The Pink Panther – 1963 – mer lätt leende än gapskratt!

På den tiden då köpfilmer på VHS låg i sin vagga i Sverige skaffade jag den här filmen. Tidigare hade jag sett en eller två av dess uppföljare och var naturligtvis mycket intresserad av att se originalet. Lika intresserad som jag var, lika besviken blev jag! Den levde inte alls upp till mina förväntningar och heller inte till de uppföljare jag redan hade sett. Därför var det med viss skepsis jag nu såg om den här filmen, på DVD den här gången. Skulle jag fortfarande tycka att det var en film som behövde element av sina uppföljare eller skulle jag gilla den bättre nu?

Redan i den klassiska tecknade inledningen som filmerna stoltserar med inser jag att den är annorlunda jämfört med det som har blivit förknippat med filmserien. I uppföljarna är det Clouseau som förödmjukas men i den här är det istället den rosa pantern som råkar illa ut. Helt omvänt alltså. Det är heller inte en film som sätter Peter Sellers i huvudrollen. David Niven, som spelar Sir Charles Lytton – The Phantom, ökänd inbrottstjuv som lämnar en handske med ett P på som signatur för sina brott, har en minst lika stor roll.

Humorn är annorlunda, det är visserligen slapstick från Peter Sellers men ändå inte på ett riktigt lika dumt sätt mot vad som senare ska bli. Clouseau är inte lika korkad som han senare kommer att bli och det finns ingen Herbert Lom som blir tokig på honom. Någonstans i balgrunden skulle man väl kunna kalla filmen för en sängkammarfars med sina förvecklingar men den är inte tillräckligt avancerad. Det är helt enkelt inte så roligt, mer lätt leende än gapskratt, möjligt med något småfniss här och där.

Sedd i dagens ljus tycker jag inte att filmen har åldrats särskilt väl. Det är kanske tidetypisk stil men det blir lite för mycket teaterföreställning av det hela. Replikerna levereras styltigt och hela produktionen är lite livlös. Det är en mer underhållande film än vad jag mindes den som, det är helt klart. Men det är trots allt inget jag kommer att se om på väldigt länge. Det är värd att ha i referensramen enbart för uppföljarnas skull och inget annat. Något så ovanligt som ett original som inte klår sina uppföljare!

5/10

Den Gula Bilen – 1963 – Sista Hillman Thrillern

Denna pentalogi påbörjades 1958 med Damen i Svart, fortsatte samma år med Mannekäng i Rött. Året efter gjordes Ryttare i Blått, 1962 kom VitaFrun och så avslutades det med den här, Den Gula Bilen, 1963. Det är mycket årtal och färger och med det sagt ska jag be att få tillägna den här recensionen, och de övriga jag har skrivit i sviten, till min far som redan för många år sedan fick mig att intressera mig för dem. Detta var långt innan de fanns tillgängliga på DVD, det var långt innan DVD ens var tillgängligt överhuvudtaget. Jag är inte ens säker på att videon tillhörde var mans egendom.

Jag kommer aldrig att glömma hur diskussionerna gick hemma om vad ”de där färgfilmerna” egentlige hette och i vilken ordning de kom. När någon av dem visades på TV var det ingen tvekan om det var TV1 eller TV2 som skulle vara kvällens kanal. Det fanns bara två kanaler och det fanns ingen diskussion om vad som gällde en sådan kväll. För några år sedan, efter att filmerna blivit tillgängliga på DVD såg jag till att de även blev tillgängliga i föräldrahemmet. Nog skulle väl de filmer som varit föremål för sådan diskussion finnas tillgängliga!

För min egen del blev jag först begeistrad i konceptet när jag såg den första filmen – Damen i Svart. Det var en effektiv, spöklik berättelse där alltsammans till slut avslöjades av det skarpsinta paret Hillman. ”Färgfilmerna” hade nu blivit Hillman-filmerna för mig. Den nästföljande filmen i sviten – Mannekäng i Rött – gjorde ett oerhört intryck på mig. Jag hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska filmer som har gjorts och en av de bästa överhuvudtaget förresten. Det var med skräckblandad förtjusning jag insåg vilka kvaliteter den hade och sorligt nog insåg jag snart att de resterande filmerna inte skulle leva upp till mina förväntningar eller förhoppningar. Jag drog ut på mötet med både Ryttare i Blått och Vita Frun men slutligen tog jag mod till mig… strax var jag framme vid den sista delen – Den Gula Bilen.

Det första jag reagerade på var att filmen inte var i färg. Det spelar väl inte mig någon roll egentligen om en film är i färg eller inte. Men att använda en färg i titeln och sedan förvägra sin publik att se den kändes lite lumpet. Att Vita Frun och Damen i Svart också gjordes i svartvitt har inte så mycket med saken att göra. Både svart och vitt går att förmedla utan färger, men en gul bil blir helt enkelt bara ljusgrå. Andemeningen går fram i alla fall men jag tycker som sagt att resultatet blir lite lumpet.

Handlingen är mycket större än i någon av de andra filmerna. Det handlar här om brott i internationell klass. I de övriga filmerna har man försökt hålla det litet, arvstvister och ganska små grupperingar. Här är det istället frågan om diplomatiska förvecklingar och, låt oss säga terrorism. Jag är inte så förtjust i det. Jag gillar filmens tekniska aspekter men större politiska thrillrar eller konspirationer är allt som oftast inte riktigt min grej. Jag föredrar de tidigare fallen där övernaturliga fenomen har används för att ge filmerna en spöklik karaktär.

Annalisa Ericsson medverkade inte den här gången heller och det gjorde heller inte Lena Granhagen. Nils Hallberg och Karl-Arne Holmsten är däremot på plats och gör sina vanliga roller på vanligt sätt. Hela grejen känns fel för mig. Inte nödvändigtvis för att inte hela ensemblen är med, det har varit si och så med det tidigare också. Men jag får fel signaler av produktionen. Det känns för stort, gemytligheten är borta på något sätt. Kanske ville Arne Mattsson utveckla berättandet till något mera men jag kan inte låta bli att jämföra filmen med ett sladdbarn. Ett bar som visserligen är älskat men som inte riktigt passar in i sin omgivning.

6/10

The Whip and the Body - 1963 - Jag har skådat ljuset!

The Whip and the Body

Regi: Mario Bava

1963

Horror

Kurt (Christopher Lee) är en sadistisk och hänsynslös adelsman som återvänder hem efter många år. Konflikten är oundviklig och omedelbar med både den invalidiserade pappan (Gustavo De Nardo) och den till synes ryggradslösa och fega brodern Christian (Tony Kendall) som dessutom är gift med Kurts före detta älskarinna och tillika kusin Nevenka (Deliah Lavi). Snart hittas Kurt emellertid död i sitt rum med halsen avskuren, detta hindrar förstås inte honom från att gång efter annan uppsöka Nevenka. Är det ett spöke hon set eller är han verkligen död och i så fall – vem mördade honom?

Skulle en film enbart bestå av skrämmande foto och atmosfär skulle det här vara mästerverket framför alla andra. Tyvärr är det ju inte så enkelt och man måste, trots att det rör sig om Mario Bava, bita i det sura äpplet och medge att det finns några saker som inte alls funkar särskilt bra i filmen också. Framförallt är det skådespeleriet som inte är bra alls. Detta naturligtvis med undantag av Christopher Lee som briljerar och dominerar i varenda scen han medverkar i! Dock anser jag att avsaknaden av ekvilibristiskt skådespeleri är tämligen lättförlåtligt när det kompenseras med ett så krypande, ja rent av läskigt bildspråk!

                                                  

Det finns en sadistisk, erotisk och spöklik ton över hela filmen som, förutom att hämta inspiration från en av mina personliga favoritförfattare - Edgar Allen Poe, även för tankarna till den ökände Markis De Sades berättelser. Det är inte utpräglat explicit som i fallet Saló or the 120 Days of Sodom utan snarare kolossalt subtilt. Bara som en extra nyans i spökhistorien.

För även om det faktiskt även rör sig om en mordhistoria, där man på bästa giallomanér döljer vem mördaren är in i det sista, är det här först och främst en spökhistoria och att jämföra med andra av Bavas ”spökfilmer” som Baron Blood eller Black Sunday ligger nära tills hands! Kanske kan man tycka att The Whip and the Body står sig något kort i så förnämt sällskap men det är egentligen väldigt små detaljer som skiljer dem åt. Daliah Lavi är helt enkelt ingen Barbara Steele och slottet är inte Kreuzensteins fästning – en ren smaksak egentligen!

Filmen behandlar sadomasochistiska ämnen som visserligen känns tama i dagens vågade filmklimat men man kan tänka sig vilket ramaskri dessa orsakade 1963. Inte för att det blir mindre intressant i våra dagar då det förgylls av kusligt vackra bilder och skrämmande spöklika miljöer. Det är tydligt vilken inspirationskälla filmen varit för senare filmskapare och den hör helt klart hemma bland Mario Bavas allra bästa filmer!

Jag har skådat ljuset och dess namn är Mario Bava!

8/10

The Sadist - 1963 - irriterande överspelad

The Sadist

Regi: James Landis

1963

Drama

Tre lärare är på väg till en baseballmatch men deras bil går sönder och måste lagas. På en gammal mack hoppas de hitta den del de behöver för att kunna laga bilen och fortsätta sin färd. Istället råkar de ut för en efterlyst mördare och hans flickvän som terroriserar dem och tvingar dem att göra som han säger. De får ett visst antal minuter på sig att fixa till bilen annars hotar han att döda dem. Med fruktan gör de som han säger men inser att han kommer att döda dem i alla fall.

Kanske tolkar jag inte ordet sadist på samma sätt som andra människor, men för mig är det någon som tillfogar någon annan smärta för att tillfredsställa sina egna perversa behov. Visserligen dödar Charlie Tibbs (Arch Hall Jr) sina offer och han verkar njuta av det, men jag anser att han framställs mera som en vanlig brottsling på flykt eller möjligen som en lustmördare. Just detta tog lite ifrån filmen för mig. Jag hade velat se mera grovt våld, dessutom är den irriterande överspelad.

Hela filmen utspelas i princip på samma plats och all spänning hänger på hur skådespelarna sköter sina jobb. Det kanske var lite klantigt gjort men det är lätt att sitta här och döma 40 år senare. Musiken är ganska typisk för den här typen av film från den här tiden och den är visserligen oftast bra men tenderar att kännas uttråkad efter ett tag. Det är väl egentligen inte den här filmens fel utan snarare den tid som den spelades in på.

Filmens behållning anser jag vara; dels den korta inlednings monologen som förklarar för tittaren vad en sadist är, dels det ganska spännande och mera fartfyllda slutet. I övrigt en ganska ordinär och tråkig film med dagens mått mätt.

Recension: Jason and the Argonauts - 1963

Jason and the Argonauts

Aka: Jason and the Golden Fleece

Regi: Don Chaffey

1963

Fantasy

Enligt legenden skulle Kung Pelias störtas av sonen till den man han själv bragt om livet för att bli kung i Iolchos (Thessalien) och när han en dag räddas ur floden av en okänd yngling känner Kungen genast igen profetian. Ynglingen har bara en sandal och kan inte vara någon annan än spådomens baneman - Jason. Med list och utan att avslöja sin identitet förmår dock Kungen Jason att åka till världens ände för att hämta det gyllene skinnet, något som borde vara ett fullständigt omöjligt uppdrag. Han menar att inte ens Kungen av Iolchos kan ifrågasätta hans rätt till tronen om han lyckas med en sådan bedrift.

Det här är alltså en av de klassiska grekiska sagorna. Vissa menar att den här överskuggar alla de andra på grund av den rikliga förekomsten av hjältar och då naturligtvis med hjältarnas hjälte Herakles i spetsen. Personligen anser jag inte att man kan sätta någon av sagorna framför de andra. De kompletterar varandra och allt som oftast blandar man också ihop dem i filmatiseringarna. Något som genomsyrar i stort sett samtliga av dessa sagor är dock att oavsett hur djärv och modig hjälten är, kommer Gudarnas bestraffning som ett brev på posten till dem som visar sig arroganta mot Gudarna, eller bryter sina heliga löften.

Men som tur är behöver man inte vara superinsatt i de grekiska sagorna för att uppskatta den här. Är man bara lite lagom road av 60-tals fantasy och peplum (en benämning på de klassiska italienska svärd-och-sandalfilmerna) kommer man garanterat att uppskatta den här också. Den är mycket välgjord för sin tid och effektmakaren Ray Harryhausen betraktar den som sitt bästa arbete. Givetvis måste man komma ihåg att stopmotionsekvenserna är från 60-talet och ingalunda kan jämföras med dagens datoranimerade effekter, men dessa är å andra sidan sällan så verklighetstrogna, om än mindre ryckiga, som traditionell teknik ändå.

Ett par fantastiska scener innefattar t.ex. några skellett som uppenbarligen har inspirerat Sam Raimis senare äventyrs-splatter-komedi - Army of Darkness och den jättelika bronsstatyn Talos som kommer till liv. Självklart finns det också andra storslagna händelser och vidunder, där man kanske främst lägger märke till den legendariska Hydran (som i och för sig lär ha varit en drake just i den här sagan, men det är ju mindre viktigt).

Självklart handlar dock filmen mer än bara om specialeffekter och dessa tar heller aldrig överhanden utan ger bara extra krydda. Filmens handling och det spännande episka äventyret står i centrum och förutom själva argonauterna får vi också följa Gudarna Zeus och Hera som i sin tur följer hjältarnas resa med stort intresse. Detta ger filmen ytterliggare en dimension eftersom det trots allt är Gudarna som styr människornas värld och det ger dessutom filmen tillfälle att berätta historien ur flera perspektiv.

Det här är något jag helt klart rekommenderar då jag anser den vara i sin genres toppskikt och en film som jag anser bör stå i varje filmälskares hylla!

Recension: Lord of the Flies – 1963

Själva historien som berättas i den här filmen, den om en hel pojkklass som blir strandsatta på en öde ö efter en flygplanskrasch, är naturligtvis riktigt skrämmande. Den utvecklas kontinuerligt och eskalerar under hela filmens gång. Två grupper formeras på ön. Den ena, ledd av Ralph vill hantera saken på ett civiliserat sätt, bygga hyddor och ständigt ha en brinnande eld för att signalera eventuella flygplan och båtar som kan passera. Den andra gruppen är mera kortsiktig och vill koncentrera sig på jakt. Den börjar med små bristningar men blir snart rejäla våldssammandrabbningar gängen emellan, till den mildra grad att fler av pojkarna faktiskt mister livet.

Men utförandet är väl i sig ingen höjdare! Filmen är gjord i svartvitt och det har jag i sig inget emot, det kan till och med förhöja stämningen, men många av barnskådespelarna, som dessutom är brittiska, är faktiskt ganska bedrövliga! Det känns liksom inte som att deras repliker levereras med en sådan trovärdighet som krävs av en film med en sådan här tungsint handling. Det finns allt som man kan önska (eller inte önska) i ett vuxet samhälle sett ur barnens begränsade uppfattningsförmåga. Det finns gott om metaforer till maktstrukturer och de skapar till och med nästan sin egen religion.

Miljöerna är det inget fel på, det ser verkligen ut som om de vore på en öde ö och jag kan heller inte klaga på kontinuiteten i slitage av kläder eller skrubbsår och liknande. Egentligen är det nog en ganska bra film när jag tänker efter och jag retar mig heller inte lika mycket på barnens skådespelartalanger efter ett tag. Framåt slutet är det till och med riktigt anständigt!

7/10

Recension: Blood Feast - 1963

Blood Feast

Regi: Herschell Gordon Lewis

1963

Horror

Fuad Ramses, som driver en egyptisk cateringfirma får ett uppdrag av mamman att leverera mat till dotterns fest. Han tar uppdraget på största allvar och planerar ”Ishtars fest”. Samtidigt utreder polisen ett antal mystiska mord där mördaren tydligen tagit en souvenir från offren i form av olika kroppsdelar. Nu råkar det vara så att en av poliserna som utreder fallet är dotterns fästman. Dessutom går de båda på egyptisk utbildning och till slut fattar polisen misstankar mot ”Ishtars fest” och vad den egentligen innebär.

Ganska fjantig film egentligen, berättelsen tycks egentligen endast vara gjord som en ursäkt att visa blod och tarmar i utstuderade bilder och det var kanske rent av det som var meningen. Just den här filmen brukar nämligen räknas som den första splatterfilmen någonsin och den var långt före sin tid i det avseendet. De bloddrypande scenerna är förstås det som trots allt gör filmen sevärd på något sätt.

Handlingen, om man nu ska drista sig till att kalla det för handling, är otroligt tunn och det blir än mer löjligt övertydligt när karaktärerna gång efter annan måste förklara sig in i minsta detalj.  

Mellanscenerna som inte verkar tillföra filmen nånting och endast tycks existera för att sammanbinda de grafiska blodscenerna, är emellanåt skojiga att se på. Framförallt eftersom skådisarna alla är bedrövligt dåliga och musiken som först tycktes passa känns bara fenomenalt tjatig efter några minuter. Framförallt mördaren Fuad Ramses (Mal Arnold) rollkaraktär är väldigt fyrkantig och stereotypisk och klichéerna duggar tätt i denna film. Men med tanke på att filmen tydligen tog två dagar att spela in får man väl ha lite överseende med såna saker.

Tonen i bilden i filmer från den här tiden passar ypperligt ihop med floder av blod. Det får liksom en speciell färg, kanske lite FÖR speciell ibland. Blodet ser uppenbart fejkat ut men det gör inte så mycket för tarmarna och inälvorna ser helt äkta ut.

Överlag en ganska tråkig film som har sina poänger och som kan vara kul att se ändå, om inte annat som preludium till den 40 år senare betydligt bättre uppföljaren.