Star Wars: Episode VII – The Force Awakens – 2016 – Darth Vader är saknad!

För länge länge sedan, i ett land långt långt borta, gjordes en gång en film som handlade om ett krig mellan rebeller och det onda imperiet. Det var en mycket speciell film som sedermera har gott till filmhistorien. Det var speciell i flera avseenden men det jag vill komma till här och nu är att det var en film som började mitt i händelseförloppet. Filmen hette Star Wars : Episode IV – A New Hope. Just det där med att börja med den fjärde episoden i en serie händelser var antingen väldigt dumt eller väldigt smart. Just då tyckte jag nog det var konstigt, om jag ens var medveten om det. Senare sällade jag mig till skaran som menar att det är sådana detaljer som gör filmen så speciellt. Jag vill minnas att ryktet som florerade var att det fanns planer på totalt nio filmer. De tre som gjordes ursprungligen, tre som utspelade sig tidigare och tre som utspelade sig senare.

Med facit i hand kan vi konstatera att det numera existerar en trilogi med handlingen även före originaltrilogin. Och det här är alltså den första som utspelar sig efter den. Film nummer sju i serien med samma episodnummer. Det som är spännande med det här är att man redan är så bevandrad i historien att man gärna vill han en historia man känner igen grunden i. Lämpligen tar man med skådespelare och karaktärer från de tidigaste filmerna för att göra nostalgikänslan så hög som möjligt. Sagt och gjort, det är precis vad man har gjort med denna sjunde film. Vi ser Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Prinsessan Leia och Mark Hamill som Luke Skywalker. Kanonbra tänkt helt enkelt. Att alla inte har ledande roller är inget hinder, man måste förstå att handlingen inte längre kretsar kring dessa karaktärer som de gjorde i originalfilmerna.

Man han gjort ett bra jobb med att koppla ihop vad som kunde hänt efter att de tidigaste filmerna tog slut. Han och Leia har barn tillsammans och Luke är den siste Jediriddaren. Det finns referenser till Millennium Falcon, referenser förresten… skeppet är ju med i filmen. Vad mer kan man begära? Darth Vader refereras på ett bra sätt men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var besviken på hans ”ersättare”. Det är klart att Darth Vader inte är med men det finns en annan maskbeklädd karaktär som är tänkte att före tankarna till den kände filmskurken. Han kommer tyvärr till korta i de flesta scener han medverkar i. Det är helt enkelt inte samma sak utan Darth Vadar. Det går inte att komma ifrån.

Det finns mycket annat jag inte heller gillar. Det är på tok för mycket publikfriande humor. Så där klämkäckt som actionfilmer ska vara nuförtiden. Jag finner inte riktigt den humorns i de tidigare filmerna. Det är lite för ”enkla” lösningar med vissa saker, det är för mycket upprepningar av sådant som tidigare gjorts. Jag inser att balansgången mellan referenser och hommage till tidigare händelser och upprepningar är hårfin. Ingen ska komma och säga att man inte är trogen handlingen som tidigare har varit utstakad. Men det blir ändå fel i mina ögon. Det är ett gediget hantverk men det saknas den där lilla extra känslan som för upplevelsen mot de riktiga höjderna.

Jag ska hålla den här texten spoilerfri så det är svårt att gå in på detaljer. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien även om jag tycker att man kunde ha gjort bättre ifrån sig här. Betyget pendlar mellan två möjligheter och har lite svårt att bestämma mig. Å ena sida är det mycket välgjort och underhållande, medan det å andra sidan är lite för klämkäckt och ytligt på sina ställen. Men jag väljer till slut att dela ut det högre av mina två alternativ.

7/10

Bilder: ©2016 & TM Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

The Expedables 3 – 2014 – Idel stora namn

Tja, vad ska man säga om det här då? Har vi inte redan sett allt som den här filmen har att erbjuda? Den enkla sanningen och svaret på den frågan är förstås JA! Låt vara att man här har lyckats få med Harrison Ford och Mel Gibson i rollistan. De sköter sig precis lika bra som man kan förvänta sig. Det gör också Wesley Snipes som också är med. Övriga roller besätts som vanligt av Sylvester Stallone, Jason Staham, Dolph Lundgren, Jet Li och Arnold Schwarzenegger. Bruce Willis återfinns däremot inte såsom han har gjort i de två tidigare filmerna. Jag har egentligen ingen åsikt om det. Det är Harrison Ford som har tagit över funktionen och det funkar för mig.

Alltså idel stora namn men det har vi ju å andra sidan vant oss vid sedan de två tidigare filmerna. Bara stora namn gör ju som bekant ingen film, det krävs någon form av handling och eftersom det här är en högexplosiv actionfilm behövs det också tilltalande actioneffekter, explosioner och massor av skjutvapen.

För min del fallerar filmen på alla plan utom just kända namn i rollistan. Det är en ganska tråkig story, skådespelarna känns ganska trötta och det exploderar på tok för mycket för att det ska vara underhållande att se på. Bara action för dess egen skull är inget jag förespråkar.

I enkelhet handlar det om att gänget, som förstås är ute på uppdrag stöter på Conrad Stonebanks som spelas av Mel Gibson. Snart står det klart att det är skurkarnas skurk och att det dessutom finns en historia mellan honom och ledaren för gänget, Barney Ross (Stallone). Riktigt vad kommer förstås inte fram förrän senare men det är inte alltför svårt att räkna ut hur det ligger till. Överhuvudtaget är det en ganska förutsägbar film, även med actionfilmsmått mätt.

Hur som helst ska Barney ge sig efter skurken och skaffar för det personliga uppdragets skull nu personal. Låt oss säga att det inte går helt smärtfritt. Han kommer att behöva all hjälp han kan få och under tiden smäller det omkring honom. Vi kan alla räkna ut hur det kommer att gå…

Överlag en ganska trött film alltså. Det smäller och exploderar men det räcker inte. Historien är tråkig och karaktärerna får inget utrymme att jobba på klichékomiken heller.

4/10

Inför Expendables 3

	Expendables 1	Expendables 2	Expendables 3
Sylvester Stallone	X	X	X
Jason Statham	X	X	X
Jet Li	X	X	X
Dolph Lundgren	X	X	X
Eric Roberts	X
Randy Couture	X	X	X
Terry Crews	X	X	X
Steve Austin	X
Mickey Rourke	X
Bruce Willis	X	X
Arnold Schwarzenegger	X	X	X
Chuck Norris		X	X
Jean-Claude Van Damme		X
Harrison Ford			X
Mel Gibson			X
Robert Davi			X

Ender’s Game – 2013 – Hur bra som helst!

Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om ett äventyr med Mandrake som jag läste i Fantomen när jag var liten. I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.

Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de skulle tas av någon vuxen.

Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men det är honom som Överste Graff (Harrison Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.

Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen. Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik, är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.

Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han inte det?) och Ben Kingsley kan man knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield. Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar man säga så?

Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska. Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har sett på länge faktiskt!

8/10

Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.  

Det är knappt ens jag orkar kommentera detta…

För mig känns det lite som att det är ett sätt att söka uppmärksamhet men vem vet, det kanske verkligen är så som aftonbladet beskrivet det. Läser man lite mellan raderna kan man lätt få intrycket att Bruce Willis och Sylvester Stallone inte riktigt drar åt samma håll. Dock kan man konstatera att Harrison Ford vore en frisk fläkt i Expendables 3 eller vilken annan film som helst för den delen!

Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6

Star Wars: Episode 1

The Phantom Menace

Regi: George Lucas

1999

Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2

Attack of the Clones

Regi: George Lucas

2002

Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3

Revenge of the Sith

Regi: George Lucas

2005

Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4

A New Hope

Regi: George Lucas

1977

Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10

                                                                                                   

Star Wars: Episode 5

The Empire Strikes Back

Regi: Irvin Kershner

1980

Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6

Reurn of the Redi

Regi: Richard Marquand

1983

Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10

Recension: Cowboys & Aliens - 2011

Cowboys & Aliens

Regi: Jon Favreau

2011

Action/Sci-Fi/Western

En man vaknar upp utan minnen om vem han är (Daniel Craig), var han har varit eller vart han är på väg. Den enda ledtråd han har är de mystiska armband som tycks vara omöjligt att ta av som han har på sin vänstra handled. Han ger sig mot närmsta stad – Absolusion, där han upptäcker att inget händer i den lilla staden utan att Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) kommit med sitt godkännande. Men mannen med minnesförsluten tänker inte böja sig för någon och råkar snabbt i trubbel. På väg till den federala sheriffen tillsammans med Dolarhydes son händer det något. Främlingen armand börjar glöda och snart visar det sig att det är ett vapen av enorm kraft. Det passar bra eftersom du just nu blir attackerade av aliens som rövar bort människorna från gatorna med sina flygande farkoster.

Själva titeln på filmen tycker jag anspelar på något väldigt fånigt och skrattretande. Man kan helt enkelt inte blanda ihop vad som helst men i detta tidevarv är det tydligen ok att låta både ninjor, och här cowboys, men utomjordingar. Men faktum är att det låter mycket tamsigare än vad det är. Filmen är helt klart seriös och faktiskt riktigt välgjord också! Utimjordingarna ser bra ut även om det känns som att man har lånat lite utseende från Ridley Scotts film – Alien. Men bara lite kom ihåg det! Jag menar inte att det skulle vara någon kopia på något sätt, det är subtilt och kanske jag som överanalyserar och ser likheter där det egentligen inte finns några.

Harrison Ford är en fantastisk skådespelare och här få han göra något han inte gör så ofta, spela skurk. Eller nästan skurk i alla fall, det är väl inte så att han är genomond eller så men det är i alla fall inte hjälterollen eller huvudrollen heller för den delen. Filmens hjälte, eller antihjälte snarare står Daniel Craig för och även han gör ett bra jobb även om han känns lite malplacerad i en westernfilm. Jag vet inte varför, det bara känns så. Men han övertygar och visar att han faktiskt klarar rollern med bravur. Visserligen spelar Ford skjortan av honom men i alla fall…

Handlingen är inte överraskande om man bortser från den något udda kontrasten av cowboys och aliens. Men det där är yta, innehållsmässigt är det inga direkta överraskningar. Det var väl i och för sig inte oväntat heller och det behöver heller inte alltid vara oerhört genomtänkt och banbrytande. I det här fallet så helt klart det yttre i fokus och ska göra det också. Det är en actionfilm med tämligen underhållande action och en skön touch science fiction. Att man inte utvecklar alla frågor och svar om vem, var och varför är inte så noga.

Jag gillar den och den är underhållande. Vad mer kan man egentligen begära? Har du inget annat för dig kan du göra sämre val än att se den här!

7/10