Sushi Girl – 2012 – Förbannat rå!

Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan de går hädan.

Det är däremot Mark Hamill, som väl alla känner till från George Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag har sett göra en roll sedan The Never Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är ingen söt lite pojke längre…

På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa vaga likheter med Reservoir Dogs. Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax error i huvudet.

Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där, ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen som inte ska förringas.

Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.

7/10

Troll – 1986 – En dum men charmig film!

Regi: John Carl Buechler

Fantasy/Horror

Egentligen är det inte så mycket med den här filmen som är bra men jag kan inte låta bli att falla för dess charm. Handlingen är ganska simpel. Ett ondskefullt troll vill ta makten över hela världen och för att göra det måste han ta över det hus där filmen utspelar sig. En efter en faller hyresgästerna offer för honom och förvandlas till varelser som egentligen aldrig borde se dagens ljus.

Det är ganska charmiga varelser i all sin uselhet. Det är kanske detsamma som hatkärlek men jag gillar dessa fula nunor. Kanske borde man kalla monstren, trollen, för fulsnygga? Det råder inget tvivel om vilket årtionde filmen är gjord. Det är inte självklart om filmen tar sig själv på allvar eller inte tycker jag men jag hoppas att den är gjord med glimten i ögat. Är det här meningen att det ska vara skrämmande är det inte bra!

Ser man den ur ett nostalgiskt perspektiv kommer förstås saken i ett helt annat läge. Det finns massor av saker att uppskatta. Framförallt tycker jag om att Michael Moriarity är med. Han spelar pappan i familjen. Jag gillar verkligen honom, det är något med hans känslolösa utstrålning som fastnar hos mig. Som sonen ser vi Noah Hathaway. Han är förstås mest känd för att han medverkat i The Never Ending Story! Det är i alla fall därifrån jag känner igen honom. Och så det roligaste av allt, både far och son har samma namn och det är inte vilket namn som helst. Decennier före sin tid heter de båda – Harry Potter!! Jag undrar om den här filmen var inspirationskälla till J.K. Rollins när hon skrev böckerna om densamme?

Vi ser också Julia Louis-Dreyfuss i sin första filmroll, bara en sån sak gör ju det mödan värt att se filmen.

5/10