Regi: Hasse Ekman
Drama
Jag ska vara fullständigt ärlig! Hade det inte varit för Studio S Entertainment hade vi kännedom
om Hasse Ekmans filmer varit mycket
lite. Visserligen tror jag att jag såg några av dem som matinéer när jag var
barn men jag som knappt kan komma ihåg vad jag åt till lunch har förstås
väldigt begränsade minnen av dem. Men Studio
S Entertainment har gjort några av dem tillgängliga på DVD. Kvaliteten är
alldeles utmärkt och filmerna är bra mycket bättre än vad jag, med mina förutfattade
meningar, trodde. Faktiskt så bra att jag vill se dem allihop!
Den här berättas i imperfektum. Mycket av den gör det i
alla fall eftersom de två huvudpersonerna, som har ett förflutet tillsammans,
möts på en tågstation. Eftersom de ska på olika håll, men först om några
timmar, får de tid på sig att umgås för en natt. De minns tillsammans vilken
underbar tid de hade tillsammans och hur de nästan gifte sig. Hur hennes kärlek
till teatern kom dem emellan och hur det tog slut mellan dem. Hon träffade
istället en teaterstjärna som var van vid att få som han ville – och han ville
ha henne.
Filmens stora juvel är Georg Rydeberg som gör en helt fantastisk insats som den självgode
teaterstjärnan. De unga tu som träffas och som sedan träffas alla de där åren
senare på tågstationen spelas om Hasse
Ekman själv och Sonja Wigert.
Det är inget fel på dem men hade filmen varit gjord idag hade man kanske tänkt
på att de borde ha åldrats en smula när de åter stöter på varandra. Idag hade
förstås också dialogen låtit annorlunda. Det är egentligen det enda man kan
säga mot de här filmernas ålder – att man hade en annan syn på språket och på
dialogen. Idag låter det lite styltigt men på den tiden användes teaterspråket
även inom filmen i stor utsträckning. Det är också en film som spelades in
långt före kvinnans frigörelse och könsrollerna såg lite annorlunda ut. Men jag
skulle vilja påstå att Hasse Ekman
var lite före sin tid där.
I förtexterna rubriceras filmen som en allvarlig komedi
och det är faktiskt inte en så dum beskrivning. Det är nämligen inte en film
som är särskilt rolig. Den är heller inte tragisk i ordets rätta bemärkelse,
knappt ens tragikomisk. Det är ett allvarsamt ämne som berör, i synnerhet
eftersom hon också lider av en obotlig sjukdom och sannolikt inte har långt
kvar att leva. Man skulle kunna se det sentimentalt men ur en positiv
synvinkel. Det är inte vad man förlorar utan vad man får som är det väsentliga.
Hade jag sett den här filmen i min ungdom skulle jag nog
avfärdat som att det inte hände något i den. Men med historien på min sida har
jag lärt mig att hitta andra behållningar av filmer. Det är inte alltid vad som
händer eller inte händer som är det primära. Här är det till exempel frågan om
ett alldeles utmärkt yrkeshantverk!
8/10
