Vilse i Pannkakan - 1975 - Inte förstörde den min barndom i alla fall!


Vilse i Pannkakan
Regi: Staffan Westerberg
1975
Fantasy/Äventyr

Staffan (Staffan Westerberg) är fem och ett halvt år eller 2907 dagar, så han är ganska gammal. Hans mamma och pappa lämnar honom med en gigantisk pannkaka som han ska äta upp, men han vill inte! Plötsligt hörs en röst från pannkakan och fram tittar Vilse, en liten krabat inte större än ett finger som bor i pannkakan tillsammans med sin maka Vilja och en massa andra figurer. Trashanken som ska segla med sin båt till horisonten eller den elaka Storpotäten som vägrar dela med sig från sitt stora potatisland.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om den här serien som inte redan har sagts. Den har anklagats för att ha förstört barndomen för en hel generation men jag tog då i alla fall ingen skada av den. Jag var fem år gammal när serien gjordes och gillade den skarpt. Därför var det med stort intresse som jag ånyo bekantade mig med den igen när tillfälle äntligen gavs.
                                   
Jag konstaterade snabbt att om jag inte haft en nostalgisk koppling skulle jag nog ha stängt av ganska så raskt. Ändå lyckades serien att fånga mitt intresse av någon skum och mystisk anledning och de första fem av de totalt tio avsnitten försvann utan att jag knappt hunnit blinka. Ju längre berättelsen pågår desto intressantare blir den, man lär faktiskt känna karaktärerna även om de råkar vara dockor och tydligt manövrerade av mänskliga händer. Staffan Westerberg försöker heller inte dölja detta vilket jag tror hade varit ett ödesdigert misstag.

Det uppenbarades också för mig att trubaduren som spelar låtar mellan avsnitten och även en del symboliserande visor som ingår i berättelse är ingen mindre än – Thomas Wiehe! Jag älskade denna musik som barn och när jag nu återhör den lite drygt 30 år senare älskar jag den fortfarande! Thomas var en av mina absolut första musikaliska idoler och det är inte svårt att se vilken inverkan han haft på mig om jag nämner favoriter som Bengt Sändh och Finn Zetterholm för att inte tala om Thomas äldre bror Mikael Wiehe och den störste av dem alla Cornelis Vreeswijk – idel trubadurer! Skulle du läsa det här Thomas, så ska du veta att du var den förste som banade väg för alla de andra!

Annars är berättelsen ganska allvarsam och surrealistisk och det finns säkert hur mycket metaforer och symbolism som helst under ytan om man är ute efter att analysera. Ser man den här som barn är man lyckligt ovetande om detta och som vuxen betraktare finner jag det heller inte helt självklart. Staffan Westerberg själv hade dock säkert väldigt roligt när han agerade berättare av sitt eget poetiska manus och dolde hemligheterna väl.

Det här är ett stycke kulturskatt, den saken är helt klar!

7/10