Regi: Christian Duguay
2008
Drama
Gabrielle “Coco” Chanel och hennes yngre syster blir tidigt
föräldralösa när mamman dör och pappan överger dem på ett kloster där de får
växa upp. Efter att hon har tagit sig därifrån vid arton års ålder träffar hon
mannen som hon tror är hennes stora kärlek, men när han visar sig ha betydligt
mer egoistiska skäl än vad Coco först anat lämnar hon honom och söker efter sin
passion – modeskapandet, i Paris. Hon börjar med hattar men utvecklar efterhand
sin rörelse genom envishet, kanske visst högmod och sin talang och skapar både
parfymen Chanel No. 5 och ”den lilla svarta” klänningen. Det här är historien
om hennes liv.
Att det här skulle vara den sanna
historien om en av tidernas främsta modeskapare är dock inte helt sant. I
början av filmen upplyses vi nämligen om att filmen inspirerats av Coco Chanels liv, vilket är den lösaste
former av verklighetsbasering som finns. Men oavsett om det är 100% sanning
eller inte kan man inte låta bli att imponeras av den envishet hon visar när
hon strävar efter att nå sitt mål. Men samtidigt som den starka kvinnan som
lyckats trots alla motgångar, eller kanske tack vare dessa, visas också en
bräcklig människa som har svårt att ty sig till andra och som, kanske beroende
på sina traumatiska barndomsupplevelser, i grund och botten är väldigt ensam.
Hon måste bevisa att hon kan stå på egna ben, om så bara för sig själv.
Filmen, som är gjord för TV,
utspelar sig i två olika tidsperioder. Dels när Coco Chanel (Barbora Bobulova) är ung och hur hon
entusiastiskt driver omgivningen mot sina drömmars mål och dels den åldrade Coco (Shirley MacLaine) som försöker göra comeback med en ny kollektion.
Jag är imponerade av båda fast på olika sätt. Den äldre versionen är en lysande
tolkning av en desperat stjärndesigner som nästan flegmatiskt hävdar sin egen
framgång och den yngre en mer entusiastisk version där succén fortfarande
ligger framåt i tiden. Man får ta del av de uppoffringar hon faktiskt gör för
att nå sitt mål, en del beslut som säkerligen varit svåra att leva med resten
av livet men som drivit henne framåt och gjort henne till den hon är. Medverkar
gör också Malcolm McDowell som är den äldre versionen av Cocos bundsförvant. Han är alltid bra
men han har väl inget direkt att jobba med här egentligen och även om han har
lite av Midas Touch är han inte fantastisk. Fast å andra sidan medverkar både
han och Shirley MacLaine inte särskilt mycket i filmen, det mesta
utspelar sig som en tillbakablick. Detta innebär förstås inte att de är oviktiga
för filmens helhet, snarare tvärtom!
Men även om skådespelarna är bra
och de känns fullt trovärdiga, åtminstone i de viktiga rollerna, så är det
själva historien som driver filmen framåt och berör alla möjliga känslor. Man
är tagen av Chanels framåtanda och
hur hon alltid lyckas hitta inspiration i motgångarna. Dessutom är det alltid
trevligt att se någon lyckas mot alla odds. Det finns också en kärlekshistoria
inbakad i filmen, eller flera egentligen men bara en som är riktigt central, och
denna griper verkligen tag i tittaren och får honom/henne att komma i kontakt
med sina egna känslor.
Det här var egentligen en film
som skulle kunna ha fått vår utmärkelse Creme
de la Creme och det var väldigt nära att den fick det också, men det är ett
par lösa trådar som förblir oförklarade eller glöms bort i det stora hela som
jag stör mig på, så den här filmen får nöja sig med att få ett hedersomnämnande
och att vara bland de absolut bästa filmerna jag har sett i år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar