2:37 - 2006 - Det syns ALDRIG utanpå!



2:37
Aka: Two Thirty 7
Regi: Murali K. Thalluri
2006
Drama

Filmen börjar med vad som händer en helt vanlig skoldag klockan 14:37 eller 2:37 Pm om man så vill. Någon förblöder inne på skolans toalett, men vi får inte reda på vem Klockan vrids tillbaka och vi får fortsättningsvis följa sex av skolans elever närmare, alla med sina egna problem, under just den här dagen fram till den ödesdigra tiden då en av dem har bestämt sig för att inte vilja leva längre. Undan för undan avslöjas hemligheter i stil med en ovälkommen graviditet där ytterliggare oerhört mörka hemligheter ligger begravda, ätstörningar, att skolans fotbollsstjärna inte riktigt är den han utger sig för att vara, drogmissbruk och prestationsångest. Hemligheter ingen kunde ana, inte ens de närmaste vännerna eller familjen lyfts fram och steg för steg kommer vi allt närmare den hemska sanningen om vem som inte längre orkar leva och varför.

När jag först tryckte in filmen i spelaren hade jag precis läst något om en elvaårsgräns, vilket gjorde att jag initialt kände mig lite skeptiskt till om jag verkligen skulle ta mig tid att se den. Inte för att filmer med denna åldersgräns som regel måste vara dåliga på något sätt, utan snarare för att den typen av film handlingen insinuerade knappast skulle kunna göras full rättvisa med den typen av kategorisering. Mången gång under filmens gång höjdes också mina ögonbryn av det faktum att den faktiskt innehöll både incestuös våldtäkt och riktigt explicita och närgångna problematiseringar som en elvaåring torde ha svårt att analysera. Jag är inte ens säker på att en trettiosjuåring, som undertecknad, hela tiden drar rätt slutsatser av filmen och skulle man dessutom vara tonårsförälder skulle filmen garanterat vara en rejäl kalldusch! Lyckligtvis hittade jag senare uppgift om femtonårsgräns vilket lättade mitt hjärta åtminstone en liten smula.
                           
Förutom att den då behandlar mycket känsliga och närgångna ämnen är själva berättartekniken mycket intressant. Ömsom blandas den mer konventionella storyn med ett slags intervjuer som både fördjupar och presenterar karaktärer. Vi får reda på lite av deras tankar på ett annat sätt än om man valt att bara gestalta dem på ett traditionellt sätt. Ett Genidrag tycker jag och dessutom har man tagit sig tiden att vid ett flertal tillfällen berätta historien från olika vinklar. De olika karaktärernas kontakt med varandra upprepas på så sätt utan att det blir tjatigt när vi får se samma händelse ur ett annat perspektiv och med en annan bakgrundshistoria. Utan att jämförelsen är så där exakt eller ens speciellt lämplig skulle man kunna nämna TV-serien Lost i sammanhanget och då tänker jag enbart på hur de olika karaktärerna interagerar med varandra.

Så vill du se en stark film som verkligen påverkar och som förhoppningsvis får dig att tänka efter både en och två gånger på tillvaron ska du definitivt se den här. Den höll mig fångad i ett järngrepp där jag kände mig oförmögen att komma loss och visst är de skönt när man har nytta av filmen en lång lång tid efter att man sett klart den. Självklart drivs man också av en nyfikenhet, man vill ju trots allt veta hur det går och vilka problem som är så allvarliga att man inte längre orkar leva med dem.

Så se dig om i livet, kanske är det någon i din närhet som mår dåligt. Ta tillvara varje tillfälle att hjälpa och stötta din nästa, i morgon kan det vara för sent…