Night at the Museum - 2006 - Komedi med Ben Stiller

Night at the Museum

Regi: Shawn Levy

Komedi

2006

Skriven av Linda Snöberg

Larry Daley (Ben Stiller) är en arbetslös och rätt hopplös stackare som dessutom håller på att bli vräkt från sin lägenhet. Hans son älskar honom men är besviken på att hans pappa måste flytta. Larry gör vad han kan för att få ett jobb, så efter en liten övertalning på arbetsförmedlingen får han chansen på ett nytt jobb, vilket innebär att han ska vara nattvakt på naturhistoriska museet. Det fanns tre nattvakter innan men på grund av nedskärningar ska de tre gamla nattvakterna sparkas och en ny ska ersätta dem. Då han infinner sig för sin första natt får han en liten snabb genomgång en sista gång av en av de gamla vakterna. En viktigt detalj som sägs är att han ska följa listan som han får i sina händer. När han blir ensam och klockan passerar midnatt så börjar det hända saker, allt som finns på museet kommer till liv och när T Rex börjar jaga honom är det dags att springa. Hur kommer han att klara av den långa natten?

Den börjar lite trögt men tar upp farten så fort Larry träder in på museet och kaoset börjar, då rycks man med direkt av ena actionscenen efter den andre. Från att Rexis jagar benet till kriget mellan vilda western och Romerska armen, det finns alltid något nytt som lurar runt hörnet. Filmen är väldigt underhållande och öppnar upp till många skratt.

Ben Stiller är alldeles lysande i denna komedi, som påminner en hel del om Jumanji. Han fångar verkligen Larry på ett gudomligt sätt, bara genom briljanta ansiktsuttryck. Eller när Larry kommunicerar med alla som finns på museet, så är det på ett ypperligt sätt, trots all kaos som måste röra sig inuti huvudet på honom.

Ett jobb som verkar vara så lätt förvandlas till en vild åktur och han har inte en lugn stund på hela natten, allt i museet kommer nämligen till liv. Inget blod, ingen som skjuter, ingen som dör, inget naket, utan bara ren härlig komedi. Effekterna funkar bra till museets atmosfär, allt verkar så trovärdigt även fast vi vet att det inte är det.

Vilken rollbesättning! Ben Stiller, Owen Wilson, Robin Williams, sen har det kryddats lite extra i form av Dick Van Dyke, Mickey Rooney och Bill Cobbs som är klassiker och som fortfarande kan agera. De har inga stora roller men när de syns i bild gör de det på ett strålande sett. Jake Cherry (sonen) kanske kunde ha fått ett bättre manus, kändes lite som att han liksom bara fanns där.

Det var kul att se Robin Williams i en mer seriös roll som han både kunde ta på allvar och samtidigt ha kul med. Vilken lysande ide att låta honom spela President Teddy Roosevelt. Owen Wilson är fortfarande storslagen, egentligen är det i grund och botten en reprisering av sin roll i Shanghai Noon, men med en gullig, rar, söt, klipsk och med en snarast oväntad twist.

Jag tyckte om upptågen och högtravandet av miniatyrcowboyen, Mayafolket och Romare. Scenen där Larry och apan slår varandra över käften upprepande gånger är hysteriskt kul. Jag tyckte att allt såg bra ut förutom ett tillfälle när man fick se lejonen i närbild emot gallret, då var det kanske inte det bästa. Det absolut bästa var nog T-Rex, fantastiskt bra.

Recension: Mary Poppins - 1964

Mary Poppins

Regi: Robert Stevenson

1964

Musikal

Familjen Banks har avverkat flera barnflickor då ingen av dem tycks kvalificera sig i den strikte faderns inrutade levnadsschema. Hans idéer om uppfostran och barnpassning går i mångt och mycket ut på att lära barnen leva efter de regler som senare kan komma dem till gagn i livet. Sång och dans, stoj och stim är således överflödigt i den värld han lever i. Hur som helst tar han slutligen en gång för alla ansvaret för att anställa en ny barnflicka, så det blir riktigt gjort, det är ju trots allt inget som kan lämnas till frun i huset. Han ringer helt sonika The Times och sätter in en mycket välformulerad annons om vad han söker. Men barnen som vill hjälpa till skriver också en egen annons med sina önskemål. Fadern, som dock tycker den är tramsig och barnslig river den i småbitar och kastar den i brasan. Döm om hans förvåning när han nästa dag får se att lappen trots allt har nått ut och att Mary Poppins som står framför honom stämmer in på barnens alla önskemål.

Först av allt måste man konstatera att det finns musikaler och musikaler! Bara för att en film innehåller mycket musik blir det inte per nödvändighet en musikal och framför allt inte en underhållande sådan. Den här faller dock inom ramarna för en riktigt Feelgood-film där det dansas i parti och minut och det tas tillvara på varje tillfälle att brista ut i sång. Låt vara att alla låtarna inte är fantastiskt medryckande, för det tycker jag inte att de är och i detta avseende kanske filmen kommer lite till korta jämfört med andra alster.

                                                 

Julie Andrews får dock tillfälle att briljera med sin röst och jag måste här ta tillfället i akt att uttrycka min sympati för hennes förlorade sångröst. Efter en operation 1998 förlorade hon nämligen sin sångröst och kan aldrig sjunga mer. Tragiskt, men lyckligtvis finns den här filmen och andra alster bevarade för eftervärlden att njuta av. Nåja, mycket av de musikaliska numren, frånsett Julie Andrews röstekvilibrism, innehåller kvicka texter, nästan kupletter, som för tankarna till revyscenen och Dick Van Dyke som spelar Bert (bland annat) ska absolut räknas som en stor aktör. Det är minst lika mycket hans förtjänst att filmen fungerar som Julie Andrews!

Förutom musiken då? Jodå, filmen innehåller några fantastiska illusioner, några häpnadsväckande specialeffekter, som faktiskt känns smått fantastiska även med dagens mått mätt och överspel från skådespelarna som heter duga. Fast det är på ett charmigt sätt som passar väl in i produktionen. Och det kanske rent av är så att produktionen kräver detta för att fungera på rätt sätt. Vi får inte glömma bort att det är en ganska barnslig film, där inget är allvarligt utan tjo och tjim. Detta är förstås lite märkligt, för Mary Poppins är egentligen inte en sån där flamsig och klämkäck barnflicka som man skulle kunna tro, hon är faktiskt ganska strikt och lyckas få fadern med på noterna hela tiden. Hon dominerar honom totalt om man ska vara rent ärlig! Hon manipulerar sin omgivning till att göra som hon vill på både det ena och andra sättet men förblir omtyckt av alla i alla fall.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag inte är säker på att det gör, går den kanske ut på att man ska leva lite mer i nuet än vad man från vuxet håll klarar av. Bekymra sig mindre för morgondagen och låta barn få vara barn. Det främsta läxan kanske finns för oss vuxna att lära sig av, att tillbringa den tid man kan med sina barn och inte låta tiden springa iväg. Jag tror att detta är vad Mary Poppins försöker lära den stränge fadern och jag tror att det är honom som hon egentligen kommit för att uppfostra och inte barnen.

Slutligen vill jag säga, att trots mina tidigare påståenden om musiken i filmen är Chim Chim Cher-ee ett mycket bra ledmotiv och filmen kanske en smula för lång för sitt eget bästa.