Elegy
Regi:
Isabel Coixet
2008
Drama
Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley)
har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med
relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och
inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills
den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år
yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och
värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron
som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis
Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur
man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är
det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan –
innan det är för sent?
Slår man upp ordet elegi som
titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder
klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man
det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre
patetiskt, ofta klagande eller erotiskt innehåll och man får nog säga att den
beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!
Berättelsen sker i
monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans
tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från
hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och
reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst
kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika
situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller
ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något
annat än sin egen frihet.
Men det här är också en film
om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och
tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan
honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han
faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre
kamp anknyter verkligen till filmens titel.
Skådespelarmässigt funkar
filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope
Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll,
är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den
kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som
helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt
blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av
hans kaliber klarar av.
Till filmens nackdel, hur bra
jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula
segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned
sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens
tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut
framåt slutet.
Hur det går? Se filmen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar