...och genast kommer alla att hata den!

Det fanns en tid då jag nästan per automatik avfärdade alla nyinspelningar av filmer som jag älskade, eller inte älskade för den delen. Det finns fortfarande de som har ställt in sig på att om det är ny film gjord efter en gammal förlaga så är det automatiskt dåligt. För mig tyder det mer på bitterhet än på något annat egentligen. Är det så att man inte vill se den nya filmen får man väl hoppa över den då.

Det verkar också som att det främst är skräckfilmspublik som resonerar så där förutfattat. Det är främst denna publik som redan på förhand vet att den nya filmen kommer att suga getballe. Jag minns när jag skrev om den nya A Nightmare on Elm Street, som alla hade bestämt sig för att vara usel redan innan den hade spelats in. Jag kan inte påstå att jag var helt oskyldig till anklagelserna heller men det var nog där jag knäckte koden tror jag. För jag tyckte inte det var något fel på den nya filmen alla. Den var annorlunda, men inte dålig!

En intressant grej är att om motståndarna tycker om nyinspelningen, eller remaken som det svengelska uttrycket är, så är det ingen remake utan en reboot. Det är väldigt stor skillnad på det där tydligen, jag har aldrig fattat det. Antingen spelar man in en film på nytt eller så gör man det inte. Smak har inget med saken att göra. Jag kan bara säga att för min egen del så blir jag mer intresserad om det är frågan om en film som berättas på ett annat sätt än vad originalet gjorde. Det finns filmer, som Psycho till exempel, som är rena karbonkopior på originalen. Jag ser inte riktigt poängen med dem.

Nu är det tydligen dags för Poltergeist. En film som jag älskade i min ungdom. Jag har inte sett den på många år men har haft planet på att göra det. Både den och uppföljarna faktiskt. Jag vet inte om jag vågar. Filmer man älskade under sin uppväxt har en tendens att vara väldigt daterade och de har inte alltid åldrats särskilt väl. Jag hoppas bara att den flicka som ska spela Carol Anne går ett bättre öde till mötes än det som drabbade Heather O’Rourke som dog vid 12 års ålder…

Några nyinspelningar jag har recenserat:

The Mechanic

Hurricane

Contraband

The Texas Chainsaw Massacre

Night of the Living Dead

2001 Maniacs

Total Recall

My Bloody Valentine

House of Wax

The Silent House

The Woman in Black

The Day the Earth Stood Still

Day of the Dead

Dawn of the Dead

Dark Water

Wallander: Fifth Woman

Freaky Friday

Friday the 13th

Cannibal Anthropophagous 2000

Boogeyman

Straw Dogs

Blow Out

Jason and the Argonauts

The Day of the Triffids

Fright Night

The Steptfather

The Wolfman

A-Team

I Spit on you Grave

A Nightmare on Elm Street

Sorority Row

The last House of the Left

Death Race

Wallander: One step Behind

The Strangers

Qurantine

Wallander: Sidetracked

Rollerball

Funny Games

Mirrors

Prom Night

The Invisable

Solstice

Tali-Ihantala 1944 - 2007 - En film om kriget i Finland

Tali-Ihantala 1944

Regi: Åke Lindman

2007

Krig

Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad 1943 smider ryssarnas planer på att slå den finska armén. Tre dygn efter att de allierade landstigit i Normandie 1944 inleder den röda armén ett anfall på Karelska Näset där finnarna tvingas falla tillbaka och förlora värdefull mark. Ryssarnas överrumplingsattack är effektiv men finsk jävlaranamma ska inte underskattas och snart står den finska armén fast besluten att inte låta fienden ta ett enda steg till in i Finland. Uppoffringar, hjältemod och en närmast omänsklig uthållighet gjorde att finnarna stod som segrare vid det största, och kanske viktigaste slaget, även för svensk del, i nordens historia!

Genast från början sätter man tonen i den här finska krigsfilmen med hjälp av metadokumentär. Det vill säga att man låter personer i handlingen agera dokumentärfilmare av den stundande sammandrabbningen. Detta är sedan något som aldrig riktigt går ur, även om det är tämligen sparsmakat med den typen av inslag, eller rent av autentiska inslag, till framåt slutet av filmen. Jag säger autentiska inslag, för de ser verkligen verklighetstrogna ut även om jag inte har någon möjlighet att kontrollera dess dokumentariska egenskaper. Men detta grepp drabbar på sätt och vis också produktionen negativt genom att den voyeuristiska och iakttagande kameraföringen får oss – publiken, att vara lite för mycket åskådare och lite för lite delaktiga i kalabaliken. Man får emellanåt känslan av att det inte är några riktiga stridigheter utan snarare någon form av krigsspel iscensatt av riktiga entusiaster.

Detta är dock något som filmen lider allt mindre av ju längre den pågår. Också de ointressanta karaktärerna, som till en början besätter rullen, förändras allt eftersom, kanske i takt med att de faktiskt blir skjutna eller råkar ut för andra missöden och skyttegravsrealismen, om man nu kan tala om en sån, förstärks rejält i den avslutande halvan. Det är också här som dramaturgin äntligen kommer till sin rätt. Det är fortfarande ganska mycket anonymitet över karaktärerna men det är ju å andra sidan den menige soldatens lott och strider vinns och förloras just av sådana människor – soldater som offrar sina liv för en större sak än sina egna liv.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och även om finska inte är det vackraste språket i mina öron skulle det knappast funka på något annat sätt. En del repliker är förstås på svenska men eftersom delar av filmen behandlar frivilliga svenskar på finnarnas sida är detta också helt i sin ordning. Hur historiskt korrekt detta, eller för den delen andra delar av filmen, är vet jag inte, men jag övertygas i alla fall om att stor kraft lagts ned på research för att åstadkomma just detta. Krigshistorikerna får gärna rätta mig om jag har fel, men filmen är som sagt väldigt övertygande på detta plan.

Man lyckas också fläta in lite hakkorshistoria i handlingen när det ifrågasätts varför finnarna måste ha hakkors på sina stridsvagnar. Svastikan måste alltså inte med nödvändighet symbolisera nazismen, även om det har fått den betydelsen idag. Hitler tog en redan existerande symbol och vred lite på den, om han sedan tog den från finnarna eller asiaterna kan kanske diskuteras men helt klart att det redan var en viktig symbol i Finland. Jag gillar informationsvärdet i den typen av detaljer, om det sedan beror på att jag är en besserwisser som tycker om att ha korrekt kunskap i bagaget istället för antaganden låter jag vara osagt.

Slutligen vill jag bara säga att en film som skildrar den våldsamma och påfrestande verkligheten för de soldater som gav sina liv för att hålla Finland fritt från ryssarna måste vara essentiell i sammanhanget, och även om den kanske inte riktigt når ända fram i alla lägen, så är den i alla fall tillräckligt stark och gripande för att få mig att lyfta på hatten för alla som strider utan personlig vinning för något större –för frihetens kamp!

7/10

Trailer: A Liars Autobiografy - filmen om Monty Python medlemmen Graham Chapman

Det här är något som iallafall jag ser fram emot! Det kan inte bli annat än fullständigt galet.