Månbas Alpha Vol 2 - 1975

Matter of Life and Death – S01E13 – Första episoden på Noble Entertainments andra utgivning av Månbas Alpha eller Space 1999 som det heter i original, är en ganska typisk historia och det som egentligen är essensen i hela berättelsen. John Koenig och den andra besättningen på basen tror sig ha hittat den perfekta platsen att kolonisera och gör sig redo att lämna månbasen till förmån för den tillsynes gästvänliga planeten. De upptäcker dock snart att detta inte är möjligt och att allt som placeras på planeten konfronteras med antimateria.

Earthbound – S01E14 – Helt klart en höjdpunkt i sammanhanget. Inte bara för att historien är välgjord och väldigt mycket Science Fiction utan även för att skådespeleriet från en av gästskådespelarna – Christopher Lee, är magnifikt! Historien behandlar politik och pacifism och jag kan inte låta bli utan att reagera för vilket egoistsikt svin en populationsmedlem är. Att man inte kommer någon vart med det beteendet och att man i slutändan inte får ta något med sig dit man går blir förstås uppenbart. Jag gillar den här episoden skarpt! Hatten av för Noble Entertainment som gett ut box nummer 2 med resten av första säsongen!

Full Circle – S01E15 – Lika mycket jag än tyckte om förra episoden Earthbound lika mycket tycker jag den här faller till korta. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Star Trek episoden The Gallileo Seven som också behandlar grottmänniskor och liknande fenomen. Spänningen saknas dock här och det känns lite grand som om man skapat den här episoden för att kunna ge Zienia Mertons lite mer tid framför kameran med sin karaktär Sandra Benes. Jag sätt nästan och väntade på att de skulle klä av henne också, men det kom aldrig längre än till djurhudar och det var ju skönt att man inte fastnade i den fällan! Hur som helst var det lite för lätt att räkna ut hur allt hängde ihop när besättningen uppenbarligen hade betydligt större problem att klura ut mysteriet. Jag ser dock fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Another Time, Another Place – S01E16 – Vad vore väl Science Fiction utan några tidsparadoxer då och då? Jag får lite vibbar av Star Trek Voyager episoden Blink of an Eye och liksom den är det här är en ganska trevlig historia. Den slarvas dock bort utan att man utforskar den ordentligt. När man väl kommit fram till att besättningen klonats och befinner sig i två olika tidsåldrar hade man kanske kunnat göra lite mer av det? Som det är nu ägnar man mycket mera tid åt uppbyggnaden än åt att skapa teorier om vad som hänt och/eller problematisera händelserna. Man konstaterar sonika att det är ett problem och tar det första bästa alternativet som lösning på problemet och tar sedan det förödande resultatet med en lite för stor klackspark. Kanske har Koenig och de andra gjort sig allt för hemmastadda på basen och skräms lite av tanken att lämna den som deras hem? Jag tycker de borde kämpat mer! Men skulle de lämna basen skulle det å andra sidan inte finnas rum för fler episoden i den här andra boxvolymen från Noble Entertainment och så vill vi ju inte ha det!

The Infernal Machine – S01E17 – Helt klart en av de bättre episoderna från första säsongen. Och jag vet att jag måste sluta jämföra med Star Trek, men jag få lite vibbar av The Corbomite Maneuver när jag ser den här. Det borde jag egentligen inte få för historierna är egentligen inte särskilt lika varandra, det är bara spänningen när det okända rymdskeppet konfronteras som påminner en smula. Det finns förstås en maktkamp mellan Koenig (Martin Landau) och den främmande intelligensen som också påminner men mycket mer än så är det faktiskt inte. I vilket fall som helst är det fina miljöer i den här episoden och man får verkligen känslan av att den främmande farkosten är enorm. Jag ser helt klart fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Månbas Alpha: Ring Around the Moon – S01E18 – När det är utomjordiska krafter iblandade, som på ett eller annat sätt attackerar eller inkräktar på våra huvudpersoner, väcks mitt intresse verkligen till liv. Här är det utfört lagom spännande och lagom korkat för att vara riktigt underhållande. För visst är det väl så att man måste ifrågasätta en del handlingar som besättningen gör. Inte står man väl först helt handfallen när någon handgripligen försöker tömma databankarna på information för att sedan ropa på befälhavaren Koenig (Martin Landau) för att sedan bli instruerad att kalla på säkerhetsavdelningen? Det känns som lite för många steg i min värld, men de funkar trots allt. Hur som helst var det här ett av de mer spännande avsnitten hittills på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment.

Månbas Alpha: Missing Link – S01E19 – Det här avsnittet var ingen höjdare. Det är visserligen kul att se Peter Cushing som gästskådespelare, men mycket mer än så blir det inte. Avsnittet fokuserar på tok för mycket på en inre kamp som kommendör Koenig (Martin Landau) för med sig själv som för oss – åskådarna, utspelar sig på en annan planet. Det känns som något man set om och om igen redan och även om det är över trettio år sedan just det här skapades hjälper inte det. Det finns andra som visualiserat liknande tillstånd på ett bättre sätt och gjort et mera intressant även om det här skulle var gjort tidigare. Nä, på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment är det här nog det sämsta avsnittet hittills. Kanske om man räknar in första volymen av boxen också förresten!

Månbas Alpha: The Last Sunset – S01E20 – Fördelen med att titta på en serie av den här slaget när den finns utgiven i en box såsom Noble Entertainment han gjort är enorm. Man behöver inte följa något slaviskt och man behöver heller inte anpassa sin tid efter TV-sändningarna som man fick göra i min barndom när serien visade på TV1 eller om det var TV2, det fanns ju inte fler kanaler… Det här är i vilket fall som helst en klar uppryckning jämfört med förra avsnittet Missing Link som jag inte gillade alls. Här ställs besättningen återigen inför möjligheten att en planet i deras väg har potential att kunna bibehålla mänskligt liv. Deras förhoppningar grumlas dock när någon form av mackapär anländer och dess mening inte kan fastslås. Är det en fientlig varning från planeten de strävar efter att befolka eller en vänlig hälsning från densamma?

Månbas Alpha: Space Brain – S01E21 – Nu var det ett bra tag sedan jag såg något överhuvudtaget av Månbas Alpha, men eftersom jag är ett stort fan av dylika serier och finner dem tidlösa kommer man snabbt in i det igen efter bara några få minuter. Den här gången attackeras månen av en främmande makt som först och främst tar sig in i basens datorer. En ”Eagle” skickas förstås ut för att undersöka när man finner varifrån de inträngande signalerna kommer ifrån, för att genast stöta på problem och attackeras av den främmande intelligensen. För att göra en lång historia kort så tar den främmande intelligensen slutligen en av besättningsmännen i besittning, eller kontrollerar åtminstone hjärnan på densamme. Månbasen, som inte kan styra sin kurs måste passerar genom det farligaste området, precis där fienden, som tycks vara en gigantisk hjärna, håller till. Därför behandlas Alpha som om den vore en bakterie för den främmande hjärnan. Vita blodkroppar ska ta kål på den… Idén i sig är inte ny utan användes i Star Trek (TOS) The Immunity Syndrome redan 1968 även om det naturligtvis inte rör sig om en exakt kopia här. Hur som helst ett klart underhållande avsnitt i serien!

Strippers Vs. Zombies - 2008 - Lika korkat som det verkar!

Strippers Vs. Zombies

Aka: Zombies! Zombies! Zombies!

Regi: Jason Murphy

2008

Komedi/Horror

Efter att en drog av misstag hamnat i händerna på fel person står det klart att alla som använder sig av den blir förvandlade till blodtörstiga zombies. De som först kommer i kontakt med den är hallicken ”Big Daddy” som i sin tur leder till att hans horor provar preparatet. Samtidigt är några strippor från en lokal strippklubb i närheten, de får fly hals över huvud tillbaka till strippklubben där de barrikaderar sig mot de hungriga zombiesarna som irrar utanför. Det blir en blodig uppgörelse där stripporna får bekämpa zombiesarna med alla medel som står till buds, allt från högklackade skor till motorsågar.

Det här är verkligen lika löjligt som det låter men om man tar det hela för vad det är får mig sig åtminstone ett stycke underhållning under de cirka åttio minuterna den varar. Inledningen är under all kritik, men får sin förklaring så stäng inte av innan denna har kommit. Det är förstås ingen häpnadsväckande förklaring och man räknar lätt ut den i förväg, men jag tänkte ändå inte gå djupare in på den just nu.

                                     

Man ska som sagt vara på det klara med att det här är en film med glimten i ögat och en film som driver med klichéerna, genom att anamma dem. Det kan tyckas vara ett ovanligt grepp, men kan inte dra några andra slutsatser. Emellanåt upplever jag att man kanske underskattar åskådaren en smula, men det är väl i och för sig inget ovanligt när det gäller filmer av det här slaget. Filmer där mycket fokus läggs på välsvarvade damer, som dessutom inte tycks ha något emot att klä av sig på överkroppen. Jag ska väl inte sticka under stol med att dylika tilltag kan vara underhållande, men det kan bli lite för mycket av det goda också!

Skådespelarmässigt är det ingen höjdare, även om man tar den förut nämnda glimten i ögat med i beräkningen. Det kan ju i och för sig vara en ursäkt för att dölja filmen problem också. Sminket däremot är oftast utmärkt och de övriga effekterna också klart underhållande. Det ser inte helt perfekt ut alla gånger och filmen är som sagt fjantig och tramsig som få andra, men det har trots allt en charm som gör att den underhåller i alla sin uselhet. Det är en kalkonrulle som utnyttjar just detta faktum och vi kanske ska låta den vara just det!

Ett par referenser hittar jag i filmen, men jag är inte helt säker på att jag inte överanalyserar. Det finns några scener där man får följa de zombies som befinner sig utanför barrikaden i svartvitt, vilket jag genast kopplar samman med den zombiefilmens fader Night of the Living Dead och en avslutningsscen som jag får till en hommage till Charlies Angels, vad nu det har med zombies att göra? Nä, jag överanalyserar nog i vanlig ordning…

Zombiesarna i sig är av det klassiska Romero-snittet, det vill säga långsamma och missfärgade i nyanser av blått och grönt och det är för väl att man inte försökt sig på att göra något modernare, som det är nu blir det lite hyllning och lite parodi av det hela och det är precis rätt blandning för några skratt. Dock tror jag att man bör vara någorlunda bevandrad med zombiegenren för att uppskatta referenserna. Ser man det här som en isolerad zombiefilm blir man nog besviken.

4/10

Wilderness - 2006 - Ungdomsbrottslingar på en öde(?) ö!

Wilderness

Regi: Michael J. Bassett

Action/Thriller

2006

Efter att en av medfångarna beslutat att ta sitt eget liv skickas en grupp ungdomsbrottslingar med sin övervakande fångvaktare till en öde ö. Snart upptäcker de dock att ön inte alls är lika obebodd som de hade trott och när någon dessutom mördar dem en efter en är mardrömmen ett faktum. Det blir en katt och råtta lek där de unga illgärningsmännen blir bytet för den hänsynslöse jägaren. Vem ska överleva och vem ska dö?

Till att börja med kan man konstatera att det inte alls är särskilt svårt att räkna hur det ligger till med mördarens identitet, vilket motiv som ligger bakom etc. Det är heller inte filmens intention att hemlighålla detta in i det längsta och även om man inte får absolut svart på vitt förrän framåt slutet, så misstänker och yppar även filmens karaktärer det ganska tidigt!

Själva decimeringen av ungdomsförbrytarna och expeditionen av de kvinnor som också finns på ön är överlag finurlig och innovativt genomförd. Det är välgjort, realistisk och ser snyggt ut samtidigt som hela filmen har en ”skitig” ton över sig. Det påminner nästan lite grand om Neil Marshalls filmer Dog Soldiers och The Descent till sin stil och att filmen är brittisk gör sitt till också. Det är mera jordnära och mindre spektakulärt än sina amerikanska ekvivalenter.

Likheter till fler filmer och berättelser än ovanstående finns också att hitta, både Lord of the Flies och Deliverance kan nämnas (dock utan banjoduell) i sammanhanget, det inbördes maktspelet och stridigheterna fångarna emellan från Lord of the Flies och själva jakten från Deliverance. En del kamouflagescener, där mördaren osynligt väntar på sitt offer, skulle också kunna vara överblivna idéer från First Blood eller någon av dess uppföljare.

Skådespeleriet är i toppklass och även om det kanske inte finns en enda av karaktärerna man känner sympati för, så finns det vissa mer avskyvärda än andra. Konstigt vore det väl annars, det är ju trots allt mördare, sexualförbrytare och ligister som ska gestaltas. Man får känslan av det är helt äkta personer och nästan dokumentärfilmat. Detta påverkar ju realismen i en högst positiv riktning och det är ju bara bra i en film som denna.

Men trots att mystiken runt mördaren inte är närvarande blir detta en ganska spännande film, man vet ju trots allt inte riktigt när han ska slå till nästa gång och vilken metod som ska få de härdade ungdomarna på fall. Det är alltid kul med katt och råtta lekar där mördaren tycks ha tänkt på varje möjlig utveckling i förväg och vidtagit åtgärder. Här blandas detta upp med gillrade fällor a la MacGuyver.

Men, oavsett vilka liknelser som refererats till ovan, är det här i grund och botten en våldsam och blodig actionfilm som rekommenderas varmt!

7/10

Windmills of the Gods - 1988 - Mer Sidney Sheldon!

Windmills of the Gods

Regi: Lee Philips

1988

Drama/Thriller

I ett försök att dra igång ett nytt projekt försöker USA:s president övertala collageprofessorn Mary Ashley till att bli den nya ambassadören i Rumänien. Samtidigt agerar en ytterst hemlig organisation i det fördolda som också har vinning av Marys utnämning till ny ambassadör. Båda parter blir förkrossade när Mary, trots övertalningsförsök, tackar nej till uppdraget. När hennes make omkommer i en olycka några veckor senare kommer dock saken i ett annat läge, hon har inget som binder henne hemma i Kansas längre och tackar ja till posten efter att ha omprövat sitt beslut. Hon kastas in i en värld av intriger och falskspel där det inte är helt självklart vem man kan lita på eller om den bästa vännen faktiskt är ens fiende. Och vad värre är, hon har ett pris på sitt huvud.

Tittar man på en film, eller miniserie gjord för TV som det faktiskt oftast handlar om, baserad på en bok av Sydney Sheldon förväntar man sig en viss form av intriger. Dessa brukar inte sällan vara väldigt lika de som återfinns i diverse såpoperor vilket i sig inte behöver vara någon nackdel. Det finns väl få sätt att gestalta en historia lika komplicerat som i en såpa och det brukar finnas rejält med utrymme till just intriger. Tyvärr blir det lite fattigt med dessa just i denna men den stoltserar å andra sidan med en ganska känd skådespelararsenal istället.

                        

Jag kan väl inte påstå att de beter sig som virtuoser i sammanhanget men det funkar i alla fall förvånansvärt bra. Många kända namn medverkar, såsom Jacelyn Smith och Robert Wagner i huvudrollerna samt Ian McKellen som alltid är en fröjd att se. Förutom dessa hittar man en mängd kända ansikten som man kanske inte kan placera ihop med ett namn utan vidare men som onekligen har en enorm rutin, åtminstone vad gäller TV-film. Den som är intresserad kommer också att finna den gamle kultskådisen Franco Nero i en mindre roll samt Michael Moriarty, som imponerade stort med sin medverkan i förintelsen, även om han ingalunda är lika bra här!

Själva grundtanken är alltså ett politiskt maktspel och man har förstås blandat in lite kärleksrelationer i det hela. Dessa går dock aldrig riktigt till överdrift även om det faktiskt tenderar att bli lite segt emellanåt. Däremot är det lite för enkelt, karaktärerna är lite för träiga och när man sett färdigt på alltihop känner man sig faktiskt lite små lurad. ”Jaha, vad det här allt jag fick” tänker man och det är ingen positiv egenskap i sammanhanget.

Jag tror att man, mer än någonsin när det gäller Sidney Sheldon filmatiseringar, måste uppskatta såpoperans dramaturgi om man ska ha en chans att uppskatta den här. Det ligger helt enkelt lite efter de andra filmatiseringarna, åtminstone de som jag har sett och recenserat och det har blivit några stycken vid det här laget – If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd, Memories of Midnight aka Catherines Dröm och Master of the Game aka Spelets Härskare. Den är dock tillräckligt intressant för att jag ska tråna efter fler filmatiseringar, livet är märkligt – eller hur?

6/10

Vilse i Pannkakan - 1975 - Inte förstörde den min barndom i alla fall!

Vilse i Pannkakan

Regi: Staffan Westerberg

1975

Fantasy/Äventyr

Staffan (Staffan Westerberg) är fem och ett halvt år eller 2907 dagar, så han är ganska gammal. Hans mamma och pappa lämnar honom med en gigantisk pannkaka som han ska äta upp, men han vill inte! Plötsligt hörs en röst från pannkakan och fram tittar Vilse, en liten krabat inte större än ett finger som bor i pannkakan tillsammans med sin maka Vilja och en massa andra figurer. Trashanken som ska segla med sin båt till horisonten eller den elaka Storpotäten som vägrar dela med sig från sitt stora potatisland.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om den här serien som inte redan har sagts. Den har anklagats för att ha förstört barndomen för en hel generation men jag tog då i alla fall ingen skada av den. Jag var fem år gammal när serien gjordes och gillade den skarpt. Därför var det med stort intresse som jag ånyo bekantade mig med den igen när tillfälle äntligen gavs.

                                   

Jag konstaterade snabbt att om jag inte haft en nostalgisk koppling skulle jag nog ha stängt av ganska så raskt. Ändå lyckades serien att fånga mitt intresse av någon skum och mystisk anledning och de första fem av de totalt tio avsnitten försvann utan att jag knappt hunnit blinka. Ju längre berättelsen pågår desto intressantare blir den, man lär faktiskt känna karaktärerna även om de råkar vara dockor och tydligt manövrerade av mänskliga händer. Staffan Westerberg försöker heller inte dölja detta vilket jag tror hade varit ett ödesdigert misstag.

Det uppenbarades också för mig att trubaduren som spelar låtar mellan avsnitten och även en del symboliserande visor som ingår i berättelse är ingen mindre än – Thomas Wiehe! Jag älskade denna musik som barn och när jag nu återhör den lite drygt 30 år senare älskar jag den fortfarande! Thomas var en av mina absolut första musikaliska idoler och det är inte svårt att se vilken inverkan han haft på mig om jag nämner favoriter som Bengt Sändh och Finn Zetterholm för att inte tala om Thomas äldre bror Mikael Wiehe och den störste av dem alla Cornelis Vreeswijk – idel trubadurer! Skulle du läsa det här Thomas, så ska du veta att du var den förste som banade väg för alla de andra!

Annars är berättelsen ganska allvarsam och surrealistisk och det finns säkert hur mycket metaforer och symbolism som helst under ytan om man är ute efter att analysera. Ser man den här som barn är man lyckligt ovetande om detta och som vuxen betraktare finner jag det heller inte helt självklart. Staffan Westerberg själv hade dock säkert väldigt roligt när han agerade berättare av sitt eget poetiska manus och dolde hemligheterna väl.

Det här är ett stycke kulturskatt, den saken är helt klar!

7/10

Trekant - 2008 - Filmen handlar egentligen om sex!

Trekant

Regi: Carl Jonas Smensgård

2008

Komedi

Micke kommer hem och får höra lustfyllda ljud ifrån sovrummet. Där inne hittar han sin flickvän Veronica i sängen tillsammans med hennes bästa väninna Sam. Samma dag flyttar han ut och hela hans liv ställs på ända. När han kommer till sitt arbete, där han iklädd någon slags superhjältedräkt är frisör, syns det att allting inte står rätt till. Det ena ger det andra och till sist avslöjar Micke intima delar av sitt liv både för sin chef och för en äldre dam som råkar befinna sig som kund i frisersalongen. Micke är förvirrad och vet inte längre var han hör hemma, han hyr en lägenhet i andra hand och blir än mer förvirrad i sin tillvaro när han plötsligt bor granne med en tjej han gick i gymnasiet ihop med. De återupptar sin gamla bekantskap och hamnar snart i sänghalmen…

Att det här är en ungdomsfilm med problematiseringar som hör till ungdomsåren blir tydligt genast. Den är dock berättad på ett ganska annorlunda sätt och framstår ofta mest som tramsig och fånig istället för att behandla frågeställningarna på ett allvarligt sätt. Att huvudpersonen tvingas klä sig i superhjältedräkt på sitt arbete är väl visserligen också fånigt, men ändå försvarbart då det tydligen ska handla om en barnvänlig frisersalong. Visserligen ser jag inte ett enda barn där men i alla fall.

Annars består filmen egentligen av lösryckta scener från Mickes liv, såsom han har upplevt att saker och ting har hänt, hur de kanske egentligen borde ha hänt och vad som kunde ha hänt om han hade satsat på en annan tjej i stället. Mellan dessa scener får vi se på ganska roliga och faktiskt relativt metaforiska animationer där en maskbeklädd hjälte jagar efter sin stora kärlek. Han hoppar förresten runt på massa trekanter som ibland snurrar runt och ibland får honom att tappa fotfästet totalt. Dessa trekanter syns också svischa förbi mellan scenerna som om det vore vilket ihopklipp av sketcher som helst med bara en tunn röd linje som gemensam nämnare.

Skådespelarna fick jag ganska snabbt stora tvivel kring det måste erkännas, framförallt gäller det vissa delar av ensemblen, men jag konstaterade sedan att de gick utmärkt att ignorera dessa, eller åtminstone låtsas som om det fanns en uppenbar mening med deras undermåliga insatser. Det kanske det finns också, vad vet jag… Något som också är enormt enerverande är den lektion läraren i klassrummet tycks hålla om och om igen. Han pratar om sina konkava och konvexa pentagoner och jag vet inte vad. Detta är visserligen inget som är särskilt svårt att förstå då det uppenbarligen ska symbolisera någon form av tristess eller slentrian, kanske både från elevernas och från lärarens sida.

Hur som helst så kretsar historien inte bara kring livets mening, jakten efter den rätta partnern eller vilka val man tidigare gjort i livet. Nä, det stora som filmen handlar om är väl egentligen sex! Själva grundhistorien, som Micke berättar i salongen, är en återblick på hans tidigare liv där det enda sättet att få sin älskade Veronica är att ställa upp på en trekant med henne, det har den gemensamma kompisen Faye ordnat. Frågan är bara vilkens ärende hon egentligen går, är det hon som vill ha en trekant för att få ihop femton poäng. Svårt att förklara kanske, ser man omslagsbilden ser man en lista på olika saker man ska göra i livet och att de ger olika poäng. Det uttalas aldrig så där jättetydligt, men en sådan lista finns i alla fall någonstans i bakgrunden, åtminstone i Fayes tankar. Ju syndigare saker desto högre poäng helt enkelt.

Om filmen slutar lyckligt eller inte överlåter jag åt åskådaren att avgöra, jag tror nog att Micke få ordning på sitt liv till slut, men det är å andra sidan inte helt relevant heller. Filmens form är helt klart viktigare än dess budskap efter som det gång efter annan slarvas, eller tramsas bort. Fast det är klart, sitter man i den prekära situation Micke gör kanske man finner den mindre humoristisk.

Du kan köpa filmen på: 
CDON
Ginza
Discshop

The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft

The Tomb

Regi: Ulli Lommel

2007

Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.

                        

Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.

Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.

Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.

Teeth - 2007 - En underlivskomedi!

Teeth

Regi: Mitchell Lichtenstein

2007

Komedi

Att Dawn (Jess Weixler) inte bor särskilt långt ifrån kärnkraftverket har sannerligen förändrat hennes liv. Redan som liten upptäckte hon nämligen att hon inte var riktigt som alla andra även om det tog henne många år att inse det. Hon är nämligen muterad i de nedre regionerna och har utvecklat tänder i underlivet. Nu, när hon nått collageålder är hon verksam i en grupp som propagerar för sexuell avhållsamhet för äktenskapet. Emellertid träffar hon en av de andra medlemmarna och det slår gnistor mellan dem. Båda två brottas med sina känslor men föga anar de att fel beslut faktiskt kan leda till att killens stolthet går förlorad – och till döden…

Få filmer har byggt upp en sådan inre bild inför tittandet som Teeth och att man läser ”Rysare/Komedi” på omslaget må väl vara hänt. Det handlar väl om lite småkomiska vändningar då och då tänker man. Men icke! Det här är så långt ifrån en skräckfilm man kan komma, visserligen är några scener rejält blodiga och det är kanske lite rysligt med avbitna snoppar, men på det hela taget är det ganska tramsigt och löjligt genomfört. Eller rättare sagt, som komedi funkar det ganska bra. Skådespeleriet är lagom överspelat för att funka med komiska premisser och en del av karaktärerna är tillräckligt skruvade också.

                                                 

Ta till exempel. Dawns fosterbror, som redan som liten hade en traumatiserad upplevelse med sin fostersyster. Inget konstigare än att leka doktor kanske – jag visar min så visar du din helt enkelt. Men det faktum att Dawn bet honom har onekligen satt spår i honom som han aldrig kommer att glömma. Han verkar livrädd för det kvinnliga könet och hans tjej poängterar till och med att hon faktiskt har en väl fungerande mus, när han envisas med analsex. Det är väl i sig inget konstigt med tanke på hans upplevelser, men blir ganska komiskt ihop med hans övriga machokaraktär.

Fast det finns mer komik än så i filmen, för att inte tala om dubbelmoral. I skolans läroböcker, på sexualundervisningen har vulvan blivit censurerad med ett klistermärke. Mannens kön går däremot bra att via genomskärningsbilder av. Förutom att detta blir hur tramsigt som helst i det stora sammanhanget, innebär det naturligtvis också att Dawn förvägras en möjlighet att upptäcka att honom inte är normal. Hennes hopp står i stället till att försöka pilla bort den lilla klisterlappen eller gå till en gynekolog. Det ena utesluter förstås inte det andra så efter att lappen försvunnit och hon tror sig upptäckt något fel beger hon sig till en gynekolog. Inte för att jag har någon större erfarenhet av den typen av läkarbesök, men nog tycker väl jag att han utnyttjar situationen en smula till sin fördel och så blir han av med fingrarna…

Ska man hitta någon form av sensmoral i filmen förutom de uppenbara absurditeterna, så är det väl att den mutation Dawn genomgått är av stort gagn för kvinnan och således naturens sätt att skapa en starkare varelse. Detta grundar jag naturligtvis på att Dawn råkar ut för på den ena och den andra killen som bara vill ha henne i säng, de här muterade tänderna ger henne en möjlighet att hämnas direkt på dem som våldför sig på henne. Samtidigt är kanske inte alla killar sådana svin som de framställs som i filmen, vilket möjligen ger henne möjligheten att kontrollera bettet.

The Tattooist - 2007

The Tattooist

Regi: Peter Burger

2007

Horror

Tatueraren Jake (Jason Behr) skadar sig på en urgammal tatueringsnål och råkar på så sätt släppa lös en ond ande som vill hämnas en oförrätt. Alla som Jake tatuerar går en hemsk död till mötes när deras tatueringar växer och växer tills de slutligen täcker hela kroppen. Enda chansen att få stopp på demonen är att söka reda på sanningen. Vem är det egentligen som spökar och hur stoppar man honom. Svaret finns hos urbefolkningen, där tatueringarna har magisk innebörd och den som inte slutför en påbörjad kroppsprydnad får leva i skam…

En ganska intressant idé det måste erkännas. Tyvärr blir resultatet inte något man inte sett tidigare, åtminstone inte om man är någorlunda bevandrad i den asiatiska vågen, med Ringu, Dark Water och Ju-On i spetsen, där själva idén ofta går ut på sökande efter orsaken till spökerierna. Nu menar jag inte att The Tattooist är asiatisk utan att själva upplägget känns igen.

                                               

Filmen är producerad i Nya Zeeland och Singapore och min erfarenhet av nya zeeländsk film, som visserligen inte är så omfattande, insinuerade att det här faktiskt skulle vara en riktigt kvalitativ rulle. Det som fick mig att tvivla var att man på omslaget skryter med att den är skapad av samma folk som skapade Black Sheep, en film som visserligen var lite småtrevlig, men som knappast nådde de högre höjderna – mycket på grund av sin humor.

Här är det dock inte frågan om någon humor alls. Man håller historien på en nivå där allvaret är intakt och intresset för vidskepligheten bland urinnevånarna är högt. Man vill verkligen veta vilka övertygelser som finns i deras folksjäl, men det blir liksom aldrig varken hackat eller malt. Man får lite information, men det grävs aldrig på djupet och den intressanta historia som det här skulle kunna vara uteblir. Istället väljer man att göra en ganska platt film, där man knappt kan hålla redan på karaktärerna. Vem som är vem är inte så intressant som det borde vara och skådespeleriet glänser inte heller. Inte för att någon är direkt dålig, snarare bara ointressant.

Vad man däremot lyckas ganska bra med är effekterna. Det ser ganska plågsamt ut när man får se hur tatueringarna växer på de stackars offren och själva spöket, som bara verkar uppenbara sig i speglar, ser också bra ut – till och med riktigt otäck emellanåt. Allt som allt är det här mycket bättre än Black Sheep, även om det också är mindre originellt. Jag tror inte den kommer att skrämma någon skräckfreak, men kan säkert vara lite ruggig för mer ovana tittare.

Straightheads - 2007 - Gillian Anderson på hämndhumör!

Straightheads

Regi: Dan Reed

2007

Thriller

Karriärskvinnan Alice möter av en slump den betydligt yngre Adam, och tar med honom som sin date på chefens galamiddag. Efter en passionerad kväll kör de hem genom en mörk skog, och stöter på en grupp män som brutalt misshandlar Adam och våldtar Alice. Händelsen sätter djupa spår i dem båda, och de inleder en slags terapirelation. Tills den dag Alice får syn på en av gärningsmännen, och inser att de aldrig kan gå vidare utan en lika makaber hämnd…

Just ovanstående text pryder baksidan av DVD-fordralet och är väldigt representativ för filmens handling. Det är i princip en klassisk rape/revenge rulle men det är ändå en hel del som skiljer den från denna generalisering. Dels så framstår inte filmen som lika ”skitig” som gängse rullar i genren brukar göra, dels så problematiserar och moraliserar på ett helt annat sätt än vad man är van vid från snittet av exploitaionrullar. Man får exempelvis bevittna förövarnas synvinkel av den hela, vilken motivation som drivit fram förnedringen och den ursäkt som används för att skyla över det ohyggliga brottet. Allt detta är väl egentligen positivt förutom att man kanske kunde se sluttwisten komma lite väl tidigt i filmen. De flesta av oss tycker väl om att överraskas av vändningarna manusförfattarna skriver in i filmen, men detta förmår alltså inte filmen göra.

Själva övergreppet är heller inte lika närgånget filmat som man skulle kunna förvänta sig nuförtiden. Framförallt när man tänker sig vilken utveckling som trots att skett inom detta område sen de klassiska filmerna som I Spit on yourGrave, Last House on the Left eller varför inte Thriller – En Grym Film fram till Irreversible som verkligen lyckades påverka och lyfta det motbjudande övergreppet till en hel annan nivå än tidigare. Här väljer man att klippa bort hela akten och låta tittaren själv bilda sig en uppfattning över händelseförloppen. Det är kanske främst detta som strider mot den stereotypiska bilden av en film i genren? Dock ska det erkännas att misshandeln av Adams (Danny Dyer) är riktigt brutal och explicit, dock utan för den skull bli överdrivet utstuderad.

Danny Dyer gör också ett riktigt gott intryck som skådespelare och är till motsats mot Gillian Andersson trovärdig hela tiden. Med henne är det annorlunda, jag upplever ett väldigt ojämnt agerade från hennes sida och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Helt klart är dock att hennes karaktär blir starkare och tydligare ju längre filmen går och det måste betecknas som positivt. Före detta kan jag dessvärre inte påstå att hon är helt trovärdig och hon spelar också över en hel del.

Att filmen intar en annan ton än förväntat har förstås att göra med att den är producerad i Storbritannien och inte i Amerika. Vardagsrealismen och detaljerna förstärks av detta faktum och underhållningsnivån (om man nu kan prata om en sån i en våldtäktsrulle) är inte alls lika påtaglig som hos amerikanska diton. Detta borde ju i och för sig innebära att den skulle bli bra mycket skitigare än sina amerikanska motsvarigheter men så är alltså inte fallet. Även användandet av filmmusik som känsloförstärkare fungerar på ett helt annat sätt i brittisk film, man är inte lika övertydlig och även om det då och då används musik lägger man knappt märke till den, vilket helt klart stämmer överens med min personliga uppfattning (den bästa filmmusiken är den man inte ens lägger märke till).

Vill du se en något annorlunda film på temat ska du definitivt se denna!

Månbas Alpha - 1975 - Ett rymdäventyr!

Space: 1999

Aka: Månbas Alpha

1975

Sci-Fi

1999 existerar en utpost på månen som går under namnet Alpha. Den är designad att ta hans om avfall, så radioaktivt och farligt att det inte längre kan lagras på jorden. I september detta år inträffar en olycka vars kedjereaktion innebär att explosioner på månens mörka sida blir så kraftiga att den bryter sig loss från sin omloppsbana runt jorden och far i väg i riktning från jorden mot outforskad rymd, som en gigantisk raket motor ungefär. Utan möjlighet att styra sin kurs ställs nu besättningen på Månbas Alpha inför det ena svåra beslutet efter det andra. De stöter på utomjordningar och civilisationer de bara kunnat drömma om i jakten på en duglig plats att slå sig ner på för fortsatt överlevnad.

Jag är så pass gammal att jag har minnen från när Sveriges Television (Ja, det fanns ju inget annat) visade där här serien i min barndom. Dock vill jag inte påstå att det rör sig om några vidare detaljerade erinringar vilket således innebär att jag inte hade en aning, utom möjligen de allra grövsta dragen, om vad den här serien bestod av. Så här i vuxen ålder vore det väl konstigt om man inte refererade till Star Trek i sammanhanget, speciellt när undertecknad dessutom är ett stort fan till den serien, åtminstone den klassiska originalserien från sextiotalet. Så fick jag det sagt också!

Likheterna är många, och om inget annat skulle avslöja det så heter Martin Landaus karaktär John Koenig, vilket är en tydlig koppling till Star Treks Walter Koenig som ju spelade Pavel Chekov. Men inte bara namn känns igen, äventyren är många gånger likartade även om jag nog måste tillstå att miljöerna är mycket bättre här. Det känns mer påkostat än vad gamla Star Trek gjorde och det faktum att det faktiskt skiljer ungefär tio år mellan serierna måste också spela in i detta avseende.

Något som jag tidigt reagerade på var dock att det inte finns en lika tydlig bild över hur beslutsprocessen går till på Alpha. Det är naturligtvis uppenbart att det är Commander John Koenig som har sista ordet, men vem som är nummer två i kedjan, eller vem som tar besluten när han åker runt i de små rymdskeppen och utforskar diverse planeter och andra mysterier känns inte helt självklart. Heller inte vem som ansvarar för de olika avdelningarna och stationerna eller vilka uppgifter var och en är specialister på. Man saknar lite av den där känslan att känna igen karaktärerna, de är lite luddiga och man har liksom inte full koll på dem. De är inte lika speciella och specialiserade som jag skulle vilja ha dem helt enkelt. I slutet av den här första boxen, som Noble Entertainment varit vänliga nog att släppa på den svenska marknaden, kommer jag dock på mig själv med att ha ändrat uppfattning något. Det är klart att man måste lära känna karaktärerna efter tolv avsnitt på sisådär fyrtiofem minuter styck!

Episoderna är också en naturlig utveckling efter varandra. Det är fristående avsnitt men äventyren följer ändå i en naturlig ordning, vilket gör att det inte är något problem att de sträcker sig flera avsnitt efter varandra. Det blir inte tjatigt, även om det naturligtvis är ofrånkomligt att några av avsnitten är något ointressantare än de flesta andra. Men överlag är det en sjujäkla serie och nu ser jag bara fram emot fler avsnitt!

Fler inlägg om Månbas Alpha!

Recension: Silent Night, Deadly Night 2 – 1987 - kanske tidernas mest onödiga uppföljare?!

Det här är absolut en oerhört onödig uppföljare till Silent Night, Deadly Night från 1984. Det var egentligen meningen att den första filmen skulle klippas om men några nya scener med Eric Freeman som mentalpatient. Efter att manusförfattarna skrivit lite mer bakgrund till hur saker och ting blev som det blev, kom det istället att bli en mer regelrätt uppföljare. Det ska dock sägas att mycket av filmen består av flashbacks till den första filmen. Faktiskt så mycket att den första halvan eller så består av detta. Skillnaden är att det berättas av Ricky, bror till mördare från första filmen – Billy, och att det vävs ihop till en ny twist.

Efter 39-40 minuter kan man säga att den nya filmen börjar, lite barndomshistoria med Ricky och sedan mord. Han sitter hela tiden och berättar om detta för en psykiatriker så det är fortfarande flashbacks vi pratar om men det är i alla fall nya scener och inget återanvänt. Jag har i och för sig inget emot de återanvända scenerna men det känns lite fantasilöst. Hur som helst följer handlingen en logisk utvecklig, Ricky ska hämnas på den som han tycker bör ställas till svars och som egentligen ligger bakom det som har hänt, i alla fall enligt Rickys sätt att se det.

Överlag en ganska trälig historia men riktigt dåliga skådisar. Jag kan stå ut med det men dialogen är fanimej ännu värre och drar emellanåt ned det till löjeväckande nivåer. Tydligen finns det ytterligare tre uppföljare till denna. Hur det hänger ihop vet jag inte, men även om den här var ganska kass känner jag en omåttlig lust att ta reda på det!

Det roligaste i filmen var att upptäcka att Abbedissan som uppfostrat Ricky och hans bror Billy på barnhemmet numera bor på gatunumret 666.

3/10

Recension: Silent Scream - 2005

Silent Scream

Aka: The Retreat

Regi: Matt Cantu, Lance Kawas

2005

Horror

När terminen är slut får klassen låna sin lärares – psykologiprofessorns, stuga i skogen som tack för att de alla hjälp honom med hans experiment, att tränga i den mänskliga hjärnan och med hjälp av hypnos bevisa vissa grundläggande teorier i hans forskning. Väl framme i stugan har dock eleverna inga tankar på mera studier. De vill roa sig, dricka öl och hångla. I den karga trakten finns förstås även en maskerad mördare som håller på att iscensätta sitt eget experiment – döda dem en efter en…

Läser man handlingen på den här filmen krävs det inte särskilt många sekunders betänketid innan man vet vad det är för typ av film man kommer att få. För även om det inte står SLASHER! med stora bokstäver över framsidan, så är i alla fall handlingen en av de mest typiska i sammanhanget.

Snabbt fattar man också att om man ska ta filmen på allt för stort allvar, kommer man att bli gruvligt besviken. Det är inte särskilt spännande och skådisarna är inte lysande. Naturligtvis varierar kvalitén på dessa ganska kraftigt mellan urusla och ganska hyfsade men på det hela taget får man inget gott intryck. Dock ska det sägas att filmen innehåller något som jag personligen är ganska svag för, referenser till andra kändare filmer i genren som kräver att man är uppmärksam om man inte vill missa dem.

Det är också ett förhållandevis högt tempo i filmen, åtminstone vad gäller bodycount. När jag tänker efter vet jag inte om jag sett någon annan slasher med ett liknande tempo på detta plan men det gör ju också att spänningsmomenten, som jag nämnde något stycke upp, utarmas. Blodet skvätter riktligt omkring och en del innovativa metoder används av mördaren men det räcker liksom inte, ingenstans finns det något som verkligen greppar tag i en för att tvinga ned en på knä. Effektmässigt finns det också en del kvar att önska.

Sen var den ju det där med slut-twisten… Det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket men jag tycker, tvärtemot vad alla andra tycks tycka, att den räddar upp filmen från ett katastrofalt nederlag och ger den åtminstone någon liten poäng rent manusmässigt. För handen på hjärtat… Det är rätt så ologiskt och dumt hela vägen att det bara blir löjligt.

Rekommenderas endast till såna som jag, som måste se alla slashers som finns, alla andra bör hoppa över den här…

Recension: Skrink - 2009 - Kevin Spacey som hjärnskrynklare med egna problem...

Shrink

Regi: Jonas Pate

2009

Drama

Folk med olika typer av psykologiska problem flockas kring Dr. Carter (Kevin Spacey) för att få hjälp. Det är bara det att Dr. Carter själv inte är i bästa form och plågas av sin frus självmord till den milda grad att han måste ta till kemiska substanser för att klara dagen. Kan har fortfarande hjälpa andra medan han går ner sig i träsket eller är det hans eget desperata rop på hjälp som måste tillgodoses. Vi träffar t.ex. på Jack, som tror att han är en sexmissbrukare men i själva verket har problem med spriten, Patrick som lider av paranoid  bacillskräck och Jemma, en svart tonårstjej som nyligen förlorat sin mamma vars största intresse är biografen. Alla förs de samman mot samma mål, men är det för sent eller finns det hopp om räddning för dem alla?

Det här är väl kanske inte den mest typiska feelgood filmen som finns att tillgå och den är under stundom både tragikomisk och riktigt rörande. Men den rör sig ändå mot ett mål som består av att allting kommer att lösa sig i slutändan även om det kanske inte alltid sker i de banor som man hade förväntat sig. Med det menar jag inte att den är helt oförutsägbar, men åtminstone tillräckligt mycket så för att man ska njuta av filmen och dess vändningar.

Jag är lite besviken på Kevin Spacey, men mina förväntningar på honom är å andra sida enorma och jag tycker helt klart att om man lägger ihop alla insatserna i denna kompakta film som kanske bäst kan jämföras med Robert Altmans Shortcuts på många sätt så hittar man en imponerande skådespelararsenal! Robin Williams gör en liten roll, Keke Palmer är fullständigt briljant som Jemma och både Saffron Burrows och Jack Huston gör sina roller med bravur. Filmens pärla är dock Dallas Roberts som den maniska bacillskräckens okrönte konung Patrick. Han tar över fullständigt i de scener han medverkar i och är precis lagom hysterisk för att det både ska bli roligt och realistiskt.

”Imponerande skådespelararsenal!”

Det som kanske ligger filmen lite i fatet är att den under andra halvan tappar lite tempo och inte riktigt förmår hålla upp intresset för sig själv som den inledande halvan. Själva introt på filmen är fullständigt magnifikt när Kevin Spacey måste röka i alla tagningar, vare sig han står i duschen, rakar sig eller sitter fast i en bilkö. Filmen fokuserar sedan på Dr. Carter som försöker sköta sitt arbete fast han själv är helt nere under isen. Undan för undan märker man att han faktiskt inte bryr sig längre och till slut brister det förstås för honom.

”fullständigt magnifikt”

Det filmen egentligen går ut på, om man tillåter sig att spekulera lite metaforiskt kring den, är väl egentligen att Dr. Carter hjälper sig själv under tiden som han hjälper andra. De råd han ger kan utan vidare appliceras på honom själv även om han inte inser det just i den stunden. I slutändan har dock allting vävts samman till ett enda uppvaknande när alla som mår dåligt på ett eller annat sätt dragit kognitiv nytta av filmens händelseförlopp.

Recension: Säg att du älskar mig - 2006 - våldtäkt och förnedring!

Säg att du älskar mig

Regi: Daniel Fridell

2006

Drama

Fatou (Haddy Jallow) är en femtonårig tjej som kanske inte mår så bra som man bör göra. Hon känner sig, inte olikt den genomsnittliga tonårstjejen, missförstådd, både i skolan och hemma hos sin mamma, men är avgudad av sin yngre syster Keisha (Renaida Braun). I sin strävan efter att bli omtyckt av sin omgivning spelar hon ofta på sex tills en dag när allting går för långt. Efter för mycket alkohol kan hon inte längre stoppa leken och när den övergår i en grov våldtäkt har hon inte längre nånting kvar att sätta emot och vaknar slutligen upp med en flaska mellan benen. Förnedrad, både fysiskt och psykiskt tar hon avstånd från och förnekar hela händelsen. Endast bästa kompisen Kim (Diza Dahlström Franzén) vet sanningen…

Det här är en film som gör mig uppriktigt förbannad! Inte för att den kanske är det bästa som någonsin skådats inom ämnet våldtäkter utan för att den är så verklighetsförankrad att det nästan skulle kunna vara på riktigt. Haddy Jallow, som spelar rollen som den våldtagna Fatuo blev rättvist belönad med en Guldbagge för sin roll och hade jag fått bestämma skulle hon fått ytterliggare ett antal priser för sin rollprestation. Även den yngre systern, åttaåriga Renaida Braun gör mycket bra ifrån sig och är faktiskt den karaktär man har lättast för att tycka om i hela filmen. Hon är helt igenom en sån ofördärvad syster som utan förbehåll ser upp till sitt äldre syskon utan att kanske alltid fatta allt som händer. Det kallar jag äkta kärlek och vem vet, barn kanske förstår mer än vad vi vuxna egentligen vill medge?

Andra toppenbra prestationer görs också av förövarna, Fatous klasskamrater. Raddi (Mohammed Said) som är ledare för killgänget och som är van vid att få de brudar han vill. Åtminstone är det intrycket han vill ge omvärlden, en känslokall cool typ som haft alla tjejer och dessutom har mage att skryta över hur tråkiga de varit i sängen och Ville (Erik Engström) som aldrig ifrågasätter utan hänger på enligt Raddis order. Erik omkom för övrigt i en bilolycka strax innan filmen hade premiär.

Bra är också den tvivlande Lamin (Stephane Mounkassa), som bevittnat händelsen men som plågas av beslutsångest. Ska han förråda sina vapendragare Raddi och Ville och ställa sig på barndomsvännen Fatous sida eller offra henne för att vara lojal mot sina kompisar?

Men lika bra som dessa rollprestationer är, lika dåligt funkar rollen som Lamins mamma – Awa (Adjovi Folly). Jag ska villigt erkänna att jag sett bättre och mer övertygande skådespeleri hos porrskådisar. Men att enbart skylla på henne är nog lite trångsynt. Att få uppdraget att spela någons mamma när man själv inte ser en dag äldre ut än ens son måste vara varje skådespelares mardröm. En av de värsta utmaningar en skådespelare kan axla rent av. Likaså kan man, oavsett hur välspelade rollerna är, ha en invändning mot de stereotyper filmen gestaltar. Det är inga tredimensionella karaktärer precis och tyvärr måste jag erkänna att jag hade lite svårt att höra dialogen. Otydlig och ofta med en invandraraccent, som visserligen förhöjer realismen, men som påverkar uppfattningsgraden av densamma på ett negativt sätt.

Själv ämnet är däremot viktigt och höjer upp filmen förbi sina problem. Våldtäktsscenen är grov och även om man inte visas några närgående detaljer är den obehaglig att se och man vill helst rygga tillbaka för brutaliteten. Man känner med Fatous smärta och förstår hennes senare förnekelse. Hon vill ju trots allt bara vara populär! Ingen i omgivningen förstår ju henne i alla fall och naturligtvis ligger det även en rädsla för vedergällning bakom. En eloge ska också ges till hennes kompis Kim, som beter sig precis som en riktigt vän ska bete sig i en situation av det här slaget. Hon bryter visserligen sitt ord att inte säga något till någon om händelsen men viker aldrig en tum från sin kamrats sida trots att hon får en massa skit tillbaka. Hon står ut och vill bara sin väns bästa.

Man får aldrig känslan av att det här skulle vara på skoj eller ren filmexploatering. Jämför man med andra rape/revenge rullar som I Spit on yourGrave, Thriller – En Grym Film eller The Last House on the Left upptäcker man snart att där det där fokuserades mycket på själv hämnden fokuseras det här i stället på att få Fatou på fötter igen. Det efterföljande snacket och mobbingen där ingen tror henne när hon väl börjar avslöja händelsen. Hur man tar tag i problemen på äktsvenskt manér och låter offret få sitt straff genom att flytta henne säger väl en del om dagens sjuka samhälle.

Riktigt bra, men kunde varit betydligt bättre på många punkter!

Recension: Missing in Action 2 – The Begining – 1985 - Chuck Norris i fångläger

Jag kan inte minas att jag såg den här filmen på den tiden det begav sig. Jag såg första och tredje filmen men om jag inte är helt fel ute så var den här delen svårfunnen på den svenska hyrmarknaden. Lyckligtvis är det betydligt lättare att finna det som en gång var svårfunnet idag och man behöver inte ens leta utomlands för att hitta den här filmen till ett hyfsat pris.

Som titeln antyder är det frågan om en prequel, en film som utspelar sig före den första filmen. Braddock befinner sig i fångläger tillsammans med andra amerikanska soldater. Lägerchefen Yin försöker med alla medel att få honom att erkänna krigsförbrytelser men Braddock står emot, något som är lättare sagt än gjort när Yin på de grymmaste sätt attackerar hans medkänsla genom att tortera resterande soldater i lägret.

Maktkampen mellan de två överstarna Yin (Soon-Tek Oh) och Braddock (Chuck Norris) är magnifik och behöver inte gå till blodvite för att vara intressant. Framförallt Soon-Tek Oh är synnerligen imponerande, det är en casting som verkligen passar som handen i handsken. Hans ansiktsuttryck gör honom oerhört kallblodig och manipulativ och det här är en film som är vida överlägsen originalet, en film där fånglägrets fasor visas i full fasansfullhet!

6/10

Recension: Missing in Action – 1984 - Chuck Norris hittar krigsfångar!

Den här såg jag för många år sedan men såg nyligen om den för att fräscha upp minnet. Det är ingen bra film, den behandlar möjligen ett intressant och politiskt laddat ämne – om det fortfarande existerar krigsfångar i Vietnam efter kriget. Överste Braddock (Chuck Norris) är övertygad om det sedan han själv flydde från ett sådant fångläger men bevisen är tunna eller icke existerande. För att göra en lång historia kort har naturligtvis Braddock rätt och tar sig in i landet för att rädda sina landsmän. Självklart lyckas operationen och således kan bevisen presenteras bortom allt rimligt tvivel.

Jag har egentligen inte då mycket emot filmen men den är seg och det händer inte särskilt mycket, det finns helt enkelt inte mycket dynamik i den. Spänningen uteblir och det blir mest pang-pang av det. Det kan förvisso vara underhållande under stundom men på det hela taget är det en ganska trist film.

4/10

Recension: Rise of the Footsoldier - 2007 - en riktigt jävla brutal film!

Rise of the Footsoldier

Regi: Julian Gilbey

2007

Drama/Thriller

Carlton Leach (Ricci Harnett) börjar sin våldsamma bana som fotbollshuligan. Han och polarna är mera intresserade av att slåss med motståndarlagens supportrar än själva fotbollen verkar det som. Just innan polisen börjar ta i med hårdhandskarna mot företeelsen kliver han dock av och lyckas undvika att bli arresterad med ett kännbart fängelse straff som följd. Han slår sig istället in på banan som dörrvakt och skapar sig ett namn som en mycket framgångsrik (och våldsam) sådan och får snart erbjudanden om att sköta hela rulliansen för flera krogar i stan. En egen dörrvaktsfirma bildas när uppdragen blir fler och fler. Men varför sluta där? Saker och ting eskalerar och snart är han en av de mest ansedda och fruktade männen i den undre världen.

Filmen bygger på en verklig händelse och som sådan blir den genast mer intressant. Skådisarna gör sitt jobb bra och det närgångna våldet låter inte vänta på sig. Eftersom det är en brittisk film förväntar man sig en annan typ av realism än vad amerikanska ekvivalenter oftast förmår uppbringa och man blir inte besviken här. En berättarröst (Carlton Leach) berättar utvecklingen för oss samtidigt som vi får ta del av skakande bilder av rått och brutalt våld. Det är en intressant psykologisk iakttagelse att våld i filmer av den här typen påverkar tittaren, åtminstone undertecknad, en i mycket högre grad än vad det skulle göra i en blodig skräckfilm.

                                        

Vägen från fotbollshuligan till dörrvakt är intressant och man rycks med i filmen. Spänningen finns där hela tiden och i och med att saker och ting berättas för oss ökar dokumentärkänslan. Fler karaktärer introduceras och ett riktigt gangsterdrama börjar utvecklas. Dessa nya karaktärer är också på väg uppåt i karriären och man kan väl säga att det handlar om ett gemensamt utnyttjande för att klättra på karriärsstegen.  Medan de andra framstår som totalt hänsynslösa förblir dock vår huvudperson mänsklig. Det nämns till och med ett par gånger i filmen, att ”han är lika hård som de andra men har en känsla för rättvisa” eller liknande. En märklig beskrivning av en person som har torterat människor för att statuera exempel.

Det är också i och med dessa andra karaktärers intågande som filmen tappar tempo och inte förmår hålla intresset uppe med samma kraft längre. Dels så försvinner berättarrösten till i viss mån, dels så blir det mindre brutal våld och större planer som kräver mer genomtanke för att utföras. Dessutom gör rivaliteten gangstrarna emellan att ingen kan lita på någon annan vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men väldigt trist.

Framåt slutet får dock intresset en nytändning då olika teorier om vad som hänt i en blodig uppgörelse visualiseras lika många gånger. Det är ett grepp som jag gillar och det är också ett bra sätt att beskriva att man faktiskt inte riktigt är helt hundra på vad som verkligen hände den där kvällen. Helt säkert är dock att det finns ytterligare en film som baserar sig just på den händelsen – Essex Boys, som jag ska se om jag får chansen!

Recension: Jultomteslashern Silent night, deadly night - 1984

Silent night, deadly night

Regi: Charles E Sellier Jr.

1984

Horror

Farfar som sitter på ett mentalsjukhus berättar något för sin unga sonson. Nämligen att jultomten kommer med presenter till dem som varit snälla, men straffar de som varit elaka. På väg hem blir han vittne till hur hans föräldrar mördas av en tjuv utklädd till jultomten, en traumatisk upplevelse. Han tillbringar resten av sin uppväxt på ett barnhem som drivs av några nunnor. Abbedissan är sträng och pojken lär sig om och om igen att om man är olydig blir man straffad. Hans rädsla för jultomtar håller i sig tills en dag då han själv tvingas att spela jultomte i en affär. Det slår alldeles slint i huvudet på honom och han går bärsärkargång.

Jag gillade verkligen idén med den här filmen och det finns faktiskt några scener som visar prov på ett innovativt filmskapande. Tyvärr förstörs det allt för ofta av de många klichéerna som kantar filmen från början till slut. Men samtidigt kan det faktiskt ha sin charm också.

Att man hela tiden vet vad som kommer att hända och att det som händer är helt typiskt känns faktiskt lite småkomiskt. För underhållningsvärdet på den här är högt även om de filmiska kvalitéerna är låga - lite av kalkonstatus alltså. Regin är stundom riktigt usel vilket matchas av dito skådespelarinsatser. Ska man bedöma morden, som ju faktiskt är ganska viktiga i en slasher, tycker jag faktiskt att de är ganska skojiga. Kanske inte alla, men en hel del av dem.

När jag tänker efter finns det faktiskt t o m lite moraliserande budskap i den, något som kanske inte är så vanligt i genren. Inte för att det varken gör från eller till, filmen är lika dålig trots allt även om det som sagt finn ett visst underhållningsvärde.