Robin
Hood
Regi:
Wolfgang Reitherman
1973
Animerad
Robin Hood lever i Sherwoodskogen
tillsammans med munken Broder Tuck, Lille John och alla de andra laglösa. Hans
brott är att han vågat sätta sig upp mot Prins John, som i sin brors – Kung
Richard Lejonhjärta, frånvaro styr riket med järnhand och med enda ambition att
utöka sina egna rikedomar. Till sin hjälp har han Sir Väs och den trogna
sheriffen i Nottingham som utför Prins Johns minsta befallningar. Robin Hood å
andra sidan är trött på att folket slås ned, fängslas och får gå hungriga när
den girige prinsen fyller sina skattkistor och börjar istället stjäla från de
rika och ge till de fattiga. Dock planerar prinsen att fånga honom och
arrangerar en bågskyttetävling där han hoppas att Robin Hood ska avslöja sig
genom sin notoriska skicklighet med detta vapen. Givetvis ställer Robin, under
förklädnad, upp. Han kan inte försitta någon chans att få se sin älskade
Marion…
Det här
tillhör definitivt en av Disneys klassiker och en film som var och en borde ha
en personlig relation till. Det är lite mera ”grabbig” än vad man kanske är van
vid om man jämför med de mer romantiska och ”söta” filmerna som Törnrosa och
Askungen och som kille värmer det kanske mitt hjärta lite extra.
Att
karaktärerna är tecknade som djur förhöjer historien också. Var och en är av
den art som passar så perfekt in i sammanhanget. Robin Hood Själv är en listig
räv, både prins John och Kung Lejonhjärta är givetvis Lejon som sig bör och
armén består bland annat av noshörningar, men även andra djur som passar
sammanhanget. Vilken är till exempel bättre lämpad att sköta fanfarerna än
elefanter? Icke att förglömma är förstås heller inte den utsökta Sir Väs, som namnet
insinuerar naturligtvis är en orm. Han får stå ut med mycket och avslöjar egentligen
både den ena och den andra kuppen mot prinsen utan att för den skull ha möjlighet
att avstyra något då prinsen, i sitt högmod, är mer upptagen av sig själv och
av det smicker och fjäsk som finns runt omkring honom än att lyssna på rim och
reson.
När det gäller
de svenska rösterna brukar jag med bestämdhet hävda att man alltid för att se
en film i så nära originalskick som möjligt. Disneyfilmer av det här måttet är
dock undantagna från den tumregeln och jag ser dem helst med det svenska språkalternativet
faktiskt. Den svenska språkensemblen är nämligen helt perfekt. Rolf Bengtsson
som Allan-i-Dalen – trubadurtuppen som egentligen står för hela berättelsen,
Ingvar Kjellson som den självkäre Prins John, Björn Gustavsson som Broder Tuck,
John Harrysson Som den elaka sheriffen av Nottingham och Birgitta Andersson som
Lady Kluck för att bara nämna några. Den enda nackdelen är kanske att Beppe
Wolgers, som gör rösten åt Lille John, låter precis som om han fortfarande var
Baloo i Djungelboken…
Hur som helst
så blir det ett lyckligt slut på historien, den har en sensmoral som är lätt
att ta till sig och några sköna skratt där emellan. Det här är helt klart en
adaption av den klassiska historien som står sig i mängden om man bara tar den
för vad den är
Bilder © Disney
