Trailer: Oz - The Great and the Powerful

Recension: Loch Ness Terror – 2008

Egentligen så har Loch Ness inte särskilt mycket med den här filmen att göra men det är väl ett utmärkt sätt att skapa ett intresse för den kanske. Visserligen utspelar sig inledningen vid den berömda sjön och det gör att den enda överlevanden – James Murphy (Brian Krause), son till expeditionens ledare, ägnar resten av sitt liv åt okända arter. Med andra ord så jagar han Nessie i vuxen ålder. Detta även om resten av filmen verkligen inte utspelar sig i Skottland utan runt en helt annan sjö.

Det hade varit roligare om man hade hållit sig mer till Loch Ness Monstret och inte blandat in utdöda – eller förmodade utdöda arter, och en helt annan plats. Men man får ta det för vad det är. Om det egentligen är en djurskräckfilm i kategorin vidunder kan naturligtvis diskuteras. Men det är så jag kommer att rubricera den. Vidare skrämmande är den inte och jag skulle förmoda att det råder 11-års gräns eller motsvarande på filmen. Själva monstret, eller vad man nu ska kalla det, är visserligen välgjort men ser lite för ungdomstilltalande ut.

Men jag gillar helt klart att ha den här filmen i samlingen oavsett och den är också underhållande i sin enkelhet. Skådespelarna är faktiskt över förväntan och till och med de inledande skotska accenterna fungerar ganska bra. Lite krystat kanske det låter men det är helt ok.

5/10

Recension: Coronado - 2003

Coronado

Regi: Claudio Fäh

2003

Action/Äventyr/Thriller

Claires (Kristin Dattilo) fästman glömmer några viktiga papper hemma när han ska på affärsresa. Claire bestämmer sig för att överraska honom och åker helt enkelt till Schweiz med pappren. Väl där upptäcker hon att adressen till företaget han representerar bara går till en postbox och efter ytterligare efterforskningar att han faktiskt rest till El Coronado i Centralamerika istället. Fast besluten att ta reda på vad som egentligen försiggår beslutar hon sig för att leta reda på honom där.

Jag måste erkänna att jag inte hade speciellt stora förväntningar inför den här filmen. Men att den skulle sjunka så pass djupt hade jag ingen aning om. Filmen har ganska usla skådisar som inte höjer trovärdighetsfaktorn, något som en sån här film är relativt beroende av. Det som filmen faktiskt har till sin fördel är att den är tämligen stabil i sin framställning. Inga utflykter mellan genrerna utan förblir matinéäventyr filmen igenom. Men som sådan är den alltså inte speciellt bra och det känns ofta som om man lånat eller stulit bitar ur andra filmer mest hela tiden. Inget nytt finns att hämta och den som är ute efter spänning och komedi får vända sig nån annanstans.

Istället för den här rekommenderar jag filmerna som i stort sett verkar ligga till grund för den här filmen, den vilda jakten på stenen/juvelen och Quartermain filmerna. Även Indiana Jones kan räknas in i den här genren och då förstår ju var och en att man hellre ska se de filmerna.

Coco Chanel - 2008 - Hur skapas en modeskapare?

Coco Chanel

Regi: Christian Duguay

2008

Drama

Gabrielle “Coco” Chanel och hennes yngre syster blir tidigt föräldralösa när mamman dör och pappan överger dem på ett kloster där de får växa upp. Efter att hon har tagit sig därifrån vid arton års ålder träffar hon mannen som hon tror är hennes stora kärlek, men när han visar sig ha betydligt mer egoistiska skäl än vad Coco först anat lämnar hon honom och söker efter sin passion – modeskapandet, i Paris. Hon börjar med hattar men utvecklar efterhand sin rörelse genom envishet, kanske visst högmod och sin talang och skapar både parfymen Chanel No. 5 och ”den lilla svarta” klänningen. Det här är historien om hennes liv.

Att det här skulle vara den sanna historien om en av tidernas främsta modeskapare är dock inte helt sant. I början av filmen upplyses vi nämligen om att filmen inspirerats av Coco Chanels liv, vilket är den lösaste former av verklighetsbasering som finns. Men oavsett om det är 100% sanning eller inte kan man inte låta bli att imponeras av den envishet hon visar när hon strävar efter att nå sitt mål. Men samtidigt som den starka kvinnan som lyckats trots alla motgångar, eller kanske tack vare dessa, visas också en bräcklig människa som har svårt att ty sig till andra och som, kanske beroende på sina traumatiska barndomsupplevelser, i grund och botten är väldigt ensam. Hon måste bevisa att hon kan stå på egna ben, om så bara för sig själv.

                                                

Filmen, som är gjord för TV, utspelar sig i två olika tidsperioder. Dels när Coco Chanel (Barbora Bobulova) är ung och hur hon entusiastiskt driver omgivningen mot sina drömmars mål och dels den åldrade Coco (Shirley MacLaine) som försöker göra comeback med en ny kollektion. Jag är imponerade av båda fast på olika sätt. Den äldre versionen är en lysande tolkning av en desperat stjärndesigner som nästan flegmatiskt hävdar sin egen framgång och den yngre en mer entusiastisk version där succén fortfarande ligger framåt i tiden. Man får ta del av de uppoffringar hon faktiskt gör för att nå sitt mål, en del beslut som säkerligen varit svåra att leva med resten av livet men som drivit henne framåt och gjort henne till den hon är. Medverkar gör också Malcolm McDowell som är den äldre versionen av Cocos bundsförvant. Han är alltid bra men han har väl inget direkt att jobba med här egentligen och även om han har lite av Midas Touch är han inte fantastisk. Fast å andra sidan medverkar både han och Shirley MacLaine inte särskilt mycket i filmen, det mesta utspelar sig som en tillbakablick. Detta innebär förstås inte att de är oviktiga för filmens helhet, snarare tvärtom!

Men även om skådespelarna är bra och de känns fullt trovärdiga, åtminstone i de viktiga rollerna, så är det själva historien som driver filmen framåt och berör alla möjliga känslor. Man är tagen av Chanels framåtanda och hur hon alltid lyckas hitta inspiration i motgångarna. Dessutom är det alltid trevligt att se någon lyckas mot alla odds. Det finns också en kärlekshistoria inbakad i filmen, eller flera egentligen men bara en som är riktigt central, och denna griper verkligen tag i tittaren och får honom/henne att komma i kontakt med sina egna känslor.

Det här var egentligen en film som skulle kunna ha fått vår utmärkelse Creme de la Creme och det var väldigt nära att den fick det också, men det är ett par lösa trådar som förblir oförklarade eller glöms bort i det stora hela som jag stör mig på, så den här filmen får nöja sig med att få ett hedersomnämnande och att vara bland de absolut bästa filmerna jag har sett i år!

Recension: Consumption - 2007

Consumption

Regi: Richard Powell

2007

Horror

Vad som tycks börja men en romantisk kärleksmåltid förändras sedan till en mycket mer makaber tillställning, med en anrättning som torde ligga bortom de flestas referensramar. Både Professor George Klubbard och Claudia är dock fullt beredda att utföra sitt experiment. Empirisk forskning med betoning på okända sinnesstämningar och smakupplevelser som det är få förunnat att kunna skryta med.

Det är alltför svårt att skriva någon form av vettig recension av den här filmen utan att avslöja vissa vitala delar av handlingen, så nedanstående text kan innehålla spoilers! Läs på egen risk!

Det här är en kortfilm, inte längre än cirka trettio minuter, och som sådan har den en egen form av dramaturgi som inte direkt kan jämföras med långfilmer, åtminstone inte särskilt framgångsrikt. Historien berättas mycket intensivare och man har inte lika mycket tid på sig att bygga några karaktärer. Man kan beskriva en situation, men det där djupet som man kan få från längre produktioner saknas. Dessutom har den en mycket begränsad budget, vilket gör att man inte kan hitta på så mycket extraordinära detaljer. Men faktum är att det inte behövs heller! Tonen i filmen är förvisso amatörmässig men pendlar ändå emellan en iakttagande voyeurismisk känsla och riktigt ambitiösa underliggande värderingar och är fascinerande samtidigt som den är påträngande.

                                       

Skådespelarmässigt får jag inte riktigt grepp om filmen, det är först riktigt bedrövligt och känns som om vilken hemmafilmare som helst skjutit lite med videokameran och de initiala händelserna känns också ganska bedrövligt triviala. Sedan händer dock något! Inte för att det egentligen blir mer fart på skådespeleriet, men eftersom handlingen triggas upp och det utvecklas till en riktigt obehaglig stämning när det kannibalistiska innehållet blir fullständigt uppenbart, blir det också intensivare intryck från aktörerna. Jag skulle, rent handlingsmässigt, vilja dra paralleller till Marian Doras Cannibal där självaste Armin Meiws ligger till grund för historien. Här finns det förvisso inga homosexuella undertoner, och inga direkta heterosexuella heller, men kärleksmåltiden finns kvar och offrets egen villighet att gå med på hela proceduren.

Istället för sexualitet finns det istället en rejäl portion svart humor inbakad i historien. Humor som man kanske inte märker vid första anblicken, men som allestädes är närvarande. Det är ganska smart skriven dialog och även om man tidigt ser varthän det barkar blir man ändå lite chockad över händelsernas utveckling. Man blir, så att säga, överrumplad av det uppenbara, hur märkligt det än kan låta. Det är makabert och fullständigt vidrigt (i ordets positivaste betydelse) och kryddas med några riktigt bra, och chockerande, makeupeffekter. Blodet som rinner i strida strömmar ser dock inte riktigt autentiskt ut och får betraktas som specialeffekternas svagaste länk. Det verkar vara lite för tunt men det är kanske en petitess i sammanhanget, jag har sett mycket värre exempel i mina dar, den saken är klar!

Jag gillar det här, trots den något amatörmässiga produktionen, och ser den som ett måste för alla som gillar nihilistiska, kannibalistiska och motbjudande rullar. Den tar inte steget över gränsen och blir smaklös för sakens egen skull utan behåller båda fötterna på jorden och lämnar en känsla av hopplöshet och moraliska värderingar efter sig!