Bullhead - 2011 - En kanoncasting!

Bullhead

Aka: Rundskop

Regi: Michael R. Roskam

2011

Drama

Jacky driver en djupuppfödning för köttindustrin. En dag blir ha kontaktad av en veterinär som vill förmedla en kontakt. Men omständigheterna gör att Jacky tivlar på upplägget, det är något som inte känns rätt helt enkelt. En polisman blir mördad och småfifflarna som ska få undan bilen som använts vid dådet kränger istället däcken billigt till Jackys bror och dumpar bilen efter att ha maskerat kulhålen. Samtidigt dyker en gammal bekant till Jacky upp och vi får veta vilka mörka hemligheter hans barndom döljer.

Matthias Schoenaerts som spelar rollen som Jacky är enormt karismatisk. Detta betyder inte att rollen har spelar på något sätt är sympatisk, snarare tvärtom åtminstone inledningsvis. Redan i första scenen blir väl nämligen bekant med honom och scenen är uppenbart designad för att vi ska känna en viss avsmak för honom. När filmen är slut för man varför man har valt denna approach, men inte förr. I alla fall förstås man inte det från början. Men efter hand som man får reda på mer och mer av Jacky hemlighet desto mer sympatier får vi för honom. Att han är offer för omständigheterna bli uppenbart och nästan smärtsamt att se.

Jacky pumpar sin kropp full med steroider och tydligen var  Matthias Schoenaerts tvungen att bygga 35-40 kg muskelmassa inför rollen. Och det märks, han är stor som ett hus! Alla skådespelare runt omkring honom är också bra, en kanoncasting helt enkelt. Handlingen i sig, åtminstone den ytliga handlingen om köttindustrin är inte jätteintressant även om den tydligen är verklighetsförankrad. Det som är intressant är karaktären Jacky och hur han brottas med sina problem, hur hans steroidintag påverkar hans humör och vilken känsloliv han har.

Faktum är att det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja detaljer som jag inte vill avslöja. Jag vill inte att någon ska läsa det här och få reda på vad jag inte visste och som delvis gjorde filmen för mig. Inte för att det är en film som bygger på överraskningen egentligen men vissa saker ska man helt enkelt inte veta om före åskådandet. Låt oss säga att en tragisk händelse i Jackys barndom förändrar hela hans liv och är en central del av hela filmen.

På baksidan av fodralet står det att filmen är på franska men det får man ta med en nypa salt. Jag hörde direkt att så inte är fallet men eftersom filmen utspelar sig i Belgien kan man väl tänka sig att det handlar om flamländska eller så? Stora dela av filmen har dock fransk dialog!

Vad ska vi säga mera då? Filmen handlar under allt det ytliga om sexualitet, livslång vänskap eller för den delen ovänskap, tabubelagda ämnen som inte får yppas och förmågan eller oförmågan att älska. Det är en rörande historia där sympatierna inte är statiska. Ena stunden är man nästan rädd för någon medan man i nästa stund har starka sympatier för livssituationen.

7/10

Recension - Fyren - 2010

Fyren

Aka: Keeper of the Light

Regi: Robert P. Olsson

2010

Horror

Det verkar vara ett tillsynes lätt jobb för unge Philip att ersätta Frank för att ta ut varor till den mystiska fyrvaktaren. Den skrupelfria handlaren Eskarius Staaff avslöjar inte för mycket om det mystiska uppdraget och tror inte att Philip ska ha några problem med färden dit heller.  En och en halvtimme på Vänern och sedan lika lång tid tillbaka ska det ta. Väl framme konfronteras Philip med fyrvaktaren som slutligen släpper in honom och erbjuder honom att stanna eftersom klockan hunnit bli alltför mycket.  Det enda Philip behöver göra är att följa fyrvaktarens regler, dörren hålls reglad från insidan, inget slipper ut och inget slipper ut.

På framsidan av den här filmen står det att den är inspirerad av H.P. Lovecrafts skriverier och det är skönt att man inte har tagit steget fullt ut och påstår att den bygger på något enskilt verk! Jag är visserligen inte så väl förtrogen med nämnda författare att jag skulle kunna isolera vartenda verka av honom utan har snarare läst endast några få. Filmen nämner dock Dagon som nog de flesta som är intresserad av Lovecrafts mytologier har hört talas om – så även jag.

Hur som helst är den gjord i svartvitt vilket man kanske kan ha en åsikt om, men jag känner att det finns en mening med det. Samma sak gäller dialogen som på samma gång känns oerhört styltad och konstgjord som en hommage till äldre filmer från 40-50 talen. Den är helt enkelt skriven på ett sätt som inte talas nuförtiden, men så är det uppenbart att filmen utspelar sig för ganska länge sedan också. Så både det svartvita fotot och dialogen har en poäng med att vara precis som den är.

Och när man väl har kommit på det (det gick ganska snabbt) blir man också mycket mer förlåtande mot skådespelarinsatserna som lämnar en del att önska. Det är förstås inga djupare porträtt som hinner avhandlas under filmens blygsamma längd på runt 25 minuter. Jag har verkligen inget emot kortfilmer men jag känner att den här borde ha varit lite längre för att kunna få sig ett värdigt slut. Det är hur spännande som helst när Philip och fyrvaktaren befinner sig i fyren. Det är en uppvisning i hur man skapar spänning med hjälp av väldigt enkla medel, lite musik och mystiska föremål gör susen! När sedan vår huvudperson hittar boken Pater Dagon och fyrvaktarens egen dagbok blir det intressant på allvar! Vi får slutligen reda på varför fyrvaktaren är så rädd för skuggorna utanför.

Men slutet är som sagt lite magert liksom handlingen i stort är. Men det är en film som i första hand handlar om stil och inte innehåll och som dessutom gör det på ett utomordentligt sätt. Det känns verkligen som om H.P. Lovecrafts ande har övervakat inspelningarna av den här filmen och lärt Robert P. Olsson att berätta utan att beskriva och gjort det mycket mycket bra!

Gone Baby Gone - 2007 - Skyhöga förväntningar!

Gone Baby Gone

Regi: Ben Affleck

2007

Thriller

4-åriga Amanda försvinner spårlöst från sitt hem och polisen står hjälplös och utan ett spår. I ett desperat försök att bringa ljus över situationen tar svägerskan till Amandas mor kontakt med privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och Angie Gennaro (Michelle Monaghan). Trots missnöjsamhet från poliskommissarie Jack Doyle (Morgan Freeman) släpps de in i utredningarna och får förstklassig kontakt med två erfarna poliser (Ed Harris och John Ashton) som de ska jobba tätt tillsammans med. Ganska snart verkar de vara lösningen på spåren men allt är inte vad de ser ut att vara och vän kan plötsligt bli fiende för att förhindra att ”fel” hemligheter kommer ut.

Att den här filmen behandlar ett allvarsamt ämne är helt klart. Att den snarare belyser karaktärernas utveckling än en mer underhållande och spännande handling är också helt klart, men en del filmer funkar ju på det viset även om jag personligen inte riktigt gillar greppet. Det kräver en särdeles skicklig regissör för att genomförandet ska kunna ske på ett lyckat sätt tycker jag, och kritikerrosad eller ej, så tycker jag inte Affleck har riktigt den pondusen än. Jämför till exempel med Mystic River som bygger på samma författare, och faktiskt är snarlik Gone Baby Gone på många sätt, inte minst när det gäller karaktärsfokuseringen, men med den mer erkänt duktiga Clint Eastwood bakom kameran.

Därmed inte sagt att handlingen är ointressant, för det är den inte men den förmår inte sätta så djupa spår i mig som jag hade hoppats på. Jag menar, det är ju ett enormt känsloupprivande ämne, med ett försvunnet barn, kidnappning och jag vet inte vad, men jag blir ändå inte särskilt emotionellt påverkad. Jag skyller faktiskt på oengagerande regi, vilket är som allra tydligast i Casey Afflecks rolltolkning. Den känns blek och intetsägande, men vad vet jag, det är kanske meningen att han ska vara så där flegmatisk? Även Ed Harris och till viss del Morgan Freeman känns trötta i sina roller även om den senare har så pass mycket rutin att han dominerar i de scener han medverkar i.

Tempot är ganska långsamt och man lägger mycket tid på de olika karaktärerna. Historiens överraskande vändningar vävs på så sätt långsamt in, vilket innebär att det som från början verkade segt och aningen ointressant, faktiskt bara blir mer och mer intressant ju längre filmen går. Det kommer inte som någon aha-upplevelse för varken Patrick Kenzie eller för oss i publiken, hur det egentligen ligger till med försvinnandet och det tycker jag är bra. Långsam utredning där små felsteg till slut gör att sanningen kommer ikapp de inblandade.

Något som är bra med karaktärsutvecklingen, och lite av filmens viktigaste stöttepelare faktiskt, är den påverkan fallet har på privatdeckarparet. Hur de inte kan glömma det som hänt, och hur de hela tiden inte kan sluta tvivla på att de själva kunde agerat annorlunda och på så sätt undvikit en tragedi.

Allt som allt måste jag erkänna att jag blev aningen besviken, men å andra sidan blir man lätt besviken när förväntningarna är skyhöga!