27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta

Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.

Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10

Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

300 – 2006 – Serietidningskänsla

När jag såg den här filmen första gången, det var väl i samband med att den kom ut skulle jag tro, var jag inte imponerad. Jag tror inte ens att jag såg färdigt filmen om jag ska vara ärlig. Det jag såg tilltalade mig helt enkelt inte. Nu är det flera år sedan och bluray utgåvan har sedan ett par år tillbaka haft sin hemvist i mina hyllor. Men eftersom saker och ting är som de är har det inte riktigt funnits tid att ta av plasten – förrän nu.

Jag förstår vad jag hade emot filmen direkt från första stund. Däremot stör det mig inte lika mycket längre. Det är ofrånkomligt att framtoningen ser ut som att den kom direkt från en serietidning. På sätt och vis är det inte konstigt eftersom förlagan är precis det. Formellt ät det väl frågan om en så kallad grafiskt bok men jag har aldrig fattat skillnaden mellan det och en serietidning. Möjligen är det skillnad på målgruppen.

Det är en mycket stilistisk film. Ska jag jämföra med något blir det Sin City som ligger närmast till hands. Det är heller inte så konstigt eftersom Frank Miller ligger bakom den liksom denna. Det är han som står för den litterära förlagan. Regisserar gör Zack Snyder som också gjort Watchmen, Sucker Punch och Man of Steel för att nämna några. Det var förresten han som gjorde remaken av Dawn of the Dead en gång i tiden också.

Numera, med den här filmen i färskt minne, tycker jag att han har gjort ett bra jobb här. Det är som en serietidning egentligen – fast med rörliga bilder. Det är ett utmärkt hantverk helt enkelt. Om berättelsen har alla historiska fakta på plats eller inte tycker jag är ganska ointressant. Det är ingen som har påstått att filmen, eller Frank Millers förlaga, är historiskt korrekt. Och trots att det är nästan två timmar film att se igenom blir det aldrig tråkigt. Det kanske inte är den djupaste historien i filmhistorien men det är snyggt utfört och klart underhållande. Det är en hel del strider genom hela filmen, det är det mesta av den faktiskt, men det är ändå underhållande. Likväl är det snyggt att titta på trots att det är en del uppenbara cgi-effekter och green-screen tricks. Jag brukar inte gilla sånt men det bidrar till serietidningskänslan.

7/10

Nazi Zombies – 2006 – Aka: Horrors of War

Jag tycker att det är en rolig idé att kombinera nazister med zombies. Det är i sig inget nytt grepp men å andra sidan är den här filmen några år gammal. Tyvärr måste jag säga att den suger… och det finns inte många förmildrande omständigheter heller. Skådespelarna är faktiskt inte katastrofalt usla och det får väl räknas får något men på det hela taget är det verkligen inte bra. Det är en försvinnande liten del av filmens om verkligen behandlar något man kan kalla för zombies. Det är dock förståligt att man försöker sölja in filmen med dessa premisser. Allt som oftast är det soldater som skjuter på något som man inte riktigt ser vad det är. Filmen innehåller också något som för räknas som varulvar och det är väl snarast så att alla övernaturliga varelser som finns i filmen får samsas under benämningen zombies i titeln. Trist och poänglös.

3/10

Wilderness - 2006 - Ungdomsbrottslingar på en öde(?) ö!

Wilderness

Regi: Michael J. Bassett

Action/Thriller

2006

Efter att en av medfångarna beslutat att ta sitt eget liv skickas en grupp ungdomsbrottslingar med sin övervakande fångvaktare till en öde ö. Snart upptäcker de dock att ön inte alls är lika obebodd som de hade trott och när någon dessutom mördar dem en efter en är mardrömmen ett faktum. Det blir en katt och råtta lek där de unga illgärningsmännen blir bytet för den hänsynslöse jägaren. Vem ska överleva och vem ska dö?

Till att börja med kan man konstatera att det inte alls är särskilt svårt att räkna hur det ligger till med mördarens identitet, vilket motiv som ligger bakom etc. Det är heller inte filmens intention att hemlighålla detta in i det längsta och även om man inte får absolut svart på vitt förrän framåt slutet, så misstänker och yppar även filmens karaktärer det ganska tidigt!

Själva decimeringen av ungdomsförbrytarna och expeditionen av de kvinnor som också finns på ön är överlag finurlig och innovativt genomförd. Det är välgjort, realistisk och ser snyggt ut samtidigt som hela filmen har en ”skitig” ton över sig. Det påminner nästan lite grand om Neil Marshalls filmer Dog Soldiers och The Descent till sin stil och att filmen är brittisk gör sitt till också. Det är mera jordnära och mindre spektakulärt än sina amerikanska ekvivalenter.

Likheter till fler filmer och berättelser än ovanstående finns också att hitta, både Lord of the Flies och Deliverance kan nämnas (dock utan banjoduell) i sammanhanget, det inbördes maktspelet och stridigheterna fångarna emellan från Lord of the Flies och själva jakten från Deliverance. En del kamouflagescener, där mördaren osynligt väntar på sitt offer, skulle också kunna vara överblivna idéer från First Blood eller någon av dess uppföljare.

Skådespeleriet är i toppklass och även om det kanske inte finns en enda av karaktärerna man känner sympati för, så finns det vissa mer avskyvärda än andra. Konstigt vore det väl annars, det är ju trots allt mördare, sexualförbrytare och ligister som ska gestaltas. Man får känslan av det är helt äkta personer och nästan dokumentärfilmat. Detta påverkar ju realismen i en högst positiv riktning och det är ju bara bra i en film som denna.

Men trots att mystiken runt mördaren inte är närvarande blir detta en ganska spännande film, man vet ju trots allt inte riktigt när han ska slå till nästa gång och vilken metod som ska få de härdade ungdomarna på fall. Det är alltid kul med katt och råtta lekar där mördaren tycks ha tänkt på varje möjlig utveckling i förväg och vidtagit åtgärder. Här blandas detta upp med gillrade fällor a la MacGuyver.

Men, oavsett vilka liknelser som refererats till ovan, är det här i grund och botten en våldsam och blodig actionfilm som rekommenderas varmt!

7/10

Night at the Museum - 2006 - Komedi med Ben Stiller

Night at the Museum

Regi: Shawn Levy

Komedi

2006

Skriven av Linda Snöberg

Larry Daley (Ben Stiller) är en arbetslös och rätt hopplös stackare som dessutom håller på att bli vräkt från sin lägenhet. Hans son älskar honom men är besviken på att hans pappa måste flytta. Larry gör vad han kan för att få ett jobb, så efter en liten övertalning på arbetsförmedlingen får han chansen på ett nytt jobb, vilket innebär att han ska vara nattvakt på naturhistoriska museet. Det fanns tre nattvakter innan men på grund av nedskärningar ska de tre gamla nattvakterna sparkas och en ny ska ersätta dem. Då han infinner sig för sin första natt får han en liten snabb genomgång en sista gång av en av de gamla vakterna. En viktigt detalj som sägs är att han ska följa listan som han får i sina händer. När han blir ensam och klockan passerar midnatt så börjar det hända saker, allt som finns på museet kommer till liv och när T Rex börjar jaga honom är det dags att springa. Hur kommer han att klara av den långa natten?

Den börjar lite trögt men tar upp farten så fort Larry träder in på museet och kaoset börjar, då rycks man med direkt av ena actionscenen efter den andre. Från att Rexis jagar benet till kriget mellan vilda western och Romerska armen, det finns alltid något nytt som lurar runt hörnet. Filmen är väldigt underhållande och öppnar upp till många skratt.

Ben Stiller är alldeles lysande i denna komedi, som påminner en hel del om Jumanji. Han fångar verkligen Larry på ett gudomligt sätt, bara genom briljanta ansiktsuttryck. Eller när Larry kommunicerar med alla som finns på museet, så är det på ett ypperligt sätt, trots all kaos som måste röra sig inuti huvudet på honom.

Ett jobb som verkar vara så lätt förvandlas till en vild åktur och han har inte en lugn stund på hela natten, allt i museet kommer nämligen till liv. Inget blod, ingen som skjuter, ingen som dör, inget naket, utan bara ren härlig komedi. Effekterna funkar bra till museets atmosfär, allt verkar så trovärdigt även fast vi vet att det inte är det.

Vilken rollbesättning! Ben Stiller, Owen Wilson, Robin Williams, sen har det kryddats lite extra i form av Dick Van Dyke, Mickey Rooney och Bill Cobbs som är klassiker och som fortfarande kan agera. De har inga stora roller men när de syns i bild gör de det på ett strålande sett. Jake Cherry (sonen) kanske kunde ha fått ett bättre manus, kändes lite som att han liksom bara fanns där.

Det var kul att se Robin Williams i en mer seriös roll som han både kunde ta på allvar och samtidigt ha kul med. Vilken lysande ide att låta honom spela President Teddy Roosevelt. Owen Wilson är fortfarande storslagen, egentligen är det i grund och botten en reprisering av sin roll i Shanghai Noon, men med en gullig, rar, söt, klipsk och med en snarast oväntad twist.

Jag tyckte om upptågen och högtravandet av miniatyrcowboyen, Mayafolket och Romare. Scenen där Larry och apan slår varandra över käften upprepande gånger är hysteriskt kul. Jag tyckte att allt såg bra ut förutom ett tillfälle när man fick se lejonen i närbild emot gallret, då var det kanske inte det bästa. Det absolut bästa var nog T-Rex, fantastiskt bra.

Slaughtered Vomit Dolls - 2006 - Spyor...

Jag översatte den här recensionen till engelska efter att regissören tagit kontakt med mig på Facebook för att han skulle få en uppfattning om vad jag hade skrivit om hans film. Han tackade mig så mycket och skrattade, jag var inte ens i närheten sa han...

Slaughtered Vomit Dolls

Regi: Lucifer Valentine 666

2006

Horror

Angela Aberdeen (Amerara Lavey) är en nittonårig bulimisk strippa/prostituerad som är på väg att sjunka ned i alla helvetets kval. Hon lider av groteskt sammanvävda hallucinationer, mardrömmar och uppenbarelser av plågsamma lemlästningar, sadistisk tortyr och emetofili.  

Det ska erkännas att jag var tvungen att slå upp ordet här ovan – emetofili. Det betyder ungefär en sexuell upphetsning av spyor, detta kan te sig i lite olika former.

1. Att se på när någon annan kräks
2. Att framkalla kräkningar hos sig själv
3. Partner kräks under pågående sex
4. Kräkas på sin partner, eller tvärtom
5. Tvinga fram kräkning hos någon annan. 

För tittaren betyder detta naturligtvis att man främst blir utsatt för punkt 1 här ovan. Man blir nästan voyeuristiskt utsatt medan människorna i filmen naturligtvis mestadels ägnar sig åt punkt 2. Att filmen har en handling är inget man egentligen behöver bekymra sig så mycket över, enligt mig är det bara en lam ursäkt för att kunna klämma in så mycket av ovanstående vara som möjligt. Jag menar, hur lamt låter egentligen ”en bulimisk strippas hallucinationer”? Vill man, kan man dock få sig lite eftertänksamhet till livs, men frågan är om de är avsiktliga eller om man som tittare verkligen VILL hitta någon djupare mening med filmens äckel.

Men även om spyor tar upp mycket av filmens tid är det faktiskt inte det enda den innehåller. Mycket brutala scener med sadistiska lemlästningar och liknande tortyrscener är också prominenta, allt mycket realistiskt utfört. Detta beror nog i och för sig delvis på den helstirriga kameran som aldrig tycks vara riktigt stilla och delvis på att bilden är ganska amatörmässigt inspelad. Illusionen hålls alltså samman på ett sätt som visserligen påverkar realismen positivt men den estetiska upplevelsen negativt.

Något som också kan vara intressant att ta upp är det kontrakt regissören tydligen skrivit med djävulen. Han avsvär dig dopet, lovar sin själ till helvetet och ger löfte om att uppfostra sina barn som djävulens avkomma osv. Av allt att döma, verkar detta uppröra många känslor, inte bara från djupt troende (som man kanske skulle kunna tro) utan även från den vanliga filmtittaren. (Hur vanlig man är som tittare när man ser film av det här slaget låter vi vara osagt.) Personligen anser jag det vara uppenbart att det handlar om att skapa mytbildning och intresse för sig själv. Jag har sett det förr i olika sammanhang och det hjälper alltid till att sälja en mer eller mindre tvivelaktig produkt. Att det skulle röra sig om en dödsallvarlig bejakelse av helvetet och djävulen anser jag vara mycket osannolikt!

Slutligen vill jag naturligtvis varna ordentligt för den här filmen, den är i särklass den äckligaste film jag någonsin sett och är detta det enda man är ute efter lär man få sitt lystmäte tillfredsställt. Personligen blev jag inte förälskad i den då jag vill ha lite mer kropp än vad den klarar av att leverera.

Vomit-Gore eller emetofili-pornografi – välj själva!

Shrooms - 2006 - På droger kan man se nästan vad som helst, men är det sant?

Shrooms

Regi: Paddy Breathnach

2006

Horror

Ett kompisgäng åker tillsammans till Irland för att bli höga, men det är inte knark i vanlig bemärkelse som hägrar utan en speciell sorts svamp som säga kunna göra underverk om man gör te på den. De anländer och får en kort instruktion av svamparnas utseende och verkan av en irländsk kamrat som möter upp dem. Strax därefter ger de sig ut i skogen för att plocka grunden till den tripp de planerar, allt är noga beräknat att räcka precis lagom till just det antal de är. Spända av förväntan och kanske lite skrämda eller uppjagade av den kusliga berättelse kamraten berättar. Den om den mystiska sekt som en gång i tiden hade sin hemvist i ett övergivet hus inte långt därifrån, de ska ha varit särdeles sadistiska till sin läggning och mycket sträng i sin uppfostran av de unga. Vidare sägs medlemmar av sekten fortfarande spöka i skogarna i samband med att folk försvunnit under mystiska omständigheter. Dessutom påstår kamraten att historien är helt sann och att en falsk svamp, enbart igenkänningsbar på en svart prick enligt legenden åstadkommer föraningar om vad som komma ska, om den inte leder ovillkorligt till döden…

Direkt när man hör talas om den falska svampen förstår man ju att någon kommer att utsättas för denna och det dröjer heller inte speciellt länge innan detta besannas. Vad som sedan händer är väl inte helt självklart som verklighet och fantasi blandas framgångsrikt med vad som verkligen verkar hända. Hallucinationerna är ibland självklara, men man har långt ifrån alltid full koll på vad som verkligen händer eller har hänt. Det är ett grepp som jag gillar och som förmodligen fick sin början för min personliga del i Wes Cravens: A Nightmare on Elm Street.

Detta innebär att man aldrig kan vara helt säker på om de, till synes, inavlade karlarna gänget stöter på i skogen, eller de föraningar som tycks besannas en efter en, är verkliga eller bara den av en hallucination. Samma sak kan gälla om medlemmar av den sadistiska sekt som det enligt sant skräckfilmsmanér berättas om kring lägerelden verkligen existerar eller om de bara är syner för det inre. Jag kan tänka mig att man förstärker historier som påverkat en ytterliggare under drogpåverkan så det är väl inte helt långsökt att det enbart är en fabrikation från brukaren av den falska svampens hjärna.

Men denna balansgång på verklighetens rand är inte allt vad denna film besitter. Självklart är det en mycket stark ingrediens och gillar man inte detta sätt att berätta en historia på gör man sannolikt bäst i att undvika filmen. Nej, den är faktiskt även något så ovanligt som spännande, man är inte helt säker på hur det ska gå även om man när man i filmens inledande skede bestämmer att man ska lämna sina mobiltelefoner kvar för att inte göra bort sin med några dumma samtal under trippen, förstår att de kommer att ångra det där valet bittert!

Jag ska inte avslöja hur det går, men gillar man relativt oblodiga filmer med en mystisk touch, sekter eller slashers med twists, tror jag säkert att man kan ha ett stort utbyte av denna. Den är klart välspelad och har ett precis lagom tempo. Kanske är det faktumet att den faktiskt är irländsk och inte amerikansk som är den avgörande faktorn. Europeisk film brukar ju som bekant inte riktigt följa samma publikfriande konventioner som sina amerikanska ekvivalenter.

Recension: Säg att du älskar mig - 2006 - våldtäkt och förnedring!

Säg att du älskar mig

Regi: Daniel Fridell

2006

Drama

Fatou (Haddy Jallow) är en femtonårig tjej som kanske inte mår så bra som man bör göra. Hon känner sig, inte olikt den genomsnittliga tonårstjejen, missförstådd, både i skolan och hemma hos sin mamma, men är avgudad av sin yngre syster Keisha (Renaida Braun). I sin strävan efter att bli omtyckt av sin omgivning spelar hon ofta på sex tills en dag när allting går för långt. Efter för mycket alkohol kan hon inte längre stoppa leken och när den övergår i en grov våldtäkt har hon inte längre nånting kvar att sätta emot och vaknar slutligen upp med en flaska mellan benen. Förnedrad, både fysiskt och psykiskt tar hon avstånd från och förnekar hela händelsen. Endast bästa kompisen Kim (Diza Dahlström Franzén) vet sanningen…

Det här är en film som gör mig uppriktigt förbannad! Inte för att den kanske är det bästa som någonsin skådats inom ämnet våldtäkter utan för att den är så verklighetsförankrad att det nästan skulle kunna vara på riktigt. Haddy Jallow, som spelar rollen som den våldtagna Fatuo blev rättvist belönad med en Guldbagge för sin roll och hade jag fått bestämma skulle hon fått ytterliggare ett antal priser för sin rollprestation. Även den yngre systern, åttaåriga Renaida Braun gör mycket bra ifrån sig och är faktiskt den karaktär man har lättast för att tycka om i hela filmen. Hon är helt igenom en sån ofördärvad syster som utan förbehåll ser upp till sitt äldre syskon utan att kanske alltid fatta allt som händer. Det kallar jag äkta kärlek och vem vet, barn kanske förstår mer än vad vi vuxna egentligen vill medge?

Andra toppenbra prestationer görs också av förövarna, Fatous klasskamrater. Raddi (Mohammed Said) som är ledare för killgänget och som är van vid att få de brudar han vill. Åtminstone är det intrycket han vill ge omvärlden, en känslokall cool typ som haft alla tjejer och dessutom har mage att skryta över hur tråkiga de varit i sängen och Ville (Erik Engström) som aldrig ifrågasätter utan hänger på enligt Raddis order. Erik omkom för övrigt i en bilolycka strax innan filmen hade premiär.

Bra är också den tvivlande Lamin (Stephane Mounkassa), som bevittnat händelsen men som plågas av beslutsångest. Ska han förråda sina vapendragare Raddi och Ville och ställa sig på barndomsvännen Fatous sida eller offra henne för att vara lojal mot sina kompisar?

Men lika bra som dessa rollprestationer är, lika dåligt funkar rollen som Lamins mamma – Awa (Adjovi Folly). Jag ska villigt erkänna att jag sett bättre och mer övertygande skådespeleri hos porrskådisar. Men att enbart skylla på henne är nog lite trångsynt. Att få uppdraget att spela någons mamma när man själv inte ser en dag äldre ut än ens son måste vara varje skådespelares mardröm. En av de värsta utmaningar en skådespelare kan axla rent av. Likaså kan man, oavsett hur välspelade rollerna är, ha en invändning mot de stereotyper filmen gestaltar. Det är inga tredimensionella karaktärer precis och tyvärr måste jag erkänna att jag hade lite svårt att höra dialogen. Otydlig och ofta med en invandraraccent, som visserligen förhöjer realismen, men som påverkar uppfattningsgraden av densamma på ett negativt sätt.

Själv ämnet är däremot viktigt och höjer upp filmen förbi sina problem. Våldtäktsscenen är grov och även om man inte visas några närgående detaljer är den obehaglig att se och man vill helst rygga tillbaka för brutaliteten. Man känner med Fatous smärta och förstår hennes senare förnekelse. Hon vill ju trots allt bara vara populär! Ingen i omgivningen förstår ju henne i alla fall och naturligtvis ligger det även en rädsla för vedergällning bakom. En eloge ska också ges till hennes kompis Kim, som beter sig precis som en riktigt vän ska bete sig i en situation av det här slaget. Hon bryter visserligen sitt ord att inte säga något till någon om händelsen men viker aldrig en tum från sin kamrats sida trots att hon får en massa skit tillbaka. Hon står ut och vill bara sin väns bästa.

Man får aldrig känslan av att det här skulle vara på skoj eller ren filmexploatering. Jämför man med andra rape/revenge rullar som I Spit on yourGrave, Thriller – En Grym Film eller The Last House on the Left upptäcker man snart att där det där fokuserades mycket på själv hämnden fokuseras det här i stället på att få Fatou på fötter igen. Det efterföljande snacket och mobbingen där ingen tror henne när hon väl börjar avslöja händelsen. Hur man tar tag i problemen på äktsvenskt manér och låter offret få sitt straff genom att flytta henne säger väl en del om dagens sjuka samhälle.

Riktigt bra, men kunde varit betydligt bättre på många punkter!

Recension: amatörfilmen Smugglers Boulevard - 2006

En gång i tiden skrev Johan Nord recensioner för Fanatisk Film. Jag fick sedan den här filmen i brevlådan för att jag skulle tycka till om den och recensera den. Minns jag rätt var det någon sorts examensarbete...

Smugglers Boulevard

Regi: Johan Nord & Dan Svensson

2006

Thriller

När poliserna Chris Sawyer (Niklas Holm) och Brian Cox (Dan Svensson) undersöker en misstänkt smugglarliga blir Brian tragiskt nog dödad. Några månader senare lägger fortfarande Chris skulden för händelsen på sig själv, men blir trots detta övertalad av sin gamle vän och chef, Matt Stevenson (Joakim Jakobsson) att återgå till sin tjänst som polis. En ny våg av insmugglade cigaretter har upptäckts och Matt behöver den bästa polisen i tjänst för att fallet ska kunna lösas.

Från allra första början måste det naturligtvis klargöras att det här inte rör sig om en kommersiell film utan om en amatörinspelad sådan. Detta märks inte minst på en oprofessionell ljussättning och på att teamet kanske inte haft tillång till den allra bästa utrustningen som finns att tillgå. Men det är ju en del av charmen med amatörfilm också och jag vill nog påstå att skaparglädjen är det viktigaste! Någon som också hör amatörfilmen till är ”lånade” inspelningsplatser och det märks ganska tydligt även i den här att så är fallet.

Filmen är tydligen baserad på en verklig historia i Stugun men utspelar sig nu i den fiktiva staden Splitville. Den är skriven av regissörerna Johan Nord och Dan Andersson och själva historien och historieberättandet är faktiskt inte alls dumt. Det tråkiga är att man valt att göra filmen på ett språk man inte behärskar – engelska. I stort sett samtliga skådespelare har ett fruktansvärt dåligt uttal (undantaget är Sara Maritz som reportern April O’Neal) men det är kanske ett sätt att avskärma sig från sig själv och på så sätt lättare gå in i rollen? Det funkar kanske till viss del för jag tycker helt klart att karaktärerna förblir intakta. Dock är det ju mindre trovärdigt att hela polisstyrkan samt skurkarna består av 18-20 åringar.

Bildspråket är delvis klichéfyllt men det finns en väldig närvarokänsla som jag gillar! Tillsammans med musiksättningen, som används riktigt bra som stämningshöjare både i fartfyllda sekvenser och i mera lågmälda partier, anser jag det vara filmen kanske största tillgång. Att det finns klichéer och att poliserna äter donuts gör inte så mycket, det ska helt enkelt vara lite på det viset i amatörfilm. Man måste ju få visa sina influenser och ingen kan väl heller begära att man ska kunna vara hur innovativ som helst i sin debut?

Men visst finns det negativa saker som det här gänget bör tänka på till nästa gång också. Alldeles för frekventa fade out/fade in klipp till exempel, något som också störde mig ofantligt mycket var det otroligt utdragna slutet av filmen. Vi behöver inte 30 minuter övertydliga förklaringar av vad som hänt, vi fattar ändå.

Något som jag däremot gillar är de informativa textskyltar som förklarar de odefinierbara platser som filmen utspelar sig på. Miljöerna är också överlag bra även om man, som jag nämnde till en början, ser att det ofta rör sig om lånade inspelningsplatser. De Doominspirerade skjutscenerna är ju också en klassiker man sällan tröttnar på även om ljudeffekterna från leksaksvapnen kändes lite överdrivna.

Blir filmen allmänt tillgänglig tycker jag absolut att den som uppskattar bra amatörfilm ska spana in den här!

Recension: Superman Returns - 2006

Superman Returns

Regi: Bryan Singer

2006

Action

Stålmannen återkommer till jorden efter att ha sökt efter sin förstörda hemvärld Krypton i fem år. Mycket har förändrats i hans frånvaro, världen har bestämt att den klarar sig utan superhjältar och Lois Lane är gift och har barn med Perry Whites brorson. I hans frånvaro har dock det onda geniet Lex Luthor fortsatt att smida sina mörka planer. Med hjälp av kryptoniska kristaller planerar han att skapa en ny kontinent. Kruxet är bara att Nordamerika måste förstöras i processen vilket i förlängningen kan kosta miljarder människor livet. Stålmannen kommer till undsättning men har inte räknat med att den nya kontinent som skapats innehåller kryptonit – det mest dödliga ämnet i universum för honom…

Jag tyckte det mesta var fel med den här filmen faktiskt! Brandon Touth funkar mycket bättre som Clark Kent än som mannen av stål, vilket är en lite besvikelse för mig som anser att Kal-El’s alter ego och tillika hemliga identitet bör hålla sig lite i bakgrunden av historien. Dock måste jag tillstå att han faktiskt liknar Christopher Reeve ibland, vilket jag upplever som enbart positivt. Jag tror egentligen inte heller att nåt annat hade varit möjligt efter att Herr Reeve blev den ikon i sammanhanget som han faktiskt blev! Hur som helst blir det för mig en liten hyllning till den invalidiserade hjälte som ägnade återstoden av sina dagar åt att hjälpa andra med liknande handikapp! Ett klart plus i kanten!

Största besvikelsen med filmen är annars inte dess lite krystade manus som saknar en massa information jag gärna hade velat ha reda på. Eller att specialeffekterna tar för mycket plats eller något annat problem som hör moderna filmer med storslagna ambitioner till. Nej, största besvikelsen för mig var Kevin Spacey! Jag hade väntat mig en riktigt karismatisk Lex Luthor men det finns ingen gnista bakom ögonen. Detta är oerhört irriterande när jag VET att Kevin Spacey verkligen KAN leverera!

Även många av de andras skådespelarprestationer drog ned upplevelsen lite för mig, eller kanske snarare själva skådespelarensemblen. Jag klarar bara inte av t.ex. Kate Bosworths tolkning av Lois Lane när jag vet att Margot Kidder gjorde så mycket bättre i 80-tals filmerna. Sam Huntington är lika fel som Jimmy Olsen, Frank Langella som Perry White osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Jag känner mig lite som en bakåtsträvare men för mig var det här en oerhört onödig film som mänskligheten hade klarat sig bra utan!

Recension: Re-cycle - 2006

Re-cycle

Aka: Gwai Wik

Regi: Danny & Oxide Pang

2006

Horror/Fantasy

Efter tre bästsäljande kärleksromaner, baserade på författarinnans egna erfarenheter saknar Tsui Ting-Yin (Angelica Lee) inspiration inför sitt nästa verk – skräckromanen re-cycle. Hon tecknar dock ned de mystiska händelser som händer runt omkring henne och som i samband med renskrivningen blir allt underliggare. Samtidigt dyker en före detta pojkvän från åtta år sedan upp. Han berättar att han skilt sig från sin fru och vill ha Ting-Yin tillbaka men hon vill inte lyssna på det örat. Det dyker också plötsligt upp en långhårig karaktär från den nya boken och när hon följer efter hamnar hon i en mardrömsvärld där hon varken vet ut eller in. Hon träffas på en liten flicka (Qigi Zeng) utan namn som inte vet vem hon är, Ting-Yin tycker om flickan och ger henne namnet Ting-Yu. De börjar tillsammans söka efter en väg tillbaka till den riktiga världen men vilket pris tvingas Ting-Yin i så fall betala? Och vilken är egentligen den stora hemligheten den lilla flickan bär på?

Tydligen så betyder den kinesiska originaltiteln ”Gwai Wik” nånting i stil med ”Spökland”. Detta stämmer förvisso in på filmen som både innehåller stämningsfulla mardrömslandskap och otäcka zombies. Men samtidigt är det att göra det onödigt lätt för sig. Det här är inte någon vanlig spökfilm och bör knappast heller betraktas som en sån, det finns alldeles för mycket klurigheter utspridda längs vägen och dessutom underliggande meningar i handlingen. Det är något som i alla fall jag uppskattar.

Därmed inte sagt att filmen inte är skrämmande, för det är den! Jag skulle vilja gå så långt att kalla den för riktigt genuint otäck och det är väldigt få filmer som kan stoltsera med den utmärkelsen. Dessutom vill jag påstå att den är riktigt råspännande och man sitter och väntar på vart historien ska ta oss nästa gång. Jag ska väl inte sticka under stol med att en del av filmens twists och överraskningsmoment inte är särskilt oväntade, men de har ändå en tajming som gör att det funkar på något sätt.

En del scener är pompösa och vackra medan andra får en att känna oro över Ting-Yin, gränsen mellan skräck och fantasy är i det närmaste utsuddad och det är ett grepp som passar mig som handen i handsken. Det ger utrymme för en djupare historia och en begriplig sensmoral. Man luras till och med att hoppa till vid något av de tillfällen man överraskas av ett plötsligt ljud och även om inte filmen är någon Hollywood-produktion ser man klara likheter, åtminstone ljudmässigt med dessa. Musiken är även den mycket bra och ovanligt framträdande för att vara en asiatisk film.

Huvudrollsinnehavaren Angelica Lee gör ett strålande jobb och bär, åtminstone skådespelarmässigt, upp filmen nästan helt på egen hand. Hela handlingen kretsar runt henne och endast några få mindre biroller krävs för att fullborda illusionen av en mycket större rollbesättning. Annars är filmens viktigaste tillgång dess visuella mönster, som må vara gjort i en dator men ser mycket bra ut i alla fall. Landskapen som uppenbarligen kommer från huvudpersonens egna undermedvetna är härligt trolska, storslagna och fantasieggande och skulle kunna vara tagna ur vilken mörk saga som helst. Zombies, gåtfulla rebusar och kraftfull symbolism är en del av filmen och Ting-Yins resa tillbaka till verkligheten.

Att överösa filmer med allehanda superlativ tillhör inte mina vanligaste sysselsättningar, men i det här fallet känner jag att det verkligen är befogat. Så som komplement till ovanstående, förhoppningsvis smickrande text, vill jag tillägga att det här bland det absolut bästa jag sett i år och den skrämde nästan skiten ur mig!

Recension: Rest Stop - 2006

Rest Stop

Regi: John Shiban

2006

Horror

Nicole (Jaimie Alexander) och Jess (Joey Mendicino) rymmer hemifrån och beger sig mot Los Angeles i hopp om att finna sina drömmars mål. Allt går dock inte riktigt som de tänkt och när de svänger av stora vägen för att ta en genväg begår de sitt livs största misstag. De finner en rastplats och när Nicole passar på att uträtta sina behov, försvinner Jess spårlöst. Snart står det klart att han gått ett våldsamt och fatalt öde till mötes och Nicole hamnar mitt i en katt och råtta lek med en galen mördare där fantasi och verklighet tycks smälta samman till ett enda gytter av sadism, blod och terror.

Till en början funkar den här historien förvånansvärt bra trots att den vid det här laget är lite uttjatad. Personer som kommer på avvägar och möter galna familjer eller inavlade galningar har ju fått någon form av renässans på senare år, mycket på grund av nyinspelningen av The Texas Chainsaw Massacre skulle jag tro. Andra filmer som använder samma typ av idéer, förutom Texas Chainsaw Massacre originalet är till exempel; Wrong Turn, The Locals och The Hills Have Eyes (både remaken och originalet).

Skillnaden i den här är att man dessutom lägger till en övernaturlig touch där huvudpersonen ser syner som till en början verkar verkliga även för tittaren men som sedan gör att man tvivlar lite på huvudpersonens förstånd. Man misstänker på grund av detta tidigt att filmen kanske skulle ha liknande upplösning som franska Haute Tension men eftersom filmen har fem extra slut vid sidan av det ingående i filmen, kan man välja lite själv hur man tycker att filmen ska sluta. För Er som sett den kan jag tillägga att det andra slutet i extramaterialet är mitt personliga favoritslut.

Annars vill jag påstå att många av dessa övernaturligheter gör filmen mindre trovärdig och rejält ologisk på sina ställen. Samtidigt kan man naturligtvis komma undan med mera just på grund av detta ologiska faktum. Man kan koncentrera sig på terrorn och behöver inte lägga så stor vikt vid logiken. Det är synnerligen blodigt och rent av obehagligt på sina ställen. Tyvärr väljer man inte att arbeta med de mest obehagliga inslagen fullt ut, men det är kanske å andra sidan tur. Kanske hade man i så fall hamnat alltför nära tortyrfilmer som Hostel, Wolf Creek och Live Feed då.

Trots detta anser jag att filmen lätt kvalificerar sig till att hamna på ett betyg en bit över medel. Till viss del beror detta på att skådespelarinsatserna, framförallt från Jaimie Alexander, är riktigt bra. Hon bär upp filmen nästan helt på egen hand och övriga delar i rollbesättningen fungerar enbart som tillfälliga sidkicks. Spänningen hålls också högt tvärs igenom hela historien på grund av de många mysterierna, tyvärr får de flesta av dessa ingen förklaring framåt slutet som tveklöst är filmens svagaste del. Hade man bara lyckats knuta samman allting hade den här filmen kunnat vara hur bra som helst!

Blodigt, spännande och ologiskt!

Recension: Poseidon - 2006

Poseidon

Regi: Wolfgang Petersen

2006

Action

På nyårsafton, just efter tolvslaget, träffas den gigantiska lyxkryssaren Poseidon av en jättelik våg som bokstavligen vänder uppochner på skeppet. Fartygets kapten informerar om att deras position och status har gått ut per automatik till räddingsmyndigheten och att de kommer att bli räddade inom bara ett par timmar. Några få av passagerarna vägrar dock acceptera detta och beger sig på eget bevåg på upptäcksfärd mot en utgång. Deras väg går nedåt till skrovet (som nu ligger uppåt) från däck till däck och de måste modigt möta både de enorma mängder vatten och de explosioner som korsar deras väg.

Det finns katastroffilmer i full skala där hela planetens existens är i fara (t.ex. Armageddon och Deep Impact) och det finns katastroffilmer. Den här faller in i den andra kategorin där katastrofen är begränsad till ett relativt litet antal människor, som visserligen kämpar för sin egen överlevnad men i ett relativt litet område. Ett par av de allra mest kända filmerna av den här typen torde vara The Towering Inferno (Skyskrapan brinner) och Airport. Ja, rent av självaste Titanic faktiskt!

Den här kommer i gång ganska snabb och den lyckas sedan hålla ett förvånansvärt högt tempo rakt igenom. Tyvärr är den också ganska ospännande vilket kanske kan bero på att det inte finns nåt nytt under solen, eller under skrovet kanske om man får vara lite vitsig. Nu menar jag inte att jag jämför den här remaken med dess original, för i skrivandets stund har jag faktiskt inte snokat reda på och sett originalet, utan helt enkelt att det är lite väl mycket actionklichéer staplade på varandra. Man har visserligen försökt att skapa inbördes relationer mellan den lilla grupp som försöker ta sig ut men i grund och botten är det bara samma gamla mall.

Den gamle hjälten, (Kurt Russell) en gång New Yorks borgmästare som fortfarande vill vara hjälte. Hans dotter som tycker att han fortfarande vill kontrollera hennes liv trots att hon är vuxen och hennes pojkvän, som desperat försöker imponerade på sin blivande svärfar. Efterhand växer givetvis respekten för denna pojkvän för att till slut.. tja.. i alla fall nästan accepteras. Vi har också yngre hjälten som alltid vänder tillbaka för att hjälpa dem som kommit på efterkälken, även i de mest hopplösa situationer. En yngre pojke och hans mor finns också representerade tillsammans med den, åtminstone ombord på fartyg, obligatoriska fripassageraren. Slutligen finns den livströtta och homofila man som blivit övergiven av sin pojkvän (Richard Dreyfuss).

Den sistnämnda karaktären tycker jag är den mest intressanta, kanske för att det är just min gamla favoritskådis Richard Dreyfuss som axlar rollen. Inget ont om de andra skådespelarna på nåt sätt men jag anser ändå det vara klasskillnad på uppvisningen.

Duger som underhållningen men ger inga bestående intryck.

Recension: Perfume: The Story of a Murderer - 2006

Perfume: The Story of a Murderer

Regi: Tom Tykwer

2006

Drama

Jean-Baptiste Grenouille (Ben Whishaw) föds i rännstenen under sin mors fiskbord under de vidrigaste förhållanden. Stanken är vedervärdig, fattigdomen enorm och alla odds talar emot hans överlevnad. Mirakulöst nog klarar han sig dock och växer upp under svåra förhållanden. Men inte nog av att hans liv kantas av idoga missöden och misär, alla som han skiljs ifrån tycks också gå en oundviklig död till mötes. Mitt i allt detta frodas hans passion och sällsynta talang – dofter. Han har ett enormt luktsinne och det är enbart detta som skänker honom sinnesfrid i den tunga vardagen. Men det är också hans förbannelse, han blir besatt av, att till varje pris, fånga en specifik doft och bevara den. Detta kräver djupt ambition från både hans egen sida och uppoffringar från de unga kvinnor som måste offra sina liv för att fullända parfymen.

Filmen inleder med en mycket stark prolog där straffet mot, den för publiken ännu icke kända Jean-Baptiste Grenouille tillkännages till pöbeln. Hur historiskt förankrat hans straff är vet jag inte, men jag har då i alla fall aldrig haft fantasi nog att tänka ut en så utstuderad grymhet vid ett verkställande av dödstraffet och då räknar jag mig ändå till dem med en generöst tilltagen inbillningsförmåga i dessa fall, samt ett gediget intresse för medeltidens tortyrmetoder. Intresset vaknar naturligtvis för vad denna, till synes sympatiska, yngling kan ha gjort för att förtjäna ett sånt raseri från rättsväsendet.

Så börjar historien från början, och vi får följa Jean-Baptistes uppväxtår i förtryck och fattigdom, hur hans mor avrättas då folket ansett att hon försökt döda honom redan vid födseln och hur han sedan tas om hand under de första levnadsåren. Allt för att sedan säljas vidare med en nätt vinst som arbetskraft till en brutal garvare. Under denna tid får vi också göra oss bekantskap med hans unika talang – ett exceptionellt luktsinne! Så småningom hamnar han dock hos en parfymör vilket leder honom en bit på väg mot det som hela tiden driver honom, en specifik doft som är så underbar att alla bara älskar den, ger sig hän för den och fullständigt tappar besinningen. Hans mästare Giuseppe Baldini (Dustin Hoffman) berättar legenden för honom…

Filmen hade, vid det här laget, redan hunnit fängsla mig, fått mig att förundras över dess svarta komik (alla som Jean-Baptiste skiljs ifrån går en oundviklig död till mötes) och dessutom fått mig att inse att berättartempot var lite väl lågt emellanåt. Trots detta tyckte om den och även om skådespelarprestationerna kanske inte får någon att flämta efter andan, är det helt klart stabilt i den avdelningen. Även kostymdramat funkar väl och när så även Alan Rickman ger sig in i handlingen förstår man att man faktiskt inte snålat på talang på den fronten.

Det finns dock problem som man helt enkelt inte kan blunda för. Trots utmärkta kostymer känns det aldrig riktigt som om man befinner sig i sjuttonhundratalets frankrike, dels eftersom alla talar engelska, men vad värre är, accenterna skiljer sig så mycket att man inte får någon helhetsuppfattning som skulle kunna binda ihop illusionen. Det är för propert, det är för storslaget, det är för mycket helt enkelt. Man har tagit i alldeles för mycket i att skapa autentiska miljöer att det blir… ja, för mycket helt enkelt.

Filmen börjar nu förändra sig en smula också. Visserligen fortsätter man att bygga på den inslagna linjen gällande den perfekta parfymen, men det blir också ett mer standardiserat mordmysterium, där det naturligtvis inte är särskilt svårt för oss – publiken, att räkna ut både vem som är mördaren, och vilket hans motiv är. Den svarta komiken är nu borta även om man naturligtvis kan se den inställning som kyrkans ställning har, som ett slags sarkasm för dess historia. Allt löser sig med Guds hjälp om man bara exkommunicerar den okända mördaren…

Nåja, jag var så här långt beredd på att ge filmen ett relativt högt betyg, trots de invändningar jag här tagit upp. Det finns trots allt ganska gott om möjligheter till tolkningar och ganska mycket symbolism om man vill sätta sig in i den. Den är välgjord och välspelad, historien är tämligen komplex etc. Men så vet jag inte vad som händer… Ett västgötaklimax utan dess like infinner sig, något jag aldrig tror jag varit med om maken tidigare. Filmen föll pladask från de höga höjderna till en, i bästa fall, högst medioker rulle, och då har jag ändå använt mig all min diplomati den här månanden…

Totalt sett en enorm besvikelse!

Recension: Penny Dreadful - 2006

Penny Dreadful

Regi: Richard Brandes

2006

Horror

Penny (Rachel Miner) har ett problem, hon lider av fobi mot bilar! Detta grundar sig i en traumatisk upplevelse hon en gång haft där hon miste både sig mor och far i en billolycka. Nu försöker hon dock ta tag i problemet och med hjälp av psykologen Orianna (Mimi Rogers) driva saken till sin spets, utsätta sig för sin rädsla och därigenom bota sig själv. Att göra cirkeln komplett som Oriannas bok i ämnet konstaterar. Sagt och gjort, de ger sig ut på en bilfärd till platsen där allting började och allt hade kanske slutat väl om de inte råkat köra på en liftare, en liftare som Orianna sedan plockar upp för att köra till en avlägset belägen campingplats där denna påstår att ha arbetar. Detta är kanske inte början på mardrömmen för Penny, men det gör sannerligen inte saken lättare och när det står klart att den okända liftaren vill dem allt annat än väl måste hon ta till varje uns av viljestyrka hon besitter för att över huvud taget överleva!

En ganska märklig film egentligen, för den borde vara mycket bättre än vad den är. Den innehåller det som en bra slasher ska innehålla, en okänd mördare, rätt så bra och tämligen blodiga effekter, den är åtminstone delvis tämligen spännande då man inte riktigt vet vad som ska hända härnäst etc. Men trots detta blir den tyvärr inget annat är tråkig. Man bryr sig inte riktigt om hur det går och jag vet inte riktigt varför. Jag tycker att Rachel Miner, som får hålla upp det mesta av filmen, fungerar bra i huvudrollen så hon ska absolut inte lastas. Kanske är en del av förklaringen att filmen utspelas till stora delar på en enda plats, det vill säga inne i bilen, vilket kräver det där lilla extra av regissören för att fungera fullt ut. Det räcker inte att saker funkar ok i de sammanhangen, det måste vara exceptionellt för att bli intressant på allvar. Dessutom dras filmen med problem när det gäller logiken, inte för att detta nödvändigtvis behöver vara ett problem i en slasher (där folk ibland är så korkade att hälften vore nog), men när man rubbar fysikens lagar går det lite för långt.

Något som jag gillar, och som man kanske kunde utnyttjat mera, är den medicinering Penny knaprar på under filmens gång. Detta innebär att man ibland inte riktigt är klar över vad som verkligen händer och vad som endast sker i Pennys bedövade huvud. Inget revolutionerande grepp kanske, men kunde som sagt ha utnyttjats bättre. Kanske beror besvikelsen, nu när jag tänker efter, också på detta faktum, att man anno 2008 har en så stor erfarenhetsbas att stå på när det gäller den här typen av film att man blir missnöjd när man gör det så enkelt för sig som man faktiskt gör i Penny Dreadful. Det finns inga klurigheter att fundera över, det är i grund och botten bara en gammal hederlig slasher från förr, det man ser är också det man får – inget mer och inget mindre.

Personligen fann jag alltså den här vara en enorm besvikelse och ett sömnpiller, men inser naturligtvis att den kan vara av intresse för entusiaster av genren. Inget man måste se, men självklart en möjlighet att utöka sin referensram.

Recension: Jean-Michel Cousteau: Ocean Adventures - 2006

Jean-Michel Cousteau: Ocean Adventures

2006

Dokumentär

Legendaren Jacques Cousteaus son Jean-Michel tar oss med på en resa i oceanernas förlovande land. Vi träffar på många vackra och förbluffande djurarter, men också utrotningshotade sådana under expeditionerna till korallrev och djurskyddsområden. Vi får också bilden fullständigt klar för oss när det gäller människans påverkan av dessa fantastiska miljöer.

Jag måste väl början med att villigt erkänna att det här är något jag egentligen aldrig skulle ha gett mig på att se överhuvudtaget. Man blir dock lockad av den lyxiga förpackningen och snygga undervattensbilden är ju aldrig fel. Dokumentärer om olika exotiska djur kan vara nog så intressanta också. Jag måste vidare erkänna att jag aldrig hört talas om varken Jacques, som tydligen är något av en pionjär inom marin forskning, dykning och undervattensfotografering, eller hans son Jean-Michel. Jag är alltså inte vidare insatt i branschen och kan således bara beskriva min uppfattning av det jag ser och hör utan förutfattade meningar om varken den ena eller den andre.

Nåja, det finns några episoder ur en längre (förmodar jag) TV-serie samlade på denna dvd och jag tänkte göra några korta kommentaren om vart och ett av dem.

Voyage to Kure Part 1 & 2 – Som den första bekantskapen med naturen, såsom skildrad av Jean-Michel (det är han som är producent för serien) möts vi här av fina naturbilder. Det hela är gjort mera som ett reportage kring själva expeditionen än bara en massa bilder på korallrev staplade på varandra och det tycker jag är lyckat. Det är också lyckat att man får följa teamet från den ena ön till den andra, från Hawaiis huvudöar till de mest avlägsna, och jämföra vilken påverkan människan haft på miljön beroende på hur exploaterad närmiljön har varit och under hur många år. Det är också av intresse att se vilka åtgärder vi människor senare tagit för att återbygga djurbestånd eller bevara naturen i en så orörd form som möjligt. Man imponeras verkligen av alla dessa eldsjälar som verkligen ger allt för att naturen ska ges chans att läka. Berättarröst: Pierce Brosnan

Gray Whale Obstacle Course – Som titeln antyder är den här episoden explicit tillägnad gråvalens problem och vandring från sydligare vatten till Berings hav dit de vandrar för att äta. Jag tycker personligen att det är intressantare att få följa en djurart än att fokusera på ett helt område. Troligen har detta att göra med att jag inte är tillräckligt insatt i biologin. En biolog skulle säkert finna det väldigt intressant att iaktta en enda plats för förändringar i växtlighet och fauna under flera år, men som lekman har jag inte riktigt det intresset. Även här, trots att vi får följa med på en vandring, är det människan som är den största av bovarna och valens största fiende även om människan och skyddar den och forskar kring dess population för att kunna säkerställa dess fortlevnad. Berättarröst: Pierce Brosnan

Sharks at Risk – Hajdokumentärer är alltid intressanta och det är väl det som lockar mest om man ska sätta på discovery Channel eller animal planet på TV. Här får vi göra bekantskap med några olika hajarter men vå får också se intervjuer med fiskare etc. och en bakgrund till hajarnas funktion som toppen av näringskedjan i havet. För lite hajar innebär att någon annan art får för stort utrymme, vilket i sin tur innebär att någon annan riskerar att utrotas. Det är sådant här tänkande i flera steg som hela samlingen av undervattensdokumentärerna egentligen går ut på och fokuserar mycket ikring. Naturligtvis dediceras en del av det här avsnittet åt den mest fascinerande hajen av alla – vithajen och man får se både hur teamet dyker på botten med en dylik och den mer vågade snorklingen vid ytan. Det är faktiskt ganska spännande även om man inser att dykarna, även om det faktiskt befinner sig i fara, inte kommer att skadas på något sätt. Diverse myter om hajar avverkas också. Haven är inte fulla av hajar och endast ett fåtal attacker mot människor sker varje år och då endast beroende på att hajarna misstar människan för sitt egentliga byte. Tragiskt nog får vi också se bilder av ett av mina hatobjekt – hajfensfiske. Det är starka bilder men jag hoppas att de kan resultera i en och annan protest mot denna industri. Berättarröst: Pierce Brosnan

Americas Underwater Treasure Part 1 & 2 – Skatterna det talas om i titeln är faktiskt inte bara olika djurarter även om dessa naturligtvis tar upp en stor del av dokumentären. Jag förundras förstås över storleken på en del fiskar, vilken gigantisk storlek judefisken (Epinephelus itajara) egentligen har är till exempel långt svårare att föreställa sig än vithajen. Men det handlar som sagt om andra skatter också såsom kulturarvet efter sjunkna skepp och hör och häpna vilken förödande effekt en del djurliv har på dessa sjunkna skatter, visserligen sägs det inom parantes att det faktiskt är människans orsak att ”fel” djurarter etablerar sig på platser där de egentligen inte hör hemma… Berättarröst: Robert Redford

Ska man då dra någon form at slutsats av detta så blir det att det för min del blir lite tjatigt i slutändan. Det pratas om människans roll som miljöbov mellan raderna hela tiden och även om det är hemskt och tragiskt med all plast som fåglarna sväljer och sedan matar sina ungar med, eller de övergivna fisknäten som både sälar och andra marina varelser fastnar i för att sedan drunkna, så blir det lite för mycket för min del. Jag skulle gärna ha sett mer information om vart och ett av de olika djuren istället för pekpinnar och varningar om miljöpåverkningar hela tiden. Dock tror jag att man kan tillgodogöra sig det här betydligt bättre om man väljer att se ett avsnitt då och då istället för att sträck se alltihop på en gång såsom jag har valt att göra inför den här recensionen.

Naturens största fiende – Människan?

Recension: Ne Le Dis A Personne - 2006

Ne Le  Dis A Personne

Aka: Tell No One

Regi: Guillaume Canet

2006

Thriller

För åtta år sedan mördades Margot Beck (Marie-Josée Croze) medan hennes make Alexandre (François Cluzet) slogs medvetslös. Alexandre blir huvudmisstänkt för brottet men man nöjer sig senare med att lägga skulden på en seriemördare då tillvägagångssättet tycks vara identiskt med dennes redan erkända offer. Alexandre döljer sin smärta genom att begrava sig i sitt jobb som barnläkare men åtta år senare får han ett mystiskt mejl. När han öppnar det får han se en lite filmsnutt av en kvinna som Alexandre, trots den urusla kvalitén på filmen, tycker sig känna igen som sin döda hustru. Samtidigt hittar polisen ytterliggare två lik som kan ha med Margots våldsamma död att göra och börjar åter igen att misstänka att allt inte är som Alexandre hela tiden påstått. De anser helt enkelt att det finns för många luckor i hans historia. Vad är egentligen sant, vad är förträngt och vilken är den tredje grupp som bevakar Alexandre och som sannerligen inte är poliser?

Det här är en mycket komplex film med ett mycket välskrivet manus. Småsaker blir viktiga efter ett tag och karaktärer som först tyckes vara omotiverade och överflödiga visar sig sedan ha en väldigt viktig roll för den fortsatta utvecklingen. Sanningen undanhålls och även om man inte sitter som på nålar är det väldigt spännande att se hur handlingen utvecklas och kompliceras efter hand. Skådepelarinsatserna är mycket bra och bär upp det som inte kan tillräknas manuset. Är det rysningar längs ryggraden och hisnande biljakter du är ute efter måste jag tyvärr göra dig besviken. Filmen nyttjar sig inte åt så enkla knep för att fånga publikens intresse!

Förutom sanningssökandet, som är minst lika intressant för oss – publiken, som för filmens karaktärer, är själva historieberättande superbt. Framför allt gillar jag gestaltningen av det långa förhållande paret Margot och Alexandre haft ända sen barnsben. Det vävs smakfullt in återblickar på både barndom och andra signifikativa händelser i deras gemensamma liv. Kul är förresten också att det inte är bara i amerikanska filmer, utan tydligen även i franska, som Volvo representerar den säkra familjebilen!

Ska man ha något negativt att säga, och då är jag extremt petig, skulle det vara att man kanske gör det hela lite för lätt för sig framåt slutet. Inte att filmens twists skulle utgöra något negativt dimmoln som lägger sig tät över filmen, även om jag kan tycka att man kanske kunde skippat något av stegen fram till lösningens absoluta slutskede. Nej, snarare tänker jag på att man inte får något med sig i bagaget efter filmen, att den liksom bara är slut och att det inte finns några frågeställningar eller tvivel kvar att filosofera kring.

Men å andra sidan är heller inte, enligt mitt sätt att se det, filmens mål och syfte, själva slutet, utan snarare vägen dit, och den kantas ju, som jag tidigare nämnde av en mycket komplex och intressant historia.

En Superb Film!