The Grudge - 2004 - Nyinspelningen med Sarah Michelle Gellar


The Grudge
Regi: Takashi Shimizu
2004
Horror

Karen (Sarah Michelle Gellar) jobbar med hemvård i Tokyo, Japan. En dag får hon ta över och vikariera för sin kollega Yoko (Yoko Maki) som försvunnit spårlöst. Hon beger sin till en gammal kvinnas hus och möts av något hon i sin vildaste fantasi inte hade kunnat förställa sig. Innanför dörren slår för det första misären emot henne. Hon finner också den något apatiska kvinna hon kommit dit för, på golvet. Efter att hon städat upp röran ger hon sig på upptäcktsfärd i huset och finner en pojke intejpad i ett skåp på övervåningen. När hon anmäler saken till polisen börjar hon förstå att det inte är första gången något mystiskt inträffat i huset. Både hennes egna och polisens undersökningar pekar på att huset är besatt av vrede och att alla som sätter sin fot i huset dör en våldsam död.

Det här är väl en av de mer omtalade amerikanska skräckfilmerna på senare år. Frågan är om den klarar av att stå på egen hand eller om det bara är en i raden av remaker på asiatiska succéfilmer.

Låt oss säga att det är en väldig tur att filmen börjar direkt så att säga, det hinner inte gå speciellt många minuter förrän mystiska och oförklarliga saker börjar inträffa. Det är tur säger jag, därför att filmen är faktiskt inte vidare intressant och det krävs en sån här åtgärd för att man över huvudtaget ska orka intressera sig för den. Det som följer efter dessa inledande minuter är tyvärr inte vidare intressant eller medryckande. Vid vissa enstaka tillfällen kan man visserligen påstå att filmen är semiintressant, men den blir aldrig speciellt originell. Nu måste kanske inte en film vara originell för att gå hem hos den stora breda massan, men jag tycker att det görs på tok för mycket publikfriande filmer för att det här ska kännas lyckat.

Filmen fortsätter att sväva någonstans i gränslandet mellan semiintressant och tråkig. Samtidigt vill jag dock påstå att en del av filmens scener faktiskt är lite skrämmande och i viss mån överrumplande. Tyvärr tycker jag inte att det räcker hela tiden ut och jag tycker att det är synd att man ofta valt att gå den lätta vägen istället för att ta ut svängarna ordentligt.

Eftersom det här är en remake av en asiatisk film, gjord av originalregissören, hamnar man nästan i en slags paradox. Stilen är ömsom asiatisk med mycket statisk kameraföring och sparsam musik, ömsom väldigt amerikansk med lika typisk musiksättning som kameraföring. Likaså kan man kalla berättartekniken för en hybridlösning, den asiatiska fragmenterade stilen blandat med den amerikanska tekniken att berätta rakt på utan krusiduller.

Skådespelarinsatserna är väl överlag ganska bra även om jag personligen inte skulle bli ledsen om Sarah Michelle Gellar hade en mindre roll. Inte för att jag egentligen tycker att hon är dålig utan för att hon inte tillför speciellt mycket. Hade hon å andra sidan haft en mer betydande del av filmen kanske hon hade kunnat utveckla sin rollkaraktär till något intressantare och mer en flerdimensionell sådan. Hur man än vänder sig blir det fel alltså, både mer och mindre Gellar hade varit bättre.

Så är det ju då slutet, något som är väldigt viktigt i den här typen av spökhistorier. Jag tycker att slutet är filmens starkaste del, som tur är känns det som om regissören (Takashi Shimizu) spelar ut sina starkaste kort här och dessutom alla på en gång.

Filmen är sevärd en gång men inte mer.

4/10

The Card Player - 2004 - En katt och råtta lek signerad Dario Argento


The Card Player
Aka: The Card Dealer
Regi: Dario Argento
2004
Thriller

En seriemördare som vill spela poker om sina offers liv kontaktar polisen. Först vägrar polisen gå med på mannens groteska krav och får motvilligt se hur offret brutalt mördas online via datorskärmen. När nästa offer står på spel ser man inget annat val än att spela mördarens spel med trissar, stegar och fyrtal. Man söker hela tiden efter misstänka bland stadens spelgalna och i det sökandet finner man en annan tursam pokerspelare, som man försöker anlita för att spela mot mördaren. Det är ett spel som inte bara handlar om tur och intuition, det är ett spel där liv står på spel och den tursamme ynglingen accepterar tveksamt polisens erbjudande.

Kanske inte Argentos bästa prestation någonsin, även om det ofta är spännande saknar man de verkliga höjderna han tidigare gett oss. Förutom kanske ett par undantag är det inte några direkt våldsamma scener i filmen och det kanske man kan klaga på. Jag tycker i och för sig inte alltid att det behövs och Argento är mästare på att fånga oss i ett järngrepp ändå och verkligen få oss intresserade. Här har han hittat en synnerligen grotesk historia som verkligen sätter sig hos tittaren. Problemet är att det aldrig blir mer än så.

Mördaren mördar sina offer via en webkamera och inblandningen av poker över nätet anser jag vara ett genidrag som ligger helt rätt i tiden. Det gör att filmen blir mera skrämmande eftersom det ligger väldigt nära verkligheten just nu. Man känner starkt med både offret och den som tvingas spela de ohyggliga duellerna med mördaren. Kan väl inte vara så rolig att ta på sig det ansvaret kan jag tänka mig. Att jag sen personligen är extra intresserad av spänningen som poker ger, gör kanske inte det hela sämre.

Mördaren är inte lika väl dold här som det är brukligt i filmer av det här slaget. Ofta brukar man kunna misstänka allt och alla, här misstänker man istället ingen och det kanske inte var så bra lösning. När man sen väl får reda på vem mördaren egentligen är, presenteras det kanske lite väl övertydligt och det brukar väl inte Mäster Argento göra?

En ganska standardiserad katt och råtta lek trots allt och även om det är ett intressant tillvägagångssätt så måste jag säga att det här bara är Argento på rutin och inget utöver det vanliga – tyvärr!

Trailer: The Book Thief

Med Dig i Mina Armar – 1940 – Hasse Ekmans regidebut!



Regi: Hasse Ekman
Komedi


Jag kan väldigt lite om äldre svensk film och jag kan inte särskilt mycket om Hasse Ekman. Men eftersom livet är en lång läroprocess hoppas jag kunna ändra på det framöver. I och med den här filmen har jag till exempel lärt mig att Hasse Ekman var oerhört produktiv och att han var endast 24 år när har debutregisserade denna. Han har också skrivit manus men medverkar inte. Det gör däremot Edvin Adolphson och Karin Ekelund i de största rollerna. Även Thor Modéen och Stig Järrel har framtrådande roller och man får lov att säga att rollbesättningen är fantastisk tvärs igenom. Det finns ingen som inte passar in i filmen

I korthet handlar filmen om direktör Krister Dahl, som är miljonär. På golfbanan får han en boll i huvudet och tappar efter det minnet. Han har ingen aning om vem han är och alla personlighetsdrag som han vanligtvis har är också borta. Han träffar och blir kär i sin före detta fru, som också är med på noterna alldeles utan minnesförlust. För att göra en lång historia kort förvecklas saker och ting mer och mer efter som Krister inte har någon avsikt att tala om för omvärlden att han har tappat minnet. Inte annat än för sin betjänt – Vårby, som spelas av Thor Modéen och som får hjälpa till att reda upp röran.

Egentligen är upplägget klassiskt. Även om filmen är från 1940 lär det inte vara den första som behandlar en minnesförlust på det visset. Det är farsartat och det är mycket underhållande. Filmen håller ett högt tempo och en del musik. Främst är det förstås ledmotivet som framförs några gånger genom filmen. Hasse Ekman skrev tydligen även texten till denna bit och får jag säga min mening är det en ganska bra text. Hade den skrivits idag hade den lutat åt pekoral men 1940 funkar det fantastiskt bra! Det är bara att inse att man får flytta sig tillbaka i tiden när man gör sina bedömningar. Tidlöshet är mycket ovanligt i sådana här sammanhang.

Dock är filmen som helhet mycket modern, eller i alla fall utan ålderskrämpor. Låt vara att den tekniskt sett inte ligger lika långt fram som moderna filmer, men manuset är piggt och fullt av små lustigheter som man kanske inte lägger märke till direkt. Och får jag säga min mening är jag mer imponerad av att Hasse Ekman knåpat ihop manuset redan vid så ringa ålder än att han regisserar.


Ska vi rubricera kategorier är det helt klart en romantisk komedi. Jag brukar ha svårt för sådana men den här är bra mycket bättre än de flesta jag har sett tidigare. Och då är de flesta jag har sett betydligt modernare än den här! Det är kanske det som är grejen, den här är oförstörd medan man i modernare alster måste krysta till det för mycket. Det här är ett naturligt lustspel och det känns som att alla de inblandade har jäkligt roligt. Dialogen är rapp och det är en sagolik tajming i framförandet.

Historien har också två delar kan man säga. Först har vi minnesförlusten och allt vad det innebär. Sedan har vi återkomsten av minnet men då är alla minnen från under minnesförlusten som bortblåsta. Oavsett hur man vänder sig har man ändan bak skulle man kunna säga. Nåja, som gammal svensk romantisk komedi löser sig allting till slut och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Och skulle det inte vara så skulle jag nog bli besviken. Men det är jag inte nu utan tycker att det här är en mycket mycket bra film och en utmärkt regidebut!


8/10