King
Kong
Regi:
Peter Jackson
2005
Action/Äventyr/Drama
Skådespelerskan Ann Darrow (Naomi Watts) blir förkrossad när hennes
pjäs läggs ned i depressionens 30-tal. Hon driver omkring i jakten på ett nytt
arbete när Carl Denham (Jack Black) får syn på henne. Han övertalar henne
snabbt att medverka i hans senaste storfilm som ska spelas in i Singapore.
Filmen är dessutom skriven av hennes stora idol Jack Driscoll (Adrien Brody)
som hon drömmer om att få träffa. Vad hon dock inte vet är att Carls projekt är
nedlagt av filmstudion och att hans egentliga syfte är att hitta den
mytomspunna dödskalleön. En ö som enligt sägnen avskiljer stranden från resten
av ön med en jättelik mur och som ständigt omges av dimma. Fartyget går på
grund utanför just denna ö och när besättningen tar sig i land blir några av
dem dödade av infödingarna som också tar Ann till fånga. Hon ska offras för att
blidka deras Gud – Kong!
Det här är ju, som de flesta säkert
redan känner till, en nyinspelning av en gammal film. Det är dock inte vilken
film som helst, utan en som hyllats och åter hyllats av filmkritiker runt om i
världen. Jag tror de flesta känner till historien om jätteapan som förlorade
sitt hjärta till skönheten och i och med att man redan känner till historien,
krävs det lite andra bedömningsgrunder. Man har ju lite svårt att bedöma
utifrån hur överraskad man blir av den menar jag.
Jag hade väldigt låg förväntan
och jag trodde faktiskt att Peter Jackson skulle förstöra den fullständigt! Jag
är ingen större fan av hans spektakulära Lord of the rings trilogi utan
föredrar hans tidigare verk med den magnifika Heavenly Creatures i spetsen. Min
förundran var därför stor när efter bara några få minuter kunde konstatera att
det här var en riktigt riktigt bra film! Den var, åtminstone inte i
uppbyggnadsskedet beroende av spektakulära actionscener utan berättade
historien på ett mycket smakfullt sätt. Bildspråket förstärker berättelsen och
skådespelarna tycks vara omsorgsfullt utvalda. Allra mest imponerar Naomi Watts
som verkligen går från klarhet till klarhet och glänser i stort sett i varenda
scen hon är med i.
Peter Jackson har också valt att
låta filmen utspela sig under det trettiotal när originalfilmen spelades in och
det tycker jag är extra kul. En hyllning till originalet och dessutom ger det
utrymme att göra miljöerna extra roliga. Dessa ligger ofta precis på gränsen
mellan förvrängd karikatyr och verklighetstrogna, framförallt när manskapet
nått fram till ön, men gränsen överskrids aldrig utan förblir trollbindande och
intressant.
Efter själva resan till
dödskalleön och första mötet med infödingarna skiftar filmen karaktär något.
Animationerna tar över och dessa kanske inte funkar till 100 % och är lite
utdragna. Personligen tycker jag just den här delen av filmen är lite seg och
man hade kunnat korta ned lite här. Att se King Kong slåss med allehanda
förhistoriska varelser blir lite tröttsamt i längden och det blir lite för
mycket ur askan in i elden för karaktärerna för min smak. Spektakulärt men utan
innehåll och det är som sagt dessa scener tillsammans med några uppenbara
visuella blunders (t.ex. rök som blåser åt fel håll) som drar ned filmen för
mig.
Dramat i filmen är precis det jag
gillar. Det är en kärlekshistoria mellan Ann Darrow och Kong samt mellan Jack
Driscoll och Ann, ett svartsjukedrama mellan Kong och Jack och ett livsfarligt
monster för innevånarna i New York. King Kong är levande och har definitivt en
personlighet, man lider med honom och förstår vad han känner. Animationerna
rörande ansiktsuttryck etc. funkar mycket bättre än rörelsemönstren i
actionscenerna och ger en extra dimension åt jätteapan.
Spektakulärt men med innehåll
denna gång för Peter Jackson!
