Recension: Lord of the Flies – 1963




Själva historien som berättas i den här filmen, den om en hel pojkklass som blir strandsatta på en öde ö efter en flygplanskrasch, är naturligtvis riktigt skrämmande. Den utvecklas kontinuerligt och eskalerar under hela filmens gång. Två grupper formeras på ön. Den ena, ledd av Ralph vill hantera saken på ett civiliserat sätt, bygga hyddor och ständigt ha en brinnande eld för att signalera eventuella flygplan och båtar som kan passera. Den andra gruppen är mera kortsiktig och vill koncentrera sig på jakt. Den börjar med små bristningar men blir snart rejäla våldssammandrabbningar gängen emellan, till den mildra grad att fler av pojkarna faktiskt mister livet.

Men utförandet är väl i sig ingen höjdare! Filmen är gjord i svartvitt och det har jag i sig inget emot, det kan till och med förhöja stämningen, men många av barnskådespelarna, som dessutom är brittiska, är faktiskt ganska bedrövliga! Det känns liksom inte som att deras repliker levereras med en sådan trovärdighet som krävs av en film med en sådan här tungsint handling. Det finns allt som man kan önska (eller inte önska) i ett vuxet samhälle sett ur barnens begränsade uppfattningsförmåga. Det finns gott om metaforer till maktstrukturer och de skapar till och med nästan sin egen religion.

Miljöerna är det inget fel på, det ser verkligen ut som om de vore på en öde ö och jag kan heller inte klaga på kontinuiteten i slitage av kläder eller skrubbsår och liknande. Egentligen är det nog en ganska bra film när jag tänker efter och jag retar mig heller inte lika mycket på barnens skådespelartalanger efter ett tag. Framåt slutet är det till och med riktigt anständigt!

7/10