Coco Chanel - 2008 - Hur skapas en modeskapare?



Coco Chanel
Regi: Christian Duguay
2008
Drama

Gabrielle “Coco” Chanel och hennes yngre syster blir tidigt föräldralösa när mamman dör och pappan överger dem på ett kloster där de får växa upp. Efter att hon har tagit sig därifrån vid arton års ålder träffar hon mannen som hon tror är hennes stora kärlek, men när han visar sig ha betydligt mer egoistiska skäl än vad Coco först anat lämnar hon honom och söker efter sin passion – modeskapandet, i Paris. Hon börjar med hattar men utvecklar efterhand sin rörelse genom envishet, kanske visst högmod och sin talang och skapar både parfymen Chanel No. 5 och ”den lilla svarta” klänningen. Det här är historien om hennes liv.

Att det här skulle vara den sanna historien om en av tidernas främsta modeskapare är dock inte helt sant. I början av filmen upplyses vi nämligen om att filmen inspirerats av Coco Chanels liv, vilket är den lösaste former av verklighetsbasering som finns. Men oavsett om det är 100% sanning eller inte kan man inte låta bli att imponeras av den envishet hon visar när hon strävar efter att nå sitt mål. Men samtidigt som den starka kvinnan som lyckats trots alla motgångar, eller kanske tack vare dessa, visas också en bräcklig människa som har svårt att ty sig till andra och som, kanske beroende på sina traumatiska barndomsupplevelser, i grund och botten är väldigt ensam. Hon måste bevisa att hon kan stå på egna ben, om så bara för sig själv.
                                                
Filmen, som är gjord för TV, utspelar sig i två olika tidsperioder. Dels när Coco Chanel (Barbora Bobulova) är ung och hur hon entusiastiskt driver omgivningen mot sina drömmars mål och dels den åldrade Coco (Shirley MacLaine) som försöker göra comeback med en ny kollektion. Jag är imponerade av båda fast på olika sätt. Den äldre versionen är en lysande tolkning av en desperat stjärndesigner som nästan flegmatiskt hävdar sin egen framgång och den yngre en mer entusiastisk version där succén fortfarande ligger framåt i tiden. Man får ta del av de uppoffringar hon faktiskt gör för att nå sitt mål, en del beslut som säkerligen varit svåra att leva med resten av livet men som drivit henne framåt och gjort henne till den hon är. Medverkar gör också Malcolm McDowell som är den äldre versionen av Cocos bundsförvant. Han är alltid bra men han har väl inget direkt att jobba med här egentligen och även om han har lite av Midas Touch är han inte fantastisk. Fast å andra sidan medverkar både han och Shirley MacLaine inte särskilt mycket i filmen, det mesta utspelar sig som en tillbakablick. Detta innebär förstås inte att de är oviktiga för filmens helhet, snarare tvärtom!





Men även om skådespelarna är bra och de känns fullt trovärdiga, åtminstone i de viktiga rollerna, så är det själva historien som driver filmen framåt och berör alla möjliga känslor. Man är tagen av Chanels framåtanda och hur hon alltid lyckas hitta inspiration i motgångarna. Dessutom är det alltid trevligt att se någon lyckas mot alla odds. Det finns också en kärlekshistoria inbakad i filmen, eller flera egentligen men bara en som är riktigt central, och denna griper verkligen tag i tittaren och får honom/henne att komma i kontakt med sina egna känslor.

Det här var egentligen en film som skulle kunna ha fått vår utmärkelse Creme de la Creme och det var väldigt nära att den fick det också, men det är ett par lösa trådar som förblir oförklarade eller glöms bort i det stora hela som jag stör mig på, så den här filmen får nöja sig med att få ett hedersomnämnande och att vara bland de absolut bästa filmerna jag har sett i år!