Cityakuten – ER – Andra säsongen

Nu har jag hunnit se några avsnitt på den andra säsongen av denna långkörare. Jag upplever det som att kvaliteten gått ned lite men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske försöker man helt enkelt för mycket? Tårdryperiet kvarstår dock och har inte åtminstone ögonvrån fuktats av ett avsnitt betraktar jag det som ett svagt avsnitt…

Det är ett par märkligheter som jag inte riktigt få ihop. Det verkar vara ett par händelser som helt enkelt är raderade från ER-bibeln. Det är karaktärer som är borta och andra som är tillbaka till exempel. Det är kanske inget att hänga upp sig på då det fortfarande är intressanta förhållanden mellan de inblandade men är man reaktionär så är man. Alla förändringar är av ondo! …eller inte?

Cityakuten – ER – Still going strong

Det var inte länge sedan jag konstaterade att jag äntligen hade förstått grejen med Cityakuten och att jag hade införskaffat flera säsongen av den. Nu har jag kommit en liten bit på väg, det är väl tredje disken jag är inne på tror jag. Alla avsnitt är inte superemotionella, det har varit några stycken nu där inte en enda fuktig ögonvrå har siktats men det senaste, som jag såg ikväll – Blizzard, var nog det finaste på länge. Man hade lyckats att blanda ihop kaoset av en trafikolycka med rörande karaktärsutveckling. Själva essensen av serien handlar onekligen om medlidande men även om empati och vänskap.

Så här 10 avsnitt in i serien framstår fortfarande karaktärerna som oerhört dedicerade men framförallt mänskliga. De begår samma misstag som du och jag skulle göra och de lyckas inte alltid med sina uppgifter. Men när de misslyckas – man kan inte rädda livet på alla patienter, så är det bara, så finns de där för att stötta varandra. En utmärkt serie som jag inte har tröttnat på än i alla fall!

Cityakuten – ER - nu äntligen förstår jag!

Normalt sett är jag inget för serier och jag brukar aktivt undvika dem. Den här serien är inget undantag då den väl har gått i repris några gånger vid det här laget. Men man ska aldrig säga aldrig och när jag hittade de första säsongerna tillräckligt billigt slog jag till. Man är väl inte sämre karl än man kan ändra sig?!

Pilotavsnittet slår emot mig som ett ton stål (hur översätter man ”ton of bricks”?). Det finns helt enkelt inget sätt att värja sig för känsloanstormningarna serien bombarderar en med. Jag har nu sett de tre första avsnitten och man får väl säga att jag är hooked! Jag förstår nu varför det här är den serie som vunnit utmärkelse på utmärkelse. Det är den serie där man inte ryggar tillbaka för döden, alla fall på akutmottagningen slutar inte lyckligt. Det finns så mycket känslor inblandat att det helt enkelt inte finns något sätt att blunda från dem. Det är tragiskt men det är också hoppfullt och rörande, det är intressanta karaktärer som man redan efter några få avsnitt ”känner” och det är en serie som känns oerhört realistisk. Visserligen tyckte jag vid något tillfälle i första eller andra avsnittet att det spelade över rejält men det var förlåtligt och det var snabbt övergående. Jag har hittat en serie jag kommer att plöja till slutet så var beredda på att jag kommer att tjata om den här lite från och till. Kanske finns det fler serier jag borde snöa in mig på? Nämn gärna era favoritserier i en kommentar!