Miracle
at St. Anna
Regi:
Spike Lee
2008
Krig/Drama
1983 skjuter en svart man ner en man som vill köpa frimärken av honom.
Det är ett besynnerligt fall och det verkar högst osannolikt på många sätt. Den
svarte mannen – Hector Negron (Laz Alonso) har bara ett par månader kvar till
pensionen men hotas nu av ett livstidslångt straff i fängelse. Fallet blir än besynnerligare
när man hittar en gammal artefakt, förlorad sedan andra världskriget, i hans
lägenhet. En ung reporter, fast besluten att hitta anledningen till
dödsskjutningen får ta del av en fantastisk historia som utspelar sig fyrtio år
tidigare på den italienska lansbygden, där fyra färgade soldater kämpar för sin
överlevnad.
Jag gillar början på den här
filmen, den får mig fängslad och jag vill veta exakt vad som har hänt och hur
historien kunde sluta på det sättet. Jag menar, en dödskjutning är inget litet
steg att ta och den till synes lugna Hector
Negron verkar till en början inte alls ha den typen av våld i sig. Man
märker förstås redan från början att det här är en film om rasproblematik,
vilket väl i och för sig kan vara underhållande, men jag tycker man får det
lite väl nedkört i halsen i den här och det gillar jag inte. Det hade varit
mycket bättre om det hade insinuerats lite mer tycker jag.
Nåja, sedan börjar filmens stora
parantes. För själv krigsskildringen, som vara det mesta av filmens 154 minuter
är egentligen inget annat. Det är en tillbakablick, som förvisso är viktig för
filmens handling, men det filmen verkligen handlar om händer före och efter
detta enligt min mening. Kan hända att jag är lite färgas av min uppfattning om
krigsfilmer, som jag generellt inte är jätteintresserad av och så är det det där
med rasproblematiken. Filmen ska förvisso ha en eloge för att man tar det hela
fullt ut och inte gör någon halvmesyr av det men jag tycker ändå att det blir
för mycket. Det är väl kanske lätt att tycka som om man inte befinner sig på
den ”förtryckta” sidan men jag kan inte låta blir det. Generellt sätt är
filmen förstås ett mycket gediget hantverk, men något annat hade man ju kanske
inte heller väntat av Spike Lee!
Det betyder att det
skådespelarmässigt fungerar mycket bra och att miljöer och liknande är i topp.
Inget förtäljer egentligen att något skulle vara fejk någonstans och uppbyggt
för filmens skull (det har vi ju tyvärr sett exempel på i andra annars mycket
bra filmer som Full Metal Jacket
till exempel). Jag gillar att man verkligen använt olika språk i filmen, den
utspelar sig mestadels i Italien, så det är mycket italienska, tyskarna för
krig så det är en del repliker på tyska och de fyra soldater som filmen främst
handlar om är amerikaner och det märks också ganska tydligt. Kanske har man
tagit just deras dialektala egenskaper ett steg för långt i gestaltandet av deras
ursprung, men på det hela taget tycker jag som sagt att man gjort det hela
väldigt trovärdigt. Det är också tydliga karaktärer som man lär känna väldigt
snabbt.
Vad som är själva miraklet i
filmen är nog en tolkningsfråga och jag tänker inte ens ge mig in på att
försöka förklara min tolkning här. Jag tror att det är en av de stora poängerna
med filmen, att tolka den utifrån sitt eget huvud och att förstöra det nöjet
för någon annan vill jag förstås inte göra. Med facit i hand måste jag dock
konstatera att jag blev en aning besviken på denna, jag hade väntat mig
någonting mer och belönades bara med ”jaha, då har man sett den då” när filmen
var slut. Ett gediget hantverk, men inte så mycket mer alltså.
