Caché - 2005 - Det är riktigt påträngande!

Caché

Regi: Michael Haneke

2005

Drama/Thriller

Plötsligt upptäcker familjen Laurent att någon iakttar dem när de hittar videokassetter tagna på deras hem utanför dörren. Eftersom det inte rör sig om några direkta hot kan polisen inget göra och Georges och Anne är helt enkelt tvungna att göra sina egna efterforskningar om de vill ha något svar på mysterierna. Sakta med säkert fattar Georges misstankar mot en person från barndomen men vill inte gå in på några detaljer när Anne frågar honom. Hela händelsen tär mer och mer på deras förhållande och när sonen Pierrot försvinner ställs allting på ända. Georges är övertygad om att hans misstankar är korrekta och att Majid är den skyldige även om denne nekar till anklagelserna, för hur kan det annars hänga ihop?

Det är riktigt påträngande och voyeurismisk redan i inledningsscenerna utan att det egentligen händer någonting. Det man får ta del av är att en videokamera övervakar ett hus med omnejd och kommentarer kring detta från filmen huvudkaraktärer som just hittat själva bandet. Mysteriet tar alltså sin börjar direkt och utan omsvep. Man grips genast av en nyfikenhet att få reda på hur det egentligen ligger till, vad som ligger bakom och så vidare. Helt enkelt briljant och med medel så enkla att man knappt förstår hur effekten åstadkoms. Det finns en otrolig närvaro som åstadkoms på något mystiskt sätt. Det borde helt enkelt inte vara så intressant som det faktiskt är och jag vet inte vilka trådar det egentligen är Haneke rycker i.

Eftersom det inte finns några direkta hotelser förknippade med övervakningsbanden, även om det förstås måste vara riktigt obehagligt för de som är utsatta, så kan polisen inget göra. Detta är också något som filmens karaktärer kommenterar flera gånger i filmen vilket förstås kan tolkas som någon form av samhällssatirisk kommentar av Haneke. Jag är inte säker på att så är fallet men efter som jag precis har hans trilogi om utanförskap (The Seventh Continent, Bennys Video och 71 Fragment of a Chronology of Chance) i färskt minne ligger det nära till hand satt göra den typen av tolkningar och antaganden. För övrigt kan man fråga sig var gränsen för trakasserier egentligen går, för även om det inte finns någon direkt brottslighet eller uttalade hot inblandade måste det förstås vara väldigt kränkande för den som utsätts och det är kanske det som filmen, åtminstone delvis, belyser.

Situationer som i vilken annan film som helst skulle vara fullständigt orealistiska funkar alldeles utmärkt här och känns dessutom som fullständigt äkta. Till exempel när någon ringer på dörren, Georges frågar vem det är med får naturligtvis inget svar, varvid han, trots allt som tidigare hänt (även om detta är i filmens början), öppnar dörren, går ut för att se sig omkring för att sedan gå in igen. Detta skulle vara fullständigt otänkbart att ta på allvar i någon annan film, men här faller det sig naturligt och dessutom både logiskt och realistiskt. Återigen kan jag inte peka på någon direkt orsak men det är uppenbart att Haneke klarar att manipulera åskådaren precis som han vill. Han ger motivation till skådespelarna att vara fullständigt övertygande. Vad som händer i denna scen är dock inte speciellt oväntat och resulterar förstås i ytterliggare ett videoband.

Tyvärr tappar filmen temo efter ett tag och det som med inledningsscenerna verkade vara en uppvisning i hur man hanterar just tempo försvinner en smula. Det är fortfarande väldigt bra men det blir betydligt segare än vad jag hade förväntat mig. Hade stämningen i filmens början kunnat hålla isig hela filmen igenom hade det här varit ett fantastiskt mästerverk, men nu får det alltså klara sig med att bli rubricerat som ”bra”! Men det finns trots allt ett par scener som riktigt överrumplar åskådaren och som ger filmen tillbaka sin intressanta lyster och i slutändan får man väl säga att den trots allt är relativt välbalanserad. Något som är synnerligen intressant är förresten att man inte kan vara helt säker på om man ser det egentliga händelseförloppet eller en inspelning som plötsligt börjar spolas på ena eller andra hållet i en video, vilket jag tycker är ett kul grepp. Det är väl ett sätt att överlista tittaren på och det gillar jag!

Det jag gillar med Haneke överlag, och den här filmen är inget undantag, är att det händer mycket framför kameran men inte särskilt mycket med kameran. Skådisarna får göra sitt jobb och det finns inga direkta kameraåkningar eller udda vinklar som tar fokus från handlingen eller förvillar tittaren. Det man ser är det man får varken mer eller mindre. Det är en stabil och statisk kamera som ibland följer en person, och således inte är lika statisk längre, men som ger effekten av att det blir än mer närgånget och personligt. Det känns nästan som om man känner personerna i filmen på ett helt annat plan än vad som brukar vara fallet i andra filmer.

Som tittare formulerar man förstås sina egna teorier om hur det egentligen ligger till. Dessa sammanfaller ibland med de ledtrådar vi ges av filmen, men inte alltid. Jag vill inte gå in på detaljer men jag hade tidigt tydliga misstankar åt ett visst håll, med ett eller ett par specifika motiv. De teorier som paret själva kommer fram till, eller Georges egentligen, är också intressanta och kan mycket väl vara sanna, för man ges inga direkta svar av filmen, det är helt enkelt upp till var och en att tolka den efter eget huvud. En egenskap som jag verkligen gillar när det kommer till film! Det är också delvis detta som gör att man behåller intresset för filmen, intresset för vad som egentligen har hänt en gång i tiden och den enfaldiga tron på att man kommer att levereras några svar i slutändan. Det är naturligtvis en lönlös förhoppning…

Det finns mycket paranoia mellan raderna och man skulle dessutom kunna uppfatta en underliggande ton av rasism eller främlingsfientlighet om man är på det humöret. Nu menar jag absolut inte att Haneke skulle ta ställning till något om detta ämne i filmen utan ser det mera som en objektiv betraktelse med en historisk prägel. Det finns också ett eftertryck av hat och långlivad ovänskap eller avundsjuka som kanske har med främlingsfientligheten att göra också. Kanske överanalyserar jag, vem vet?

Det som också är intressant men som för betraktas som en sekundär handling är hur huvudpersonernas äktenskaps slits och hur deras irritation på själva situationen smittar av sig på varandra. De bråkar mer än tidigare och det är inget konstigt med det. Kanske är det rent av så att det är det här som är den egentliga handlingen och själva mysteriet med vem som bevakar dem som är sekundärt? Det finns som sagt många frågor som inte får sin lösning efter att filmen har tagit slut!