Recension: Re-cycle - 2006



Re-cycle
Aka: Gwai Wik
Regi: Danny & Oxide Pang
2006
Horror/Fantasy

Efter tre bästsäljande kärleksromaner, baserade på författarinnans egna erfarenheter saknar Tsui Ting-Yin (Angelica Lee) inspiration inför sitt nästa verk – skräckromanen re-cycle. Hon tecknar dock ned de mystiska händelser som händer runt omkring henne och som i samband med renskrivningen blir allt underliggare. Samtidigt dyker en före detta pojkvän från åtta år sedan upp. Han berättar att han skilt sig från sin fru och vill ha Ting-Yin tillbaka men hon vill inte lyssna på det örat. Det dyker också plötsligt upp en långhårig karaktär från den nya boken och när hon följer efter hamnar hon i en mardrömsvärld där hon varken vet ut eller in. Hon träffas på en liten flicka (Qigi Zeng) utan namn som inte vet vem hon är, Ting-Yin tycker om flickan och ger henne namnet Ting-Yu. De börjar tillsammans söka efter en väg tillbaka till den riktiga världen men vilket pris tvingas Ting-Yin i så fall betala? Och vilken är egentligen den stora hemligheten den lilla flickan bär på?

Tydligen så betyder den kinesiska originaltiteln ”Gwai Wik” nånting i stil med ”Spökland”. Detta stämmer förvisso in på filmen som både innehåller stämningsfulla mardrömslandskap och otäcka zombies. Men samtidigt är det att göra det onödigt lätt för sig. Det här är inte någon vanlig spökfilm och bör knappast heller betraktas som en sån, det finns alldeles för mycket klurigheter utspridda längs vägen och dessutom underliggande meningar i handlingen. Det är något som i alla fall jag uppskattar.

Därmed inte sagt att filmen inte är skrämmande, för det är den! Jag skulle vilja gå så långt att kalla den för riktigt genuint otäck och det är väldigt få filmer som kan stoltsera med den utmärkelsen. Dessutom vill jag påstå att den är riktigt råspännande och man sitter och väntar på vart historien ska ta oss nästa gång. Jag ska väl inte sticka under stol med att en del av filmens twists och överraskningsmoment inte är särskilt oväntade, men de har ändå en tajming som gör att det funkar på något sätt.

En del scener är pompösa och vackra medan andra får en att känna oro över Ting-Yin, gränsen mellan skräck och fantasy är i det närmaste utsuddad och det är ett grepp som passar mig som handen i handsken. Det ger utrymme för en djupare historia och en begriplig sensmoral. Man luras till och med att hoppa till vid något av de tillfällen man överraskas av ett plötsligt ljud och även om inte filmen är någon Hollywood-produktion ser man klara likheter, åtminstone ljudmässigt med dessa. Musiken är även den mycket bra och ovanligt framträdande för att vara en asiatisk film.

Huvudrollsinnehavaren Angelica Lee gör ett strålande jobb och bär, åtminstone skådespelarmässigt, upp filmen nästan helt på egen hand. Hela handlingen kretsar runt henne och endast några få mindre biroller krävs för att fullborda illusionen av en mycket större rollbesättning. Annars är filmens viktigaste tillgång dess visuella mönster, som må vara gjort i en dator men ser mycket bra ut i alla fall. Landskapen som uppenbarligen kommer från huvudpersonens egna undermedvetna är härligt trolska, storslagna och fantasieggande och skulle kunna vara tagna ur vilken mörk saga som helst. Zombies, gåtfulla rebusar och kraftfull symbolism är en del av filmen och Ting-Yins resa tillbaka till verkligheten.

Att överösa filmer med allehanda superlativ tillhör inte mina vanligaste sysselsättningar, men i det här fallet känner jag att det verkligen är befogat. Så som komplement till ovanstående, förhoppningsvis smickrande text, vill jag tillägga att det här bland det absolut bästa jag sett i år och den skrämde nästan skiten ur mig!