Cornelis - 2010 - En mästares liv ...och död!

Cornelis

Regi: Amir Chamdin

2010

Drama

1937 föddes en liten pojke i den Holländska kuststaden IJmuiden, hans namn var Cornelis Vreeswijk. I sina tidiga tonår flyttade han med sin familj till Sverige för att skapa sig en ny framtid. Cornelis blev socialarbetare innan han av en slump kommer i kontakt med Fred Åkerström som i sin tur presenterar honom för producenten Anders Bjurman. Historien kan ta sin början! På några få år blir han Cornelis med hela svenska folket, han blir älskad, hatad, fruktad och beundrad. Han hamnar i fängelse och lever ett allmänt stökigt liv, hans äktenskap kantas alla av svår svartsjuka. Han når stora framgångar men hinner inte uppleva de allra största innan han går ur tiden – den 12 november 1987…

Till och med innan jag har sett filmen inser jag att det här kommer att bli en mycket svår recension att skriva. Nästan oavsett vilka kvaliteter filmen kommer att besitta är det ofrånkomligt att den kommer att komma verkligheten till korta. Är man dessutom lite av en Cornelis-fanatiker, som undertecknad, lär man känna igen nyckelhändelser och reagera för om de inte visas på exakt det sätt man har föreställt sig! Det här kommer således att bli en mycket negativ recension då det mesta av texten kommer att fokusera på sådant som inte blev som jag helst skulle vilja ha det.

Men det är ingen dålig film egentligen, och jag tycker verkligen inget illa om den, det är bara det att jag hade enormt uppskruvade förväntningar och att, framförallt Hans-Erik Dyvik Husby även känd som Hank Von Helvete, inte fungerar lika klockrent i rollen som jag hade förväntat mig. Han är otroligt bildlik, det finns ingenting att klaga på när det gäller porträttlikhet, men rösten – och dialekten, de funkar inte för mig. Att låta någon sjunga Mördar-Anders som Cornelis och komma undan med det skulle vara ren blasfemi från min sida och Hans-Erik klarar inte det heller. Han försöker men det blir mest pajaseri av det hela. Jag förstår inte riktigt heller hur man tänkte när man gjorde filmen. Ibland är det Hans-Erik som sjunger, förmodligen med egen röst även om läppsynkningen fungerar ganska dåligt, medan det ibland rör sig om originalinspelningar med Cornelis själv. Alla och envar förstår ju att originalet låter betydligt bättre, Hans-Erik är inte ens i närheten av att frasera på rätt sätt.

Skådespelarmässigt fungerar det emellanåt ganska bra för att spelas över ganska mycket i andra scener. Detta gäller förstås hela ensemblen och inte bara titelrollen, men i de scener som ska föreställa äkta tillbakablickar ryser man till lite. Jag är inte helt säker på om det är Cornelis själv eller Hans-Erik jag ser.

Jag har också lite problem med att greppa hela historien och ta till mig den på ett sådant sätt som skulle vara Cornelis ande värdig. Jag känner till det mesta av historierna kring mannen, myten och legenden och finner att man ibland fokuserar på lite fel saker, man förringar viktiga händelser eller helt utelämnar andra. Visserligen kan det inte vara lätt att återge ett sådant brokigt bluesliv som det Cornelis verkligen levde på den korta tid som filmen varar, det finns allt för många viktiga händelser som skulle behöva redas ut. Det känns lite som om man måste skynda på händelseförloppen när man kommer framåt slutet på filmen, man hoppar flera år fram i tiden och går mista om många viktiga konfrontationer med både kronofogden och lagen.

Men när det gäller en man med ett så komplicerat leverne som Cornelis kanske man får välja lite vad man vill göra. Man kan nog inte visa varje lite vinkel i allting. Man kan inte få artisten, privatpersonen, den offentliga Cornelis, äkta mannen, poeten, författaren, vissångaren in i ett enda sammanhang. Man får nöja sig med en flyktig överblick. Jag säger nöja sig med för man måste se den här filmen som en introduktion till dem som inte lyckats på möjligheten att upptäcka Cornelis än. Det är mycket musik och det levereras ett i slutändan mycket utelämnande porträtt som jag finner mycket ärligt. Vi får följa med bakom kulisserna i Cornelis liv, ta del av hans inre demoner och tycka synd om honom. Vi får se den bräckliga sidan, den privata sidan fylld av både ångest och tvehågsenheter, inte nödvändigtvis den yttre självsäkre poeten.

Bounty Hunters - 2011 - Trish Stratus

Bounty Hunters

Aka: Bail Enforcers

Regi: Patrick McBrearty

2011

Action

Jules, Ridley och Chase är prisjägare. De livnär sig på att fånga småskurkar och lösa in dem hos polisen för kontanter. En kväll ger de sig efter en till synes lätt uppgift men småskurken vill inte gärna ge sig och tipsar om var de kan kamma hem mera pengar – mycket mer pengar! Efter en stunds rådgörande med varandra tar de erbjudandet. Detta skulle de inte ha gjort! För även om de inte är några problem från första början dyker de snart upp när de inser att deras fångst också är jagad av maffian som gör allt för att han inte ska hamna i polisens grepp. De tre prisjägarna hamnar nu i en situation där det inte finns någon väg ut. Enda chansen är att spela spelet till slut!

Trish Stratus, som spelar den kvinnliga delen av prisjägartrion, är tydligen Wrestlingstjärna i det verkliga livet. Det är ingen sport jag intresserar mig för överhuvudtaget så jag har ingen aning om hur duktig hon är på det. Här i filmen tycker jag dock hon sköter sig utmärkt och är sannerligen inte sämre än någon av de andra. Å andra sidan är de andra in bättre än heller och det kan väl betyda två saker egentligen. Antingen är de andra lika dåliga som hon eller så är hon lika bra som de andra. Jag hävdar den senare utan att för den skull ösa lovord runt någon av skådespelarinsatserna.

Som film betraktat är jag dock inte lika imponerad. Det är en ganska oinspirerad film i mina ögon. Det enda den har att komma med egentligen är några actionscener men man kan inte ta slagsmålsscener hur länge som helst och finna dem underhållande. På omslaget jämför man med John Woo och Jean-Claude Van Damme och visst kan man se tendenser men det finns inte tillräckligt mycket kontinuitet för att göra någon stor sak av det. För mig blir det mest tröttsamt ganska fort.

Jag ska inte säga att det inte finns underhållande stunder i filmen, det gör det absolut men frågan är om man verkligen skulle förlita sig på så enformig action från början till slut? Man försöker förstås varva det med lite sexuella anspelningar emellanåt, främst med Trish Stratus men också med Andrea James Lui som slåss med Trish vid ett par tillfällen. Man lyckas hålla dessa slagsmål lagom stereotypiska och inte överdrivet klyschiga. Jag vet inte vad det är men det är faktiskt roligare att se två tjejer slåss!

Överlag tycker jag dock att filmen är ganska bedrövlig. Kul att ha sett en gång kanske, men fler gånger lär det inte bli!

4/10

Recension: Dawn of the Dead - 2004

Dawn of the Dead

Regi: Zack Snyder

2004

Horror

Några överlevande av den oförklarliga pesten som får de döda att bli zombies flyr till ett övergivet köpcentra. Åtminstone tror de att de är övergivet, men när de börjar utforska det mer och mer upptäcker de att de inte är där ensamma. De stöter ihop med andra människor och genast börjar paranoian utvecklas. Ingen litar på någon och det uppstår rejäla konflikter mellan dem. Utanför samlas fler och fler av de vandrande döda och människorna inser att de verkligen måste samarbeta för att överleva. Men var och en har sitt sätt att bearbeta sin rädsla på…

Kanske borde man tycka om den här filmen mer, och kanske hade man också gjort det om det inte varit en remake på en de bästa zombiefilmerna genom tiderna. Filmen är inte i närheten av att vara så samhällskritisk som originalet utan tycks i princip bara vara gjord som ren underhållning. Regissören Zack Snyder, som tydligen mest sysslat med reklamfilm, låter det märkas ganska tydligt på det sätt som produktionen levereras. En mycket kommersiell film utan filosofi skymtar ofta fram och det är rätt så uppenbart att filmskaparen ville ge publiken precis det som den ville ha för att kunna sälja filmen så bra som möjligt.

Ska man se till det rent visuella finns det egentligen inget att klaga på, allt ser riktigt bra ut och även om det tar ett tag att vänja sig vid zombiearnas höga tempo så funkar det. Filmen blir i och för sig aldrig riktigt spännande med vid några tillfällen skymtar humorn fram, det är ju populärt nuförtiden och det lättar faktiskt upp stämningen något.

Jag tror att den här filmen tilltalar den yngre publiken betydligt mer då den håller ett förvånansvärt högt tempo och innehåller mycket blod och splatter. Tyvärr verkar det som om mycket av filmen bara är en ursäkt för att just kunna visa så mycket blod som möjligt, ofta utan någon egentlig anledning och hela filmen känns faktiskt ganska oinspirerad och tämligen ologisk.

Catch .44 – 2011 - en film man antingen älskar eller hatar...

Redan i inledningen är jag lite konfunderad över vad jag ser. Musiken i kombination med bilderna för åtminstone mina tankar till Bröderna Coen och ett tag trodde jag nästan att jag läst fel på omslaget. Det är en sådan där film vars slut egentligen inte är speciellt intressant, det är vägen dit som är hela grejen. Handlingen i sig är alltså inte så spännande kanske men genomförandet är hur fängslande som helst!

Nu tillhör jag inte dem som är överdrivet förtjust i Quentin Tarantino, men dialog kan killen skriva i alla fall och det här påminner precis om den typ av närvarande dialog som jag har förväntat mig och han varit inblandad i filmen. Nu är han inte det utan det är istället regissören Aaron Harvey som också har skrivit manus. Jag är faktiskt förvånad över att den här filmen inte har fått ett högre betyg än 4,8 i snitt på IMdB. Vad är det folk som gillar den typen av filmer som jag jämför denna med inte gillar med den här? Är det helt enkelt så att den har gått dessa människor förbi eftersom den inte stoltserar med de namn som anses vara kvalitativa i sammanhanget? Det känns föga troligt eftersom det trots allt är kända skådespelare i filmen. De stora namnen Bruce Willis, Forest Whittaker och Malin Åkerman är alla hur bra som helst även om den förstnämnda inte medverkar speciellt mycket.

Forest Whittaker stjäl förstås showen i de scener där han medverkar. Han har en fantastisk pondus och varierar sin rollkaraktär mellan flera olika personligheter som i slutändan knyts samman till en enda identitetsförvirrad person. Han är helt fantastisk men ingen hade väl räknat med något annat?! Historien berättas en smula fragmenterat och vi får själva räkna ut var på tidslinjen vi befinner oss. Det är inte svårt eftersom det är ganska uppenbart men det är likväl ett kul grepp. Vi har ingen aning om hur allting kommer att knytas ihop när vi introduceras för rollkaraktärerna och det är verkligen en fröjd att se hur de närmar sig varandra. Malin Åkerman spelar väl den egentligen huvudrollen men jag gissar att de båda andra namnen är större dragplåster när det gäller att locka åskådare. Hon är visserligen en dröm för alla dem som tittar på film för de vackra skådespelerskornas skull och det kanske inte ska underskattas.

Men det är alltså en film som fokuserar med på stil och hur saker och ting genomförs snarare än på en klurig upplösning. Jag tror inte mycket på att det skulle finnas några gömda budskap eller dubbelbottnade handlingar men det är inte poängen heller. För en gångs skull finns det kvaliteter som kan gå förlorade om man analyserar för mycket och väntar sig att det ska hända något hela tiden.

Filmen har också en våldsam sida! Det är helt och hållet realistiskt våld och det känns oerhört naket. Från ingenstans skvätter blodet när en avstyckar kramas och ett skott sliter bort delar av skallen. Glöm alla överdrivna effekter för att göra det så häftigt som möjligt. Det är rikligt men inte överdrivet. Och för den delen inte underdrivet heller! Det är helt enkelt gjort så att det ser ut som det verkligen skulle göra, åtminstone som jag föreställer mig att det skulle se ut om någon blev skjuten på nära håll med ett hagelgevär.

Jag gillar den här filmen mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra men det verkar samtidigt vara en film som man antingen älskar eller hatar. Så var det i alla fall i det sällskap som jag avnjöt filmen tillsammans med!

8/10