Recension: House of Wax - 2005

House of Wax

Regi: Jaume Collet-Serra

2005

Horror

Ett gäng ungdomar, råkar under en campingnatt, göra sig ovänner med en bonnläpp från trakten som under natten saboterar deras ena bil. På morgonen när de upptäcker vad som hänt vägrar den ena av killarna att åka utan sin bil varvid han och hans tjej beger sig mot närmsta stad till fots för att söka hjälp. Det är en ganska öde syn som möter dem, det sprudlar inte av liv direkt. De stöter dock på en man som äger en bensinmack och som lovar hjälpa dem med de delar de behöver för att laga bilen. Men allt står inte rätt till i den lilla staden och undan för undan börjar det unga paret att inse att de faktiskt är de enda levande människorna i staden. Alla andra har reducerats till vaxdockor.

När jag först hörde talas om den här nyinspelningen av den smått klassiska 3D filmen House of Wax från 1953 blev jag givetvis intresserad. Intresset svalnade dock något när jag upptäckte att självaste Paris Hilton skulle vara med i en roll. Jag undrade vad i hela friden hon kunde bidra med. Jag menar, hennes kändisskap ligger knappast i att hon är en duktig skådis! Döm dock av min förvåning när jag ganska snabbt upptäckte att hon inte var den sämsta skådisen i filmen! Hon var åtminstone inte sämre än någon annan även om det kanske säger mindre om hennes insats än om de andras. Hon är heller inte med särskilt mycket, det ska erkännas. Hennes medverkan tycks enbart vara till för att locka brunstiga unga män till att se filmen, detta förstärks också ytterligare av att hennes mest centrala scen består av en striptease.

Nåja, nog om henne! Filmen är mycket förutsägbar består till största delen av ganska tama och onödiga scener, ett par undantag finns, åtminstone om man som jag blir mycket illa berörd av att händer skadas. Överlag kan man väl säga att själva handlingen är tämligen ologisk och överdriven, miljöerna är inte trovärdiga och skådespelarinsatserna, som ju tidigare nämnts, är under all kritik. Bildspråket är tråkigt och det märks tydligt att regissören tidigare sysslat med musikvideos och reklamfilm.

Den som inte gillar remakes kanske tycker om den här filmen något mer än de som gör det, för inte ser man mycket likheter mellan den här och filmen från 1953 som för övrigt också är en remake på en ännu äldre film. Likheten ses väl snarast genom att de vaxdockorna tillverkas med hjälp av mänskligt råmaterial.

Jag skulle inte rekommendera någon att se den här filmen, inte ens som referensmaterial, utan hänvisar istället till andra och bättre filmatiseringar av samma ämne. Värda att nämnas i sammanhanget kan t.ex. vara redan nämnda house of wax (1953) Sergio Stivalettis Wax Mask (1997) som ju till och med är skriven av sådana giganter i genren som Lucio Fulci och Dario Argento. 

The House of Sand and Fog - 2003 - Vems är egentligen skulden?

The House of Sand and Fog

Regi: Vadim Perelman

2003

Drama

Kathy (Jennifer Connelly) får ett bryskt uppvaknande när indrivningsmän plötsligt tar hennes hem i besittning till följd av obetalade skattepengar. Kathy bedyrar sin oskuld och blir också friad från anklagelserna men innan de byråkratiska kvarnarna malt färdigt har huset redan sålts på exekutiv auktion. Den nye ägaren, en överste med Iran som ursprungsland (Ben Kingsley) är ovetande om Kathys situation och är fast besluten om att göra en fin affär på huset. Detta leder till oanade intriger och Kathy försöker med alla medel förmå översten att göra det moraliskt rätta. Översten är dock fullt medveten om sin rätt och viker inte en tum. Konfrontationen som följer får katastrofala följder.

När man ser en film med Ben Kingsley vet man att man alltid får valuta för pengarna och det här är inget undantag. Det är helt och hållet hans film och han briljerar fullständigt och magnifikt i den. Även Jennifer Connelly, som också medverkade i Dario Argentos halvklassiska rysare Phenomena gör en mycket bra rollprestation. Hon är härligt känsloladdad och ser verkligen ut att vara förvirrad, förtvivlad och deprimerad.

Historien känns välskriven och förutom de uppenbara konflikterna mellan Översten och Kathy finns där också några till som bidrar till att hålla intresset högt. Konflikten mellan Översten och hans fru, mellan den polisman som hjälper Kathy och som senare förälskar sig i henne och dennes fru och barn. Det finns även en viss konflikt mellan denne polis och Kathy, självklart mellan polisen och översten samt Kathy egna personliga konflikt med sig själv och med sin familj.

Där finns också en kulturkrock mellan västerländska värderingar och moral samt de iranska traditionerna som kan tyckas främmande för oss västerlänningar. Jag tycker inte att filmen på något sätt väljer sida för vilka värderingar som är de rätta, utan snarare låter olika värderingar från vardera sidan ibland vara de mest moraliska. Religion eller kultur är sålunda på intet sätt boven i dramat här.

Det finns en slags förutbestämdhet över filmen som tar sig ganska långsamt framåt. Den låter sig styras av skådespelarna och inte av tittaren, som ofta känner sig maktlös och gärna skulle vilja gripa in och styra om kursen på rätt håll. För det går utför och även om man vet att det inte kommer sluta väl är det svårt att förutse vilka vändningar filmen tar. Ofta anar man vart det är på väg utan att vara helt säker. Ben Kinglseys pokerface avslöjar heller inte mer än nödvändigt. Missförstå mig inte nu, Ben gör ett alldeles utomordentligt bra minskådespeleri, små ansiktsuttryck som gör en väldig skillnad, less is more som man säger. Man hålls härligt ovetande tills sanningen dimper ned som ett kilo bly på foten och bekräftar ens misstankar – eller åtminstone dementeras de inte.

För den som gillar ett starkt och moraliskt drama är den här en film som ömsom lockar till skratt, ömsom tårar och ibland vrede, frustration och medlidande. Samhällets lagstruktur är boven i dramat, inte en enskild person, hur lätt det än är att skylla skulden på någon.