Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men
av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att
se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen
bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och
därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan
bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson,
utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.
Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och
inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror
det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag
sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred
repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om
en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.
Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl
i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt
in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott
under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en
skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan
och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla
lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är
den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran,
strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!
Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento
inspirerades av Mattssons filmer är
det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla
när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten
kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt
crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här
är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det
finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin
förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.
Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i
och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter
lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört
modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa
ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler
henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både
ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp
måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.
8/10
