt för mycket på spökerierna i form av effektorgier i och med att fler uppföljare tillkommer. Så är dock inte fallet i denna, som verkligen håller sig på ett psykologiskt plan och inte förlitar sig ett enda dugg på effektsökeri a la amerikanska mått. Om det nu till äventyrs undgått någon att det handlar om en japansk film.

Jag har hittills sett och recenserat den första delen i filmserien så det är väl ganska naturligt att jag här och nu jämför den här filmen med den för att komma fram till eventuella likheter och skillnader. Glädjande nog är det här betydligt otäckare och med mer krypande stämning än sin anfader. Den är också mindre ”japansk” till sin stil än sin föregångare och det brukar, enligt mig, oftast inte vara till filmens fördel. Dock måste jag erkänna att jag gillade greppen i den här, det vill säga större närvaro av stämningsmusik, för överraskningsmoment är klädsamt sparsamma på asiatiskt vis.

Tempot, som var lite av originalfilmens fiende, är här betydligt följsammare och riktigt tilltalande och även om jag inte tänker avsluta för mycket om slutet, är det inte lika tillkrånglat som ofta är brukligt i de japanska flickspöksfilmerna.

Själva karaktären Tomie är inte dold i lika många omhuldande dimmor som tidigare och det kan förvisso vara förödande för spänningen, men å andra sidan vore det lite fånigt att inte förutsätta att publiken redan är bekanta med karaktärsdragen. Man kastas genast in i själva handlingen utan att spilla tid på onödigt förklarande vilket funkar alldeles utmärkt i en uppföljare som denna. Skönt är också att karaktären Tomie, som ju ska förtrolla och förhäxa karlarna med sin skönhet, fatiskt är bra mycket hetare i den här än i ursprungsfilmen.

Slutligen måste jag säga, även om det förvisso framgår av ovanstående text, att jag verkligen rekommenderar den här filmen före originalet i serien. Det är heller inte helt nödvändigt att se dem i rätt ordning för att få utbyte av den här, även om man naturligtvis får en del gratis på köpet då.

Klart sevärd spökis!

6/10