Recension: Elegy - 2008

Elegy

Regi: Isabel Coixet

2008

Drama

Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley) har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan – innan det är för sent? 

Slår man upp ordet elegi som titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre patetiskt, ofta klagande eller ero­tiskt innehåll och man får nog säga att den beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!

                     

Berättelsen sker i monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något annat än sin egen frihet.

Men det här är också en film om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre kamp anknyter verkligen till filmens titel.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll, är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av hans kaliber klarar av.

Till filmens nackdel, hur bra jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut framåt slutet.

Hur det går? Se filmen!

Recension: Fangs - 2001

Fangs

Regi: Kelly Sandefur

2001

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Den lilla staden Scotsville blir plötsligt överfallen av en massa fladdermöss som har rymt från ett universitetets laboratorium. Där har en knasig forskare kommit fram till uppseendeväckande resultat med genetiskt manipulerade fladdermöss. De små nattjägarna har blivit snabbare, starkare och mer blodtörstiga. Dessutom visar de tecken på ett mer avancerat samarbete under deras nattliga jakt. Forskaren hittas mördad och polisen fattar inte hur det har gått till. En veterinär vid namn John Winslow (Whip Hubley) bildar ett lag med detektiven Ally Parks (Tracy Nelson) för att hitta ett sätt att stoppa fladdermössen innan den årliga festivalen ska hållas. Carl Parks (Corbin Bernsen) är affärsmannen som har tänkt att sälja många hus under festivalen, så han vill verkligen att den blir av.

Jag fattar inte vad Corbin Bernsen tänkte på när han antog sig denna roll, han är ju ingen världsklassig skådespelare, men han kan ju betydligt bättre än vad han visar i denna skitfilm.

Corbin Bernsen är verkligen urdålig som den egocentriske affärsmannen.

Vad i helskotta tänkte de på när de filmade den här ruttna filmen? De kan ju inte ha trott att det skulle bli någon hit precis. Skådespelarna såg inte ut att ha engagerat sig speciellt mycket för att det skulle bli bra. Den enda som gjorde ett bra jobb var Tracy Nelson som spelade detektiven som försöker få ihop det med veterinären istället för att lösa brottet.

Fattar inte hur sådana här filmer ens får spelas in men jag antar att en del filmmakare i Hollywood har somnat eller fallit i total koma. Filmen är som hämtad ur en dålig studentfilm. Manuset är så dåligt så man kan tro att det har skrivits under en helg. Fladdermössen var så dåligt gjorda att man kunde tro att de har hittat dem inne i en leksaksaffär. De använde inga riktiga fladdermöss och det såg verkligen dålig ut.

Recension: The Driller Killer - 1979

The Driller Killer

Regi: Abel Ferrera

1979

Drama/Horror

Abel Ferrera spelar själv huvudrollen som den ständigt stretande konstnären Reno Miller, dock under pseudonymen Jimmy Laine. Räkningarna som ska betalas läggs åt sidan tills Reno hunnit göra färdigt sin finaste skapelse, en tavla föreställande en buffel med ett väldigt speciellt öga. Att leva under denna stress är inget som Reno egentligen klarar av och det reflekterar av sig på hans arbete. Han blir besatt av tavlan och sin perfektionism. Det blir heller inte lättare för honom när ett punkband flyttar in som grannar och spelar musik under dygnets alla tjugofyra timmar. Han brister totalt och tar till en borrmaskin för att få utlopp för sina aggressioner.

Filmen börjar med en text som upplyser tittaren att den ska spelas högt! Hade det varit en ren musikfilm eller liknande hade jag köpt uppmaningen med hull och hår men här känns den mig lite märklig. Självklart innehåller filmen musik och den har en ganska framträdande roll också men jag tror inte det är den huvudsakliga anledningen till texten. Snarare är det så att varje ljud i filmen, musik eller inte, bör upplevas på ett påträngande sätt för att förstå vilket inverkan det har på Renos psyke.

                     

Men inte bara den psykedeliska musiken, som är en mycket viktig del i Renos förfall och dekadans, är enerverande i filmen, den är också gjort på ett sånt sätt att vi – publiken, påverkas av de omständigheter som till slut driver Reno till totalt vansinne. Detta innebär tyvärr också att filmen inte är särskilt rolig att titta på, det är inte underhållande, åtminstone inte för undertecknad, och är en plågsam och påträngande betraktelse av en resa in i galenskapens värld.

                     

Eftersom denna resa ska kunna ske i symbios med tittarens betraktelse tar det dock ganska lång tid innan Reno får utlopp för sina aggressioner för första gången och vi snällt vänta cirka 40 minuter på första mordet. Den som är ute efter en regelrätt slasher kommer därför troligen att bli besviken på det ganska sävliga tempot men det känns ändå naturligt för filmen.

På baksidan av fodralet har man förresten, från filmbolagshåll, tagit modet till sig att jämföra filmen med Martin Scorseses mästerliga Taxi Driver. Det är en jämförelse som förvisso, åtminstone delvis, kan kännas adekvat i sammanhanget, men samtidigt tror jag jämförelsen är ett sätt att sälja filmen. Man skulle förstås också, om man är på det humöret, kunna jämföra filmen med Falling Down som också, liksom Taxi Driver, innehåller ett stegrande förakt mot samhällsstrukturen med ett utflippat och destruktivt beteende som följd. Dock vill jag påstå att galenskapen är en klart viktigare ingrediens här än samhällets omkringliggande och påtryckande krafter. Självklart finns det yttre omständigheter även här, som gör att Reno till slut släpper greppet om allt förstånd och går bärsärkargång med sin borrmaskin på allvar, men de ligger närmare det personliga planet än samhället i stort.

Allt kretsar kring målningen som ska bli Renos stora mästerverk och frågan är om han får inspiration till detta monumentala konstverk från sina våldsamma gärningar eller om det rent av är så att den tar musten och gnistan ur honom och på så vis driver honom till våldsdåd. Det tycks finnas ett outtalat samband därom och vi får se blodiga bilder svischa förbi hans inre med jämna mellanrum. Dock är filmens gore, åtminstone med dagens mått mätt, ganska sparsamt visualiserat även om man någon enstaka gång kanske har gått något ”over the top”. Skådespelarmässigt finns det inget att anmärka på, ingen utmärker sig speciellt i varken positiv eller negativ bemärkelse och det är kanske tur det.

Slutligen kan jag bara konstatera att Driller Killer lever vidare med sin kultstatus intakt oavsett om Abel Ferrera aldrig kommer att nå de högsta höjderna inom filmskapandet. Han hade förvisso en liten glansperiod i början av 90-talet med filmer som King of New York, Bad Lieutenant och Body Snatchers men det är väl knappast någon som minns dessa filmer idag. Spana förresten gärna in hans The Gladiator från ’86 om Ni har lust att se vigilantistisk motorvägsrättvisa, den är inte heller bra men har högt affektionsvärde för undertecknad!

Recension: Elvis - 1979

Elvis

Regi: John Carpenter

1979

Drama/Musikal

Elvis är en blyg yngling som knappt vågar framträda för publik. Han i hand med farmgångarna ökar dock hans självförtroende och han är snabbt på väg att bli den allra största. Hjälp på vägen får han av Tom Parker som ser till att hans stjärnstatus aldrig kommer att släckas ut. Han är sin mammas ögonsten och hon är honoms och han köper allt och skämmer bort henne så mycket han kan. Men vart är framgångarna på väg att ta honom? Han kan inte längre gå ut utan att få skrikande fans efter sig. Han isolerar sig mer och mer på Graceland som han köpt till sina föräldrar. Men efter att ha dragit sig tillbaka och inte framträtt offentligt på nästan ett decennium planerar han sin comeback – i Las Vegas!

Elvis Presley behöver väl ingen närmare presentation egentligen. Det är och förbliver en av de absolut mest kända personerna i världen och onekligen en av de största artisterna musikbranschen har skådat! Som de säger i filmen, han är inte en artist eller musiker, han är ett fenomen. Och jag tror att det är precis så, Elvis lyckades med bedriften att komma med sin speciella stil precis i rätt tid och blev på grund av rockens födelse etc. gigantisk! Ett fenomen, en legend!

Kurt Russell spelar inte Elvis, han ÄR Elvis! Det är ord som jag helt enkelt ställer mig bakom och önskar att jag själv hade formulerat. Det är nämligen något som står präntat på omslaget. Historien är gripande och känns naken och utelämnande. Jag kan inte Elvis liv och karriär i detalj men vissa saker har man fått med i alla fall, som att Elvis, när han kom till Sun Records, påstod att han inte sjöng som någon annan. Och han hade rätt! Likaså finns det många andra detaljer längs vägen som får anses vara milstolpar eller essentiella händelser. De torde alltså ha en stor historisk riktighet.

Liksom många andra filmer om människor som blir allt för stora stjärnor för sitt eget bästa: Walk the Line, Cornelis med flera, tycks Elvis brottas med sina inre demoner. Fast inte riktigt likadant som det brukar vara. Här framställs det mera som att demonerna kommer med framgången än vad det brukar vara. Det tär på hans styrka att han inte längre kan gå ut, han måste hyra hela ställen hela nätter för att han ska få vara i fred men sina kompisar. Framgången blir honom för stor helt enkelt. I likhet med många andra musikfilmer finns det tyvärr problem med synkningen mellan det som hörs och det som ska föreställa sång. I just den här filmen är det ganska bedrövligt faktiskt. Andra, som sjunger kör etc. funkar ganska bra, men Kurt Russell framstår som totalt omusikalisk när han inte ens kan låtsas trovärdigt.

Han framställs dock också som extremt jordnära och som mest av allt bryr sig om sin familj och då framförallt sin mamma som han verkar älska över allting annat. Det är nästan så man skymtar lite Oidipussyndrom men riktigt så långt behöver man kanske inte dra det. Han ger bort presenter, fram till sina föräldrar (mamman i synnerhet) men även bilar etc. till sina vänner. Han verkar vara en mycket generös natur som faktiskt blev slav under sina framgångar.

Filmen följer honom inte ända till graven och tur är väl det kanske. Den följer däremot början och toppen av karriären och låter Elvis sluta som en framgång. Det är en majestätisk film som låter oss följa Kungen från tvivel till framgång, genom kärleken och sorgen och till slut till den legendariska status han än i dag åtnjuter.

Recension: End of the Line - 2006

End of the Line

Regi: Maurice Devereaux

2006

Horror

En religiös sekt påbörjar det som, I deras ögon, är en frälsning av mänskligheten. Det går helt enkelt på att döda så många som möjligt i tunnelbanan för att rädda deras själar. Alla tror dock inte riktigt lika benhårt på det de blivit itutade och protesterar, mer eller mindre subtilt förvisso. Det är också så att några faktiskt undslipper de rakbladsvassa knivarna sekten bär gömda i de kors som varje medlen här. Det blir en blodig uppgörelse mellan de som verkligen tror och de som inte gör det. Vem ska överleva?

Tunnelbanor är väl egentligen en ganska tacksam miljö för en skräckfilm i och med att de i sig är ganska klaustrofobiska. Det finns liksom ingen möjlighet att ta sig ut snabbt och man blir lätt fångad nere bland spåren. Lägger man också till den religiösa fanatismen borde man ha en given succé men det vill sig liksom inte riktigt. Det finns liksom ingen riktig underliggande mening och det hela blir bara en platt betraktelse av några galningar, religiöst fanatiska eller inte, som jagar några andra. Eller det kanske snarare är ett gäng som flyr och några andra som jagar dem förresten, skillnaden är hårfin.

Men skådespeleriet funkar fint och det är helt klart en välgjord rulle visuellt sett. Det är grafiskt ganska grisigt åtminstone i filmen början och skulle hela filmen hålla samma tempo som de inledande minuterna hade den varit ett sant mästerverk. Nu är det tyvärr inte så och efter att fått den initiala smaken i munnen av något utöver det vanliga snuvas man en smula på konfekten.

Det som är till filmens fördel och det som gör att den kan upplevas som genuint skrämmande, är att det här faktiskt är något som skulle kunna hända i verkligheten. Nu tillhör jag förvisso inte de mest frekventa tunnelbaneåkarna i världen och befinner mig på fel ställe i vårt avlånga land för dagliga turer i dessa gigantiska utgrävningar, men nog är jag personligen lite smak när man stängs inne i de underjordiska valven. Man vet inte vilken sorts klientel som egentligen huserar där nere, särskilt nattetid. Man har ju hört talas om en hel del menar jag.

Nåja, för att återkoppla till skådespeleriet, som jag tycker funkar fint, så finns det problem med karaktärerna. Det finns ingen riktig verklighetsförankring i dem vilket jag skyller mera på manusförfattaren som inte haft vett nog att ge dem mänskliga reaktioner att jobba med utan styltade och tydligt tillgjorda för att passa filmens struktur snarare än att belysa det mänskliga sinnet. Det är kanske häri problemet som jag har så svårt att sätta fingret på sitter? Det känns bara fel och inte naturligt att människorna reagerar som de gör. Så måste det vara!

Ska man prompt se en film i tunnelbanemiljö funkar väl den här, men jag rekommenderar hellre Creep och The Midnight Meat Train!

Recension: [●Rec] - 2007

[●Rec]

Regi: Jaume Balagueró, Paco Plaza

2007

Horror

Angela (Manuela Velasco) och hennes kameraman Pablo ska bevaka ett helt vanligt arbetspass hos den lokala brandstationen för en lokal TV-kanal. Programmet heter ”Medan Ni Sover” och är i sig inget annat än en sorts reality-show. Till en början går allt lugnt till väga och Angela intervjuar brandmännen och ställer en massa frågor för dem att svara på. Hon får till exempel veta att av alla larm som kommer in har cirka sjuttio procent ingenting med bränder att göra. Det kan vara allt från läckande vattenledningar till husdjur i nöd som måste räddas. Men så går larmet och Angela och kameramannan får följa med på ett av dessa vanliga uppdrag som ligger under brandkårens ansvarsområde, en kvinna har ramlat i sin lägenhet och nu behöver polisen hjälp med att få upp dörren. Föga anar de att de just hamnat i ett enda inferno av våldsamma zombieliknande varelser och att mardrömmen just har börjat.

Det har kommit en hel del film som utspelar sig i kameraperspektivet de senaste åren, det vill säga att vi i publiken ser, det som den som håller i kameran ser. Själva kameran har således en viktig roll i dramaturgin och befinner sig i händelsernas centrum. Det är svårt att säga vilken film som egentligen dragit i gång den här moderna trenden, men helt säkert är att omtalade Blair Witch Project existerar som någon form av referensverk i bakgrunden, det är också uppenbart att Cannibal Holocaust fanns i åtanke när man gjorde den. Den här spanska filmen påminner dock mer till sitt upplägg om Cloverfield där, till skillnad från pionjärerna, det händer mycket runt omkring kameran hela tiden i kontrast till de mer mystiska äldre filmerna.

                     

Dock återfinns inte så mycket av problematiken i Cloverfield här. Det är inte lika märkligt att någon fortsätter att filma samtidigt som de flyr för sina liv. Här handlar det om en nyhetsbevakning och om allmänhetens rätt att få veta vad som försiggår, snarare än en amatör som springer omkring med en kamera. Dessutom har man löst de sista trådarna med motivationen att det är bara kamerans inbyggda lampa som fungerar i det totala mörker som uppstår. Ganska kloka val tycker jag som definitivt höjer känslan av realism.

För det är realismen en film som den här bygger på, börjar man med alltför uppseendeväckande specialeffekter a la Hollywood skulle filmen falla på sin egen dumhet. Istället håller man det här på en sådan nivå att det faktiskt skulle kunna vara helt verkligt och jag har sällan sett en så hysterisk film behålla en sådan spänning under så lång tid. Kanske beror det delvis på att filmen faktiskt inte är särskilt lång, omkring sjuttiofem minuter, vilket gör att tempot kan bibehållas och inga onödiga sidospår behöver följas. Det är stilrent och fokuserat på själva kärnhandlingen. Den är också filmad på ett sånt sätt att undertecknad faktiskt vid flera tillfällen hoppade till av överraskningsmomenten, vilket tillhör ovanligheterna, man brukar kunna räkna ut långt i förväg när och var de ska dyka upp i bild. Men inte bara det, ibland tar filmens handling så oväntade och kontroversiella vändningar att man sitter som förstummas, ja nästa chockad över händelseförloppet. Även ljudet är synnerligen viktigt för upplevelsen så vad du än gör, det inte filmen med volymkontrollen för lågt ställd! Skådespeleriet är i toppklass och det är inte svårt att förstå varför både filmen regissörsduo och huvudrollsinnehaverskan Manuela Velasco fått otaliga utmärkelser för sina insatser.

Men trots att filmen fokuserar på själva situationen, att ett helt hus spärras av utav myndigheterna och sätts i karantän innebär det naturligtvis inte att man helt åsidosatt att komma upp med en rimlig orsak till epidemin, för regelrätta zombies, det vill säga levande döda, är det inte frågan om. Denna orsak tänker jag dock inte avslöja mer om här utan uttrycker istället mina varmaste rekommendationer att se filmen.