There Will Be Blood - 2007 - galenskap och makt, paranoida och girighet

There Will Be Blood

Regi: Paul Thomas Anderson

2007

Drama

1898 hittar en envis gruvarbetare – Daniel Plainview (Daniel Day-Lewis) slutligen en silverådra och påbörjar på så sätt sin väg mot rikedomen och makten. Några år senare har han slagit sig in i oljebranschen och med ett bestämt mål i sikte växer både hans förmögenhet och makt i takt med att han finner nya fyndigheter. När han så får tips om var han kan köpa billig mark, som med största sannolikhet innehåller stora mängder av det svarta guldet, beger han sig ditåt med planer om att köpa marken så billigt som möjligt. Här stöter han för första gången på Eli (Paul Dano), en religiös fanatiker som vill att Daniel Ska donera femtusen dollar till hans kyrka. Överenskommelser görs men det viktigaste är ändå att affärerna ska blomstra och vem som helst kan offras för profitens skull.

Intresset för filmen infinner sig nästan omgående och att de första minuterarna sker helt utan dialog bidrar definitivt till denna spänning. Då det är en ganska lång film är det förklarigt att tempot är ganska lågt, jag tycker förvisso inte att det gör något då skådespeleriet hållet väldigt hög klass reden från inledningen. Till stor del är det här Daniel Day-Lewis film och han tilldelades också en Oscarsstatyett för sin insats. Det är inte svårt att förstå när det dessutom är så att han blir bättre och bättre ju längre in i filmen vi kommer. Om detta har med, att hans galenskap blir mer och mer påtaglig, att göra kan man givetvis spekulera kring men jag skulle helt klart vilja påstå att så är fallet. Han blir mer lättretlig, tål inte att någon säger till honom vad han ska göra, går sina egna vägar, men gör ändå uppoffringar och förnedrar sig själv för att affärerna ska blomstra.

                                                                                           

Nu är det förvisso inte bara Daniel Day-Lewis som är bra, även om han blomstrar. Hans motpart – Eli, gestaltas också med bravur av Paul Dano (som för övrigt också gör den mindre rollen som Elis bror, han som säljer hemligheten om de oljerika landområdena till Daniel). Det är intressant att följa deras maktspel, där den ena står för religiös fanatism och nästan framstår som en profet, som kanske inte alltid är så äkta som Eli själv vill påskina, och den andra för kommersialism, även om Daniel till en början vill påskina sina familjevärderingar för allmänheten. Ingen av den försitter chansen att förödmjuka den andra när en sådan situation uppstår och även om de är varandras motpoler är de båda idealister för sin sak och lika giriga, fast på olika sätt.

Ska man då gå bortom skådespeleri och karaktärer är det oundvikligt att nämna miljöerna, som känns helt trovärdiga och bidrar i stor utsträckning till realismen, och även om det mesta av filmen utspelar i Kalifornien är den faktiskt inspelad i Texas. Det var tydligen omöjligt att hitta miljöer i Kalifornien som såg ut som… Kalifornien, varvid man valde Marfa i Texas istället. Dessutom hyrde man in omkring femton procent av den lilla stadens befolkning som statister i filmen. Men inte bara traditionella statistroller är besatta av amatörer, en del riktigt stora roller, såsom Daniels tioåriga son H.W. är också amatörspelade. Intressant är också att det här faktiskt var inspelningsplatsen för en annan oljefilmsproduktion en gång i tiden, nämligen Jätten (Giant) från 1956 som för övrigt blev James Deans tredje och sista film.

Så… Vill du se en synnerligen välspelad och välproducerad film om galenskap och makt, paranoida och girighet, avancemang och förfall ska du definitivt se denna!

Recension: The Ugly - 1997

The Ugly

Regi: Scott Reynolds

1997

Thriller

Inspärrad på ett mentalsjukhus sitter en seriemördare (Paolo Rontondo) i väntan på utredning om han är mentalt frisk för att ställas till svars för sina brott. Dr Marlowe (Roy Ward) som basar för sjukhuset ser mer än gärna åt andra hållet när vårdarna då och då bestämmer sig för att läxa upp patienterna. Som en räddare i nöden kommer den unga skrytsamma psykiatrikern Dr. Karen Shoemaker (Rebecca Hobbs) för att ta sig an fallet. Dr. Marlowe tror att ingen kan nå in till mördaren och att det inte ens är lönt att försöka men Dr. Shoemaker hävdar att hon är rätt för jobbet. Hon har tidigare gjort anmärkningsvärda genombrott med en annan mördare. Bakom den enkelriktade spegeln sitter Dr Marlowe och ser på det första av många samtal mellan mördare och psykiatriker.

Det här är en film som man inte lämnas oberörd av, många fräscha grepp och ett intressant sätt att berätta historien på gör att man mer eller mindre sugs in i filmen utan att man har nånting att säga till om. Saker och ting berättas inte alltid i kronologisk ordning och det som först tycktes obegripligt får ibland sin förklaring några minuter senare.

Samarbetet mellan skådespelare och regissör tycks fungera nästan unisont i filmen, allt är rätt hela tiden. Paolo Rotondo är brilliant som mördaren Simon Cartwright, en kille som man inte riktigt får grepp om. Även Roy Ward och Rebecca Hobbs gör strålande insatser i sina roller. Det man möjligtvis kan ha en åsikt om är den extremt orealistiska miljön där förhören äger rum och de vårdare/vakter som emellanåt själva tycks vara de intagna eller som åtminstone borde vara det. Personligen tycker jag att dessa saker höjer filmen och gör den mera abstrakt vilket jag gillar.

Nåväl... Den här filmen rekommenderar jag varmt för den som vill se nåt annorlunda!

Recension: Caligula & Messalina - 1981

Caligula & Messalina

Regi: Bruno Mattei, Antonio Passalia

1981

Drama

Roms kejsare – Caligula (Gino Turini) är en paranoid envåldshärskare som inte behöver särskilt allvarliga anklagelser för att få en ursäkt att avrätta, tortera och/eller förödmjuka sina undersåtar. Han lever dock i tron om att folket älskar honom och fortsätter att leva det nyckfulla liv som det anstår en härskare. Han får dock veta att det finns en komplott emot honom där inga mindre än hans egna systrar är medkonspiratörer. Samtidigt planeras det från annat håll att en viss Messalina ska charma härskaren och tillskansa sig all den makt som rikets första dam besitter.

Två år före denna kom Tinto Brass Caligula som den här filmen lutar sig enormt mycket emot. Visst kan man väl se den här som någon form av uppföljare men faktum är att historien tog slut i redan då och ska man se det här som någon fortsättning får man ignorera betydande delar i Tinto Brass film. Snarare är det en annan tolkning av historien, om sedan mottot som det står om på baksidan av fodralet ”mer våld, mer sex och mer sleaze” är helt sant vet jag inte. Personligen tycket jag inte löftet infrias även om försöken många gånger är uppenbara.

Framför allt sex och sleaze ligger på en mycket mer exploaterande nivå, det är inte lika vackert som i föregångaren och tortyren är inte lika sadistisk heller. Till viss del beror detta naturligtvis också på att skådespelarna här inte kommer upp i motsvarande talangnivåer som Malcolm McDowell och co men också på att Caligula här framställs som mindre sadistisk och mer galen. Hans vilja att utse sin häst till senator är mycket tydligare här, likaså hans incestuösa förhållande till sina systrar. För här är det inte bara Drusilla som är föremål för den galne kejsarens kärlek, han har flera systrar. Eller kärlek förresten, förhållandet mellan Caligula och systrarna framställs mera som rent köttsligt än något med högre känslor involverade.

Man får heller inte en lika tydlig bild av dekadensen och att det faktiskt är maktkampen som skapar galenskapen hos de styrande. Politiken känns helt enkelt inte lika närvarande som den borde göra och hela historien ter sig lite för platt och urvattnad för min smak. Det finns liksom ingen substans bakom agerandena av personerna involverade, varken i komplotten eller de som gör sitt yttersta för att skydda det rådande statskicket, förutom att visa så mycket snackigheter som möjligt. Detta kan naturligtvis tilltala om man är på det humöret men det intressanta, som jag gärna skulle sett mer av, är finurliga politiska vändningar med baktankar om vem som kommer att tjäna på de små insinuationer som trots allt förekommer för att indirekt påverka maktbalansen.

Men trots mycket av min kritik här ovan vill jag påstå att filmen trots allt har en marknad. Som hjärndöd peplum fungerar den alldeles utmärkt även om jag i sånt fall gärna skulle ingredienser av mytologiska företeelser. På tal om mytologi så är det förresten väldigt märkligt att man ibland refererar till gudarna med namnen kända från grekisk mytologi och inte romersk. Filmen utspelar sig trots allt under romartiden så varför denna uppenbara tabbe?

Så… Vill du se mängder med sleaze, utan att det för den skull förekommer hardcore pornografi, som man nästan förväntar sig, ska du definitivt se denna. Analysera inte för mycket utan ta den för vad den är, en underhållande skräpfilm, så kommer du att få ut mycket mer av upplevelsen.