Recension: Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood - 1985



Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood
Regi: Hideshi Hino
1985
Horror

Åter igen når en film den japanska polisen, en film som visar ett grovt våldsbrott i utstuderad detalj. En man iklädd samurajhjälm lemlästar en kvinna och filmen visar alla små detaljer. Från hur han drogar henne till hur han skär av samtliga extremiteter på kvinnan kropp. Det är helt uppenbart att mannen tycker det han gör är väldigt vackert och att han inte gör det av hat eller i ren ilska.

Den här filmen saknar tyvärr all den atmosfär som gjorde den första filmen så otäck. Visst ser det ganska trovärdigt ut när mannen karvar i sitt kvinnliga offer men känslan av avsky och den där klumpen som fanns i magen i den tidigare delen återfinns aldrig. Man slås över hur sjuk mannen är som tycker att blod som pumpar ut från den lemlästade kvinnans kropp är det vackraste som finns och det är nästan honom man tycker synd om, inte det kvinnliga offret.  Blod finns det förstås i massor i den här delen. Det är den blodigaste av dem alla men jag föredrar personligen att använda huvudet och bli berörd på ett mer psykologiskt plan. Som det är här överöses man med blod medan filmskaparen nästan tycks stå och mana på. Lite för övertydligt och det funkar i alla fall inte riktigt för mig.

Själva rummet där han håller till är ganska sjabbigt och väggarna är fulla med blodstänk, detta vittnar om att det inte är första gången liknande dåd genomförs. Det är många närbilder på hur kvinnans olika extremiteter skärs, hugs och sågas av och har man livlig fantasi kan det nog funka men efter ett tag ser man bara blodet. Kanske blir man immun efter ett tag eller också letar man efter sätt att se att det faktiskt inte är på riktigt, långtråkigt i längden.

Till skillnad från första filmen måste här finnas en person som håller kameran utanför bild, det kanske inte låter helt otroligt att de är två om det men mannen hänvisar hela tiden bara till sig själv så man får aldrig den rätta trovärdighetskänslan av antalet personer i rummet. Det känns heller inte alls lika amatörfilmat som det gjorde i första filmen, ett klart minus eftersom trovärdigheten drabbas högst negativt.