Tali-Ihantala 1944 - 2007 - En film om kriget i Finland

Tali-Ihantala 1944

Regi: Åke Lindman

2007

Krig

Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad 1943 smider ryssarnas planer på att slå den finska armén. Tre dygn efter att de allierade landstigit i Normandie 1944 inleder den röda armén ett anfall på Karelska Näset där finnarna tvingas falla tillbaka och förlora värdefull mark. Ryssarnas överrumplingsattack är effektiv men finsk jävlaranamma ska inte underskattas och snart står den finska armén fast besluten att inte låta fienden ta ett enda steg till in i Finland. Uppoffringar, hjältemod och en närmast omänsklig uthållighet gjorde att finnarna stod som segrare vid det största, och kanske viktigaste slaget, även för svensk del, i nordens historia!

Genast från början sätter man tonen i den här finska krigsfilmen med hjälp av metadokumentär. Det vill säga att man låter personer i handlingen agera dokumentärfilmare av den stundande sammandrabbningen. Detta är sedan något som aldrig riktigt går ur, även om det är tämligen sparsmakat med den typen av inslag, eller rent av autentiska inslag, till framåt slutet av filmen. Jag säger autentiska inslag, för de ser verkligen verklighetstrogna ut även om jag inte har någon möjlighet att kontrollera dess dokumentariska egenskaper. Men detta grepp drabbar på sätt och vis också produktionen negativt genom att den voyeuristiska och iakttagande kameraföringen får oss – publiken, att vara lite för mycket åskådare och lite för lite delaktiga i kalabaliken. Man får emellanåt känslan av att det inte är några riktiga stridigheter utan snarare någon form av krigsspel iscensatt av riktiga entusiaster.

Detta är dock något som filmen lider allt mindre av ju längre den pågår. Också de ointressanta karaktärerna, som till en början besätter rullen, förändras allt eftersom, kanske i takt med att de faktiskt blir skjutna eller råkar ut för andra missöden och skyttegravsrealismen, om man nu kan tala om en sån, förstärks rejält i den avslutande halvan. Det är också här som dramaturgin äntligen kommer till sin rätt. Det är fortfarande ganska mycket anonymitet över karaktärerna men det är ju å andra sidan den menige soldatens lott och strider vinns och förloras just av sådana människor – soldater som offrar sina liv för en större sak än sina egna liv.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och även om finska inte är det vackraste språket i mina öron skulle det knappast funka på något annat sätt. En del repliker är förstås på svenska men eftersom delar av filmen behandlar frivilliga svenskar på finnarnas sida är detta också helt i sin ordning. Hur historiskt korrekt detta, eller för den delen andra delar av filmen, är vet jag inte, men jag övertygas i alla fall om att stor kraft lagts ned på research för att åstadkomma just detta. Krigshistorikerna får gärna rätta mig om jag har fel, men filmen är som sagt väldigt övertygande på detta plan.

Man lyckas också fläta in lite hakkorshistoria i handlingen när det ifrågasätts varför finnarna måste ha hakkors på sina stridsvagnar. Svastikan måste alltså inte med nödvändighet symbolisera nazismen, även om det har fått den betydelsen idag. Hitler tog en redan existerande symbol och vred lite på den, om han sedan tog den från finnarna eller asiaterna kan kanske diskuteras men helt klart att det redan var en viktig symbol i Finland. Jag gillar informationsvärdet i den typen av detaljer, om det sedan beror på att jag är en besserwisser som tycker om att ha korrekt kunskap i bagaget istället för antaganden låter jag vara osagt.

Slutligen vill jag bara säga att en film som skildrar den våldsamma och påfrestande verkligheten för de soldater som gav sina liv för att hålla Finland fritt från ryssarna måste vara essentiell i sammanhanget, och även om den kanske inte riktigt når ända fram i alla lägen, så är den i alla fall tillräckligt stark och gripande för att få mig att lyfta på hatten för alla som strider utan personlig vinning för något större –för frihetens kamp!

7/10