Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

Recension: Roadie – 1980

För ett antal år sedan, under den tid när jag var som mest fanatisk och var tvungen att ta del av allt som Alice Cooper hade medverkat i såsom Diary of a Mad Housewife och Monster Wolf såg jag även den här. Att Alice Cooper hade en oerhört liten roll egentligen och att han bara spelade sig själv spelade ingen roll, det var kult nog i alla fall.

Huvudrollen spelas istället av Meat Loaf som snabbt får ett rykte om sig att vara den bästa roadien någonsin och som alla i branschen vill ha. Vi får också följa Lola (Kaki Hunter) som vill bli groupie och är på väg till New York för att träffa den störste av dem alla – Alice Cooper. Medverkar gör också ett stort antal andra rockstjärnor som Hank Williams Jr. Roy Orbison och Deborah Harry (Blondie). Efter att ha läst den nyligen utkomna rockbiografin om Alice Cooper lärde jag mig att det tydligen var Alice Cooper som finansierade filmen. Kul trivia kanske men inte blir den bättre för det!

För även om jag verkligen gillade den i min ungdom, när kultvärdet var det viktigaste, är det ingen film som innehåller några direkt kvalitativa egenskaper. Är man fanatiskt intresserad av Alice Cooper eller någon av de andra rockstjärnorna ska man definitivt kolla in den, om inte annat så för liveframträdandenas skull, men förväntningarna bör inte vara särskilt högt ställda. Det är onekligen en synnerligen speciell film, där man kanske driver med reckneck-stereotypen mest av allt, men som del av filmhistorien, om än på en rockhistoriskt plan, är det inget mer än en bagatell.

Mitt eget omdöme är förstås färgat av min fanatism och jag finner således filmen säkerligen mer intressant än genomsnittspubliken. Men det går några år mellan varje gång jag ger mig på den.

6/10

Suck - 2009 - Vampyrkomedi med Alice Cooper

Enda anledningen till att jag ville se den här filmen var egentligen att Alice Cooper medverkar. Jag hade alltså egentligen ingen aning om vilken typ av film det handlade om och så här, direkt efter att jag har sett den är jag inte heller säker på vad jag just såg. Ofta är det en positiv egenskap som innebär att man som åskådare har fått något att fundera över, men inte i det här fallet. Jag är förvirrad och vet inte riktigt vad man ville göra med filmen. Det finns sekvenser som är helt lysande och satir som känns väldigt genomtänkt, jag gillar när man visualiserar klassiska skivomslag som Abbey Road och Born in the USA inflätat i filmens naturliga handling, men på det hela taget är jag väldigt förvirrad. Om man ville göra en komedi, vilket känns som det mest troliga alternativet, har man misslyckats ganska kapitalt och om man ville att filmen skulle har en ironisk ton kan man inte säga att det är särskilt lyckat heller. Vampyrer hör ju ofta skräckgenren till, men någon skräckfilm är det absolut inte frågan om, det är heller inte särskilt erotiskt, vilket man också brukar förknippa vampyrer med. Ska du se en parodi/satir/komedi om ett rockband så se hellre This is Spinal Tap! 

4/10