Recension: The Protector - 2005

The Protector

Aka: Tom Yum Goong

Regi: Prachya Pinkaew

2005

Action

Kham (Tony Jaa) växer upp tillsammans med elefanter som familjen har varit beskyddare åt i generationer. En mäktig organisation vill dock åt de mytomspunna djuren för sina egna syften och skyr inga medel för att lägga vantarna på elefanterna. Kham som ser elefanterna som sina bröder har inget annat val än att gå till hämnd och med varje knytnäve, armbåge och spark få skurkarna att inse att han inte tänker tolerera deras beteende.

Efter att de initiala och karaktärsbyggande scenerna, där vi får följa filmens hjälte i sina unga år och fungera gemensamt med elefanterna, håller filmen ett ganska högt tempo. Detta innebär att mången spark delas ut och att slagsmålsscenerna ibland är långdragna men allt som oftast välkoreograferade. Att Tony Jaa, både kan slåss på film och koreografera torde därför vara ställt bortom allt rimligt tvivel!

                                                             

Det finns dock ett problem i slagsmålsscenerna, och det är, just som jag nämner ovan, att de är utdragna och faktiskt lite tjatiga i längden. Kham visar sin överlägsenhet gång efter annan men ändå går fler och fler motståndare på honom, varvid han bryter armar och ben på samtliga. Det jag har emot det här är att det skadar filmens dynamik, en eller två knäckta ben hade varit mycket effektfullare än var och varannan motståndare. Lägger man också till de något för högljudda ljudeffekterna så får man nästan en komisk (läs: kalkon) effekt av den hela och det var väl inte riktigt meningen.

Men nu tycker jag inte alls att det här är en kalkonrulle! Den innehåller mycket mer än så och jag lade särskilt märke till en båtjakt som kunde ha varit hämtat från en av de mer klassiska Bond-rullarna – häpnadsväckande action men trots allt med en lite humoristisk twist. Det är också bra skådespeleri, utan att gå till filmhistorien som mästerligt, rakt igenom hela filmen. Storyn är visserligen ganska grund och det ges inga större möjligheter till djup i karaktärerna men några av dem blir intressanta ändå tack vare sitt yttre. Bland annat några slagskämpar som är allt annat än små…

Tyvärr blir det också lite förvirrande emellanåt och jag hade faktiskt ingen aning om varför en del händelser överhuvudtaget inträffade, en del blir uppenbara senare i filmen medan andra bara tycks finnas med av någon oförklarlig anledning. Men allt som allt tycker jag att det är en ganska harmlös fightingfilm som tycks ha glimten i ögat och jag tycker man ska ta den för vad den är – underhållning!

Samurajäventyret - 13 ASSASSINS - 2010

13 Assassins

Regi: Takashi Miike

2010

Action

Det politiska spelet i Japan 1844 gör att den nuvarande shoguns halvbror stiger närmare och närmare makten. Detta upprör känslorna hos hans motståndare eftersom denne halvbror är känd för sin sadistiska läggning. Till exempel har han – enbart för sitt eget nöjes skull – huggit av en kvinna både armar och ben, samt skurit ut tungan och sedan hållit henne som fånge. Han är helt enkelt en mycket grym härskare som tror på att hålla sina undersåtar i en mycket sträng disciplin. Men nu ska han stoppas! 12 modiga män ger sig iväg för att döda honom, även om detta sker på bekostnad av deras eget liv. I bergen stöter de på en ensam jägare som slutligen blir den trettonde deltagaren i skaran. Rättvisa måste skipas och det spelar ingen roll om oddsen för en lyckad insats är dåliga. De är nu tretton mot en armé på ett par hundra män, alla beväpnade med samurajsvärd. Striden kan börja!

Själva upptakten till historien i filmens början är ypperligt intressant och så sadistisk att det nästan känns en lite klump någonstans i mellangärdet. Det tillhör inte det vanliga att filmen påverkar mig på det sättet så det var med stort intresse jag fortsatte titta på filmen. Jag tänkte att det här kans bara sluta på ett sätt, som en förträfflig film som sätter standarden för andra!

Och det är väl sant på ett sätt också! Det är onekligen en mycket väl genomförd film på alla sätt och vis! Den är politisk, våldsam, blodig och motbjudande. Det jag personligen har lite svårt för är när man presenterar lite för många karaktärer och sedan förutsätter att man kommer ihåg alla när slutet börjar närma sig. Jag minns helt enkelt inte för många karaktärers bakgrund och/eller egenheter och så är det bara. Det blir naturligtvis inte lättare av att de heter en massa namn som är i princip outtalbara för oss västerlänningar. Hade de hetat Bo, Kjell och Stig hade jag kanske kunnat särskilja dem på ett annat sätt!

Men nu är det en film om den japanska maktstrukturen och som sådan gillar jag den. Det blir lite för mycket svärdsslagsmål med tiden och jag hade önskat att man hade kunnat hålla sig lite mer på den politiska sidan under större del av filmen, eller varit tydigare med den kanske. För det gäller att man är insatt i de japanska sederna med Harakiri och Seppuku, ära och lojalitet för att man ska kunna göra sig fullt utbyte av den. Det är helt enkelt en helt annan värld än vad vi är vana vid och är man ovan vid filmer om Japan och samurajer kan det nog vara ganska förvirrande.

På filmens omslag står det något om att det här skulle vara en av de bästa samurajfilmerna någonsin och jag tror nog att jag kan hålla med om det. Det finns kanske inte så mycket konkurrens mellan de absolut bästa och denna, favoriter som Shogun Assassin och De Sju Samurajerna ligger i en egen klass för sig verkar det som. Men det är onekligen en genomtänkt film och även om jag tycker att slagsmålsscenerna är lite för långdragna och dominerande är de onekligen väl utförda. Skådespeleriet i dessa scener, liksom i övriga filmen, är riktigt bra och det känns ibland som att man har gjort en poäng av att inte behandla samurajerna stereotypiskt. Jag tror aldrig jag har sett samurajer som skrattat före den här filmen till exempel. Det gör att det känns mer verkligt än om allt hade varit precis som det brukar vara. Jag kan inte tänka mig att alla var lika bittra och humorbefriade som det framställs i Shogun till exempel. Det här bli mer levande på det sättet.

Man har också lyckats bra med den komiska befrielsen. Den trettonde medlemmen i sällskapet säkerställer en komisk sidekick, men bara på ett sätt som inte är det stereotypiska. Åter har man lyckats att undvika normerna och resultatet blir mer levande.

När jag nu läser vad jag har skrivet tycker jag att jag kanske har varit för snål med betyget, men faktum är att stridscenerna drar ned det hela så pass mycket för min del att det stunder, och det finns ganska många sådana stunder, när det är riktigt bra får ge vika för den tristess som slagsmålen innebär. Det är jättebra, men lite för träligt under stora delar av filmen.

6/10