Recension: Guinea Pig: He Never Dies - 1986

Guinea Pig: He Never Dies

Regi: Masayuki Kuzumi

1986

Horror

En man sitter instängd i sin lägenhet, deprimerad och tyngd av att ingen tycks sakna honom. När han till slut har sjunkit så djupt man överhuvudtaget kan sjunka återstår bara för mannen att ta livet av sig. Han börjar skära sig i handlederna bara för att upptäcka att han faktiskt slutar blöda och att det inte alls gör ont. Frustrerad över det han upptäcker hos sig själv, att han inte kan dö. Börjar han vanställa sin kropp på alla möjliga sätt. Han ringer också till en arbetskollega som han ber plocka med sig lite saker till honom. Kollegan har ingen aning om varför han ska plocka med sig t.ex. en yxa och en häcksax men gör det i alla fall. Synen som möter honom i mannens lägenhet är en groteskt lemlästad man som fortfarande lever.

För de av er som läst mina andra recensioner på de tidigare filmerna i serien kan jag säga att det här inte ens kommer i närheten av att vara chockerande på nåt sätt. Visst är de sekvenser där riktigt med blod förekommer välgjorda men lika ofta kan man direkt se hur det är konstruerat och trickfilmat, någon som inte varit alls lika påtagligt i de tidigare delarna.

Filmen har heller inte den amatörkänsla som återfinns i de tidigare två filmerna även om man inleder med att berätta lite om olika seder och bruk runt om i världen. Detta är en trovärdig inledning som ser ut precis som om en collageprofessor ska redogöra för en ny upptäckt. Man påstår i denna inledning att tittaren ska få se en film av en händelse som ägt rum och att det som syns i filmen är på riktigt. Det blir nästan lite komiskt och det känns nästan som om man driver lite med sig själv eller kanske rent av mondo genren, eller åtminstone det som mondo förknippas mest med idag – Faces of Death.

Tror du att du ska bjudas på samma motbjudande film som tidigare är du helt fel ute. Det här påminner mycket mera om de mest komiska inslagen i Faces of Death än något annat. Visst blir man säkert chockad av det här om man inte är insatt, men de personerna skulle å andra sidan aldrig införskaffa det här. Guinea Pig har ju ord om sig att vara bland det värsta som finns att uppbringa men det stämmer absolut inte in på den här filmen. Jag gillar stark film men det här blir bara för komiskt. Skådespelarinsatserna är inget vidare och även om det kanske inte är på just dessa som filmen byggs, är det trots allt en viktig del av förklaringen till att det tyvärr inte blir trovärdigt.

Nu ska det väl sägas till filmens försvar att den trots allt är nästan tjugo år gammal och när den kom mottogs den med all säkerhet i en helt annorlunda filmklimat.

Jag vill ha tillbaka amatörkänslan!

Recension: Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood - 1985

Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood

Regi: Hideshi Hino

1985

Horror

Åter igen når en film den japanska polisen, en film som visar ett grovt våldsbrott i utstuderad detalj. En man iklädd samurajhjälm lemlästar en kvinna och filmen visar alla små detaljer. Från hur han drogar henne till hur han skär av samtliga extremiteter på kvinnan kropp. Det är helt uppenbart att mannen tycker det han gör är väldigt vackert och att han inte gör det av hat eller i ren ilska.

Den här filmen saknar tyvärr all den atmosfär som gjorde den första filmen så otäck. Visst ser det ganska trovärdigt ut när mannen karvar i sitt kvinnliga offer men känslan av avsky och den där klumpen som fanns i magen i den tidigare delen återfinns aldrig. Man slås över hur sjuk mannen är som tycker att blod som pumpar ut från den lemlästade kvinnans kropp är det vackraste som finns och det är nästan honom man tycker synd om, inte det kvinnliga offret.  Blod finns det förstås i massor i den här delen. Det är den blodigaste av dem alla men jag föredrar personligen att använda huvudet och bli berörd på ett mer psykologiskt plan. Som det är här överöses man med blod medan filmskaparen nästan tycks stå och mana på. Lite för övertydligt och det funkar i alla fall inte riktigt för mig.

Själva rummet där han håller till är ganska sjabbigt och väggarna är fulla med blodstänk, detta vittnar om att det inte är första gången liknande dåd genomförs. Det är många närbilder på hur kvinnans olika extremiteter skärs, hugs och sågas av och har man livlig fantasi kan det nog funka men efter ett tag ser man bara blodet. Kanske blir man immun efter ett tag eller också letar man efter sätt att se att det faktiskt inte är på riktigt, långtråkigt i längden.

Till skillnad från första filmen måste här finnas en person som håller kameran utanför bild, det kanske inte låter helt otroligt att de är två om det men mannen hänvisar hela tiden bara till sig själv så man får aldrig den rätta trovärdighetskänslan av antalet personer i rummet. Det känns heller inte alls lika amatörfilmat som det gjorde i första filmen, ett klart minus eftersom trovärdigheten drabbas högst negativt.

Recension: Guinea Pig: The Devils Experiment - 1985

Guinea Pig: The Devils Experiment

Regi: ??

1985

Horror

En videoband märkt ”Devils Experiment” dimper ned hos Tokyopolisen. Det finns inga spår av vem eller vilka som kan ha skickat filmen. Ett brev medföljer som förklarar att videon har dokumenterat ett vetenskapligt experiment för att se hur mycket både fysisk och psykisk smärta som kan uppleves innan man ger upp själva livet. Man vet inte vilka som ligger bakom bandet men det anses vara otänkbart att filmen är gjord bara på kul. Det måste finnas någon större grupp eller myndighet i bakgrunden. Efter att experterna tittat om och om igen på bandet vet man inte om filmen visar början eller slutet på experimentet.

En av de mest hatade och älskade filmerna någonsin, ökänd även bland de mest fanatiska av de mest extrema genres. Då frågar man sig: är det här bra? Nja, som så ofta annars beror det på både filmskaparens syfte och vad man egentligen är ute efter. Att filmen är otroligt stark och i princip är väldigt trovärdig råder det inget som helst tvivel om och jag tror att det var det filmskaparen var ute efter. Att skapa en film som folk skulle prata om i åratal och som skulle äckla och chocka. Filmskaparen har lyckats i detta avseende.

Vad är man då som tittare ute efter? Kanske är även tittaren ute efter att chockas, jag vet att jag personligen älskar när filmer tänjer på gränserna och kanske t o m skapar något nytt. Kanske ser man filmen just för att den är så omtalad och har fått just det rykte som filmskaparen ville att den skulle få. Oavsett skälet till att se den, så är det inget för den normala tittaren, det är mycket magstarkt och i princip utan handling och jag tycker det är på sin plats att faktiskt utfärda en VARNING! för filmen. Så, nu har jag bidragit ytterliggare till hypen kring denna film.

Ska man se till effekterna i filmen, så känns de väldigt realistiska, kanske kan man ha en åsikt om hur tyst offret egentligen är, men det kan ju å andra sidan ha sina orsaker. Hon borde ju t.ex. vara i djup chock och vem vet hur man reagerar då? Kanske trappas kroppens förmåga att uppfatta smärta ned efter att ha utsatts för den kontinuerligt under lång tid?

Personligen tyckte jag inte att själva bilderna och egentligen heller inte själva tortyren var något speciellt hemskt, utan det var den råa stämning som finns i hela filmen. Även om de bara snurrar henne på en stol i femtioelva varv eller ger henne hundratals örfilar så finns ändå själva tanken där. De tänker plåga henne tills hon dör, eller rättare sagt: de tänker se hur mycket hon tål innan hon dör.

Filmen är knappt trekvart lång och det räcker, det gör dessutom illusionen av äkta amatörfilmad tortyr starkare.