Recension: I SAW THE DEVIL - 2010

I Saw the Devil

Regi: Jee-Woon Kim

2010

Thriller/Horror

En seriemördare härjar och det är inte vilken seriemörare som helst heller. Han verkar göra en poäng av att plåga sina offer så mycket som möjligt medan han våldtar dem. Fullständigtkänslokall mördar han kvinna efter kvinna tills han kommer till den gravida kvinna som ska bli hans fall. När han har mördat henne svär nämligen hennes pojkvän, som är polis, på att söka upp mördaren och låta honom plågas minst lika mycket som hon har plågats. Det blir en rafflande jakt där våldet stadigt triggas och där inget till slut är heligt. Det blir en jakt på ett monster, på ett monsters vis!

Som någon redan har påpekat i och med att förhandsindikerade att jag skulle skriva en recension av denna så är det alltså inte regissören bakom Old Boy som har gjort denna. Det är ett feltryck på omslaget helt enkelt, dålig research eller ett medvetet drag för att sälja filmen, vad vet jag? Skulle det vara det senare förstår jag inte riktigt vitsen för det är helt klart en film som står helt på egna ben. Det behöver ingen jämförelse med något annat för att bli intressant! Faktum är att jag läste fel på den tagline som pryder omslagets nedre ”Abandon all Compassion” och trodde det stod ”Abandon all Comparison” vilket skulle kunna vara lika sant. Det finns nämligen inte mycket att jämföra råheten i filmen med!

Våldet är absolut så brutalt som det kan vara utan att det för den skull blir löjeväckande. Det finns inte minsta anspelning på trams eller komik när det gäller makeupeffekterna och det är precis det så det ska vara om man frågar mig. Visst finns det väl en avkopplande effekt av effekter som går over-the-top och för en poäng av att göra det. Oftast behöver man inte tänka särskilt mycket under den typen av film utan kan bara låta effekterna sköjla över en, det blir aldrig särskilt otäckt.

Här blir det dock otäckt väldigt snabbt! Det finns både en krypande känsla då och då, en sådan som man bara kan få av en riktigt spännande film, och en känsla av hopplöshet mest hela tiden. Vi ska dock vara på det klara med att det finns två aspekter av våldet. Det som utförs av seriemördaren och hans likasinnade, samt det som uträttas av ”hämnaren”. Vi får en frågeställning om ändamålet helgar medlen nedkörd i halsen och det är nästan så vi sätter denna frågeställning i halsen också. Jag brukar inte gilla när vi får något så uppenbart att fundera över men här gör det ingenting. Jag vet inte om det finns något riktigt svar på frågan heller, vilket för mig är en klar fördel. Frågan är alltså tydlig, men inte nödvändigtvis svaret: är det ok att använda vilka metoder som helst för att hämnas en oförätt? Ska vi bekämpa eld med eld? Öga för öga, tand för tand? Döm själva.

Jag gillar sadismen i filmen. Missförstå mig inte nu, det är klart att jag inte njuter av att se personerna plågas, åtminstone inte de man fattar sympati för, men jag gillar att det påverkar mig vilket inte är helt vanligt numera. Jag ser så mycket våldsam film att jag på något sätt blivit immun mot filmvåld. Resultatet blir förstås att det görs fler grymmare och grymmare filmer. Var ska det sluta? Vill vi att det ska sluta? Är det inte så att filmvåldet också speglar samhället. Vi reagerar inte längre för det som skulle vara omöjligt att ignorera för 20-30 år sedan. Det skrivs om värre och grövre brott i tidningen varje dag. Alltså måste vi också öka på fiktionen när vi får chansen. Det ska vara ett steg värre än vad vi egentligen står ut med och definitivt jämfört med vad vid skulle stå ut med att läsa om i tidningen som verklighet.

Skådespelarna är perfekta i sina roller, i synnerhet eftersom hela filmen har en ganska känslokall ton över sig. Musiken, som ofta består av klassisk musik i de mest hänsynslösa delarna bidrar också till detta. Att bevittna vidriga handlingar i form av tortyr etc. till klassisk musik är nog det mest fasansfulla man kan göra.

På omslaget kan man läsa diverse citat om hur bra och starkt filmen är. Någon kallar den för ett mästerverk medan någon kallar den för den våldsammaste filmen någonsin. Jag skulle inte hålla med om någotdera men den ligger bra nära det sista citatet jag kommer att nämna – En thriller som verkligen får dig att skrika! Det här var en film som påverkade mig och som största fiende har sin längd. Jag vill inte påstå att den är innehållslös någon gång men nästan 2 timmar och 30 minuter kräver sin film för att funka. Det fyller inte helt de stora skor den skulle behöva för en sådan utmaning. En riktigt bra film men inte riktigt ett mästerverk!

8/10

Recension: The Good The Bad The Weird - 2008

The Good The Bad The Weird

Regi: Ji-Woon Kim

2008

Western/Komedi/Äventyr

Tre huvudpersoner är alla ute efter att finna samma skatt, det jagar också varandra och är ärkerivaler. Tjuven stjäl helt enkelt kartan till skatten utan att egentligen veta vad den innebär och vart den leder. Ska sanningen fram så vet han inte ens vart han ska börja. För att återfå kartan lejs en lokal gangster, som dock inte har några som helst planer på att följa sin uppdragsgivares instruktioner. Slutligen är en prisjägare efter gangstern eftersom infångandet skulle inbringa honom en ansenlig summa pengar. Lägg också till ett gäng lokala banditer som inget hellre vill än att starta en revolution på de ockuperande japanerna.

Ji-Woon Kim har tidigare gjort filmen A Tale of Two Sisters, en film som både jag och en hel värld av skräckfilmsfanatiker tycktes uppskatta våldigt mycket. Här är det istället frågan om en sorts westernkomedi med äventyrstouch. Ibland får man känslan av att regissören har sneglat lite på filmer om korsriddare eller liknande. Åtminstone filmer som utspelar sig i en medeltid där hästjakt och där en sådan där spikklubba där en taggig kula hänger på en kedja förekommer.

Det finns också en nyans av Noir vid några tillfällen även om detta inte är särskilt framträdande. Jag vill absolut inte gå så långt som att kalla det en pastisch på varken Noir eller något annat men visst finns tonen där.

Nej, det här är först och främst en westernfilm, och det på koreanska! Bara det känns ju lite märkligt eller hur? Men en western är en western kan man tycka och jag har inga invändningar varken mot språkvalet eller mot platsen den utspelar sig på, för inte är det inte i den amerikanska västern i alla fall! Efter det är det helt klart en komedi och det är där jag inte riktigt kommer överens med filmen. Det blir lite för mycket tramsigheter och det blir lite för mycket virrvarr av alla inspirationskällor också. Att Sergio Leone och The Good The Bad The Ugly ligger någonstans i bakgrunden är kanske inte svårt att förstå, men stilmässigt finns det inte många likheter. Det är klart att man framåt slutet, när man har valt att ”nytolka” den klassiska shootout som finns i slutet av The Good The Bad The Ugly, mellan de tre huvudpersonerna, så blir det helt uppenbart. Men fram till dess delar filmerna egentligen bara en övergripande handling. Den om de tre som bevakar varandras framsteg och den där ingen av dem är särskilt intresserade av att låta någon annan få något försprång mot skatten.

Det är dock svårt att hålla reda på vem som vem. Vem som är god och vem som är ond är inte helt självklart och det är ju kanske ett problem. Men filmen är actionfylld och den är mycket välgjord. Den ena Actionscenen avlöser den andra i ändlösa actionkavalkader och gillar man sådant lär man älska den här filmen.

Jag skulle dock vilja ha lite mer innehåll och det känns som om filmen är lite för pretentiös när den borde ta sig själv med glimten i ögat. Jag menar inte att den tar sig på allt för stort allvar heller utan jag försöker egentligen bara nyansera en smula. Det kanske är parodiskt menat, jag vet inte men jag tycker inte att det når riktigt ända fram i så fall.

Musiken fungerar väl det mesta av tiden, men även den är lite ambivalent. Ibland känns det som scener där man nästan försöker efterlikna musiken i James Bond, inte huvudtemat kanske, men lite av känslan. Senare är det österländsk musik och vid något tillfälle verkar det vara helt paradoxalt på den musikaliska fronten.

Men det är kanske det som är filmens mening? Att inte riktigt låta åskådaren veta vad det är för film man tittar på. Filmens titel anspelar ju på att något i den ska vara konstigt och det är ingen överdrift att kalla karaktärerna för rejält skruvande. Och stilmässigt är den ju, som jag varit inne på mest hela tiden, en väldigt blandad upplevelse. Det är inte allt på samma gång men nära på och en av de märkligaste filmer som jag har sett på länge.