Cornelis - 2010 - En mästares liv ...och död!



Cornelis
Regi: Amir Chamdin
2010
Drama

1937 föddes en liten pojke i den Holländska kuststaden IJmuiden, hans namn var Cornelis Vreeswijk. I sina tidiga tonår flyttade han med sin familj till Sverige för att skapa sig en ny framtid. Cornelis blev socialarbetare innan han av en slump kommer i kontakt med Fred Åkerström som i sin tur presenterar honom för producenten Anders Bjurman. Historien kan ta sin början! På några få år blir han Cornelis med hela svenska folket, han blir älskad, hatad, fruktad och beundrad. Han hamnar i fängelse och lever ett allmänt stökigt liv, hans äktenskap kantas alla av svår svartsjuka. Han når stora framgångar men hinner inte uppleva de allra största innan han går ur tiden – den 12 november 1987…

Till och med innan jag har sett filmen inser jag att det här kommer att bli en mycket svår recension att skriva. Nästan oavsett vilka kvaliteter filmen kommer att besitta är det ofrånkomligt att den kommer att komma verkligheten till korta. Är man dessutom lite av en Cornelis-fanatiker, som undertecknad, lär man känna igen nyckelhändelser och reagera för om de inte visas på exakt det sätt man har föreställt sig! Det här kommer således att bli en mycket negativ recension då det mesta av texten kommer att fokusera på sådant som inte blev som jag helst skulle vilja ha det.

Men det är ingen dålig film egentligen, och jag tycker verkligen inget illa om den, det är bara det att jag hade enormt uppskruvade förväntningar och att, framförallt Hans-Erik Dyvik Husby även känd som Hank Von Helvete, inte fungerar lika klockrent i rollen som jag hade förväntat mig. Han är otroligt bildlik, det finns ingenting att klaga på när det gäller porträttlikhet, men rösten – och dialekten, de funkar inte för mig. Att låta någon sjunga Mördar-Anders som Cornelis och komma undan med det skulle vara ren blasfemi från min sida och Hans-Erik klarar inte det heller. Han försöker men det blir mest pajaseri av det hela. Jag förstår inte riktigt heller hur man tänkte när man gjorde filmen. Ibland är det Hans-Erik som sjunger, förmodligen med egen röst även om läppsynkningen fungerar ganska dåligt, medan det ibland rör sig om originalinspelningar med Cornelis själv. Alla och envar förstår ju att originalet låter betydligt bättre, Hans-Erik är inte ens i närheten av att frasera på rätt sätt.

Skådespelarmässigt fungerar det emellanåt ganska bra för att spelas över ganska mycket i andra scener. Detta gäller förstås hela ensemblen och inte bara titelrollen, men i de scener som ska föreställa äkta tillbakablickar ryser man till lite. Jag är inte helt säker på om det är Cornelis själv eller Hans-Erik jag ser.

Jag har också lite problem med att greppa hela historien och ta till mig den på ett sådant sätt som skulle vara Cornelis ande värdig. Jag känner till det mesta av historierna kring mannen, myten och legenden och finner att man ibland fokuserar på lite fel saker, man förringar viktiga händelser eller helt utelämnar andra. Visserligen kan det inte vara lätt att återge ett sådant brokigt bluesliv som det Cornelis verkligen levde på den korta tid som filmen varar, det finns allt för många viktiga händelser som skulle behöva redas ut. Det känns lite som om man måste skynda på händelseförloppen när man kommer framåt slutet på filmen, man hoppar flera år fram i tiden och går mista om många viktiga konfrontationer med både kronofogden och lagen.

Men när det gäller en man med ett så komplicerat leverne som Cornelis kanske man får välja lite vad man vill göra. Man kan nog inte visa varje lite vinkel i allting. Man kan inte få artisten, privatpersonen, den offentliga Cornelis, äkta mannen, poeten, författaren, vissångaren in i ett enda sammanhang. Man får nöja sig med en flyktig överblick. Jag säger nöja sig med för man måste se den här filmen som en introduktion till dem som inte lyckats på möjligheten att upptäcka Cornelis än. Det är mycket musik och det levereras ett i slutändan mycket utelämnande porträtt som jag finner mycket ärligt. Vi får följa med bakom kulisserna i Cornelis liv, ta del av hans inre demoner och tycka synd om honom. Vi får se den bräckliga sidan, den privata sidan fylld av både ångest och tvehågsenheter, inte nödvändigtvis den yttre självsäkre poeten.