Recension: [●Rec] - 2007



[●Rec]
Regi: Jaume Balagueró, Paco Plaza
2007
Horror

Angela (Manuela Velasco) och hennes kameraman Pablo ska bevaka ett helt vanligt arbetspass hos den lokala brandstationen för en lokal TV-kanal. Programmet heter ”Medan Ni Sover” och är i sig inget annat än en sorts reality-show. Till en början går allt lugnt till väga och Angela intervjuar brandmännen och ställer en massa frågor för dem att svara på. Hon får till exempel veta att av alla larm som kommer in har cirka sjuttio procent ingenting med bränder att göra. Det kan vara allt från läckande vattenledningar till husdjur i nöd som måste räddas. Men så går larmet och Angela och kameramannan får följa med på ett av dessa vanliga uppdrag som ligger under brandkårens ansvarsområde, en kvinna har ramlat i sin lägenhet och nu behöver polisen hjälp med att få upp dörren. Föga anar de att de just hamnat i ett enda inferno av våldsamma zombieliknande varelser och att mardrömmen just har börjat.

Det har kommit en hel del film som utspelar sig i kameraperspektivet de senaste åren, det vill säga att vi i publiken ser, det som den som håller i kameran ser. Själva kameran har således en viktig roll i dramaturgin och befinner sig i händelsernas centrum. Det är svårt att säga vilken film som egentligen dragit i gång den här moderna trenden, men helt säkert är att omtalade Blair Witch Project existerar som någon form av referensverk i bakgrunden, det är också uppenbart att Cannibal Holocaust fanns i åtanke när man gjorde den. Den här spanska filmen påminner dock mer till sitt upplägg om Cloverfield där, till skillnad från pionjärerna, det händer mycket runt omkring kameran hela tiden i kontrast till de mer mystiska äldre filmerna.
                     
Dock återfinns inte så mycket av problematiken i Cloverfield här. Det är inte lika märkligt att någon fortsätter att filma samtidigt som de flyr för sina liv. Här handlar det om en nyhetsbevakning och om allmänhetens rätt att få veta vad som försiggår, snarare än en amatör som springer omkring med en kamera. Dessutom har man löst de sista trådarna med motivationen att det är bara kamerans inbyggda lampa som fungerar i det totala mörker som uppstår. Ganska kloka val tycker jag som definitivt höjer känslan av realism.






För det är realismen en film som den här bygger på, börjar man med alltför uppseendeväckande specialeffekter a la Hollywood skulle filmen falla på sin egen dumhet. Istället håller man det här på en sådan nivå att det faktiskt skulle kunna vara helt verkligt och jag har sällan sett en så hysterisk film behålla en sådan spänning under så lång tid. Kanske beror det delvis på att filmen faktiskt inte är särskilt lång, omkring sjuttiofem minuter, vilket gör att tempot kan bibehållas och inga onödiga sidospår behöver följas. Det är stilrent och fokuserat på själva kärnhandlingen. Den är också filmad på ett sånt sätt att undertecknad faktiskt vid flera tillfällen hoppade till av överraskningsmomenten, vilket tillhör ovanligheterna, man brukar kunna räkna ut långt i förväg när och var de ska dyka upp i bild. Men inte bara det, ibland tar filmens handling så oväntade och kontroversiella vändningar att man sitter som förstummas, ja nästa chockad över händelseförloppet. Även ljudet är synnerligen viktigt för upplevelsen så vad du än gör, det inte filmen med volymkontrollen för lågt ställd! Skådespeleriet är i toppklass och det är inte svårt att förstå varför både filmen regissörsduo och huvudrollsinnehaverskan Manuela Velasco fått otaliga utmärkelser för sina insatser.

Men trots att filmen fokuserar på själva situationen, att ett helt hus spärras av utav myndigheterna och sätts i karantän innebär det naturligtvis inte att man helt åsidosatt att komma upp med en rimlig orsak till epidemin, för regelrätta zombies, det vill säga levande döda, är det inte frågan om. Denna orsak tänker jag dock inte avslöja mer om här utan uttrycker istället mina varmaste rekommendationer att se filmen.