Recension: Bone Sickness - 2004

Bone Sickness

Regi: Brian Paulin

2004

Horror

Alex (Rich George) lider av en mystisk bensjukdom som det inte tycks finnas nåt botemedel emot. Hans flickvän (Darya Zabinksi) försöker med alla medel att hitta ett sätt att vända symptomen och vänder sig därför till vännen Thomas (Brian Paulin) för hjälp. Han hittar på ett särskilt hopkok med diverse makabra ingredienser som Alex ska få i sig. Tyvärr verkar det inte funka så bra och biverkningarna består bland annat av att Alex kräks upp stora mängder av maskar och att dylika tingestar även återfinns i hans avföring.

Till en början verkar det här vara en klassisk b-skräckis med influenser av spökfilmer från det goda 80-talet. Efter ett tag blir man dock varse om att det faktiskt rör sig om något helt annat, det här är splatter med mycket tarmar och blod som sprutar åt alla de håll.

Funkar det då som splatter? Nja, det beror väl lite på vad man är ute efter. Effekterna är förhållandevis välgjorda även om man ser att det inte har varit någon riktigt mästare a la Tom Savini i farten. Det är regissören själv som står för dem och han har förresten gjort nästan allt med filmen, man skulle kunna säga att det här är något av ett ensamprojekt. Andelen äckel och slem ökar också ju längre mot slutet av filmen man kommer och man får väl säga att tempot ökar på samma sätt. Tyvärr minskar samtidigt det som kunde ha varit intressant med filmen, dvs. innehåll och det man står kvar med är en mycket platt och tråkig produktion.

Det verkar också som om filmen är uppdelad på ett antal punkter och filmen skiftar karaktär vid ett par tillfällen. Det som först beskrivits kan kallas för –fas 1– där allehanda morbida och äckelladdade element framställs på ett motbjudande sätt. – Fas två–är zombiedelen av filmen som tar vid precis när äcklet börjar bli tjatigt, tyvärr är det här filmen börjar gå utför på allvar. Det finns ingen logik i denna förändring och när man sedan förändrar och lägger in någon form av infernalisk underhandling till dessa zombiesekvenser vill man bara stänga av eländet. Men det slutar inte vid denna –fas 3–, ytterliggare en förändring finns att få. Nu blandar man in folk med vita rockar som antagligen gjort nåt experiment som gått fel.

Jag vet inte riktigt hur Brain Paulin själv fått ihop den här historien men för mig tycks den alltför osammanhängande för att vara intressant. Filmens hopp ligger i det som man kan anta vara humor. Fast man ska vara klar över en sak: här pratar jag alltså om humor på splatternivå. Jag skulle dock vilja säga att filmen egentligen inte är så humoristisk som splatter vanligtvis är, men det finns ändå humoristisk underton som räddar filmen från totalt fiasko.

Finner man att det är roligt med halvusla effekter och brudar som visar tuttarna under högar av tarmar kan man nog uppskatta det här.

Recension: Body Count - 1987

Body Count

Regi: Ruggero Deodato

1987

Horror

Skrivet av Linda Snöberg &Tommy Söderberg

En grupp av ungdomar ska utforska Colorados obygd och ha lite kul. De stöter på Ben Ritchie, en soldat som liftar för att ta sig hem. Bens pappa Robert (David Hess) och hans fru Julia (Mimsy Farmer) äger ett övergivet campingställe och eftersom ungdomarna inte har någon speciell stans att vara på beslutar de sig för att stanna. Robert, Bens pappa försöker att skrämma bort ungdomarna, men Julia, Bens mamma lägger sig i och bjuder in dem att stanna. Naturligtvis skulle de ha tagit pappan på allvar, han är nämligen besatt av att hitta en mystisk figur mer känd som "The Shaman", som förmodligen var ansvarig för dubbelmordet i prologen. Ungdomarna blir mördade en efter en av en skräckinjagande gestalt och massakern verkar vara resultatet av Julias otrohetsaffär med polismannen Charlie (Charles Napier) många år tidigare…

En av de bättre filmerna i genren, kanske är den inte så välspelad som man skulle kunna önska men när filmen väl kommer igång är det spänning i nästan varje minut, framförallt framåt slutet på filmen. Vägen dit känns lite seg bitvis, men det är ingenting man inte står ut med för handlingen är tämligen klurig och den bjuder oss också på möjligheten att tolka filmen efter vårt eget huvud, vilket är ovanligt för en film av det här slaget. Karaktärsutvecklingen och relationerna mellan karaktärerna är fantastisk bra för att vara en slasher och det ger ytterligare ett djup åt filmen.

Ruggero Deodato, som gjort filmen, har tidigare gjort filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run och man känner på sätt och vis igen hans stil även här. Den har måhända inte den realistiska känsla som återfinns i de tidigare nämnda filmerna, men det är ju å andra siden en annan typ av film också. Flera kända ansikten finns med, men främst är det väl sheriffen som spelas av Charles Napier och den svartsjuka äkta mannen (David Hess) man känner igen.

Själva morden ser oftast bra ut även om man inte får se så mycket. Att man inte får se precis allt är bra och när mördaren håller sig så här dold och man bara får se en skymt emellanåt ökar spänningen. Detta eliminerar dessutom mycket av dåliga sminkjobb etc. Nu menar jag inte att det är något som den här filmen lider av.

Gillar man att se hur ungdomar dödas en efter en ska man se den här filmen, definitivt en av de bästa i sitt slag.

Boo! - 2005 - Är den verkligen skrämmande?

Boo!

Regi: Anthony C. Ferrante

2005

Horror

Det är Halloween och några ungdomar på jakt efter spänning styr sin kosa mot den lilla stadens sägenomspunna och övergivna sjukhus. Det sägs att efter ett antal mystiska händelser för många år sedan spökar det där och att man i synnerhet ska undvika sjukhusets tredje våning. Intet ont anande beger sig då ungdomarna dit i tron att det är deras kompisar som riggat spökhuset för att spela dem ett spratt. Undan för undan upptäcker de dock att det inte alls är riggat utan att verkligen spökar – på riktigt!

Redan i filmens inledningsscen blir man varse om att den inte är speciellt originell och man skäms inte heller för att stjäla scener ur publikframgångar såsom Scream för att försöka fånga sin publik. Senare upptäcker man att man inte har slutat där och faktiskt lånar scener hej vilt från allehanda mer eller mindre populära skräckfilmer. Vi hittar, utan att anstränga oss alltför mycket, påverkan från både filmer som t.ex. Dark Water och The Fighterners samt de mesta ooriginella skräckfilmsklichéer man kan tänka sig.

Detta gör att man undrar vad i hela friden filmskaparen velat göra med filmen. Det känns som om man plockat russinen lite här och där rört ned allting i en stor gryta och sedan försökt att göra en bra film av det. Det funkar tyvärr inte. Det blir ingen kontinuitet i historien och man kan heller inte urskilja vilken historia man velat berätta. Här finns allt! Den lilla flickan som skymtar förbi och som bara står där och skräms, tjejen som ser syner från den andra sidan, blodiga splattersekvenser och dessutom en spökhistoria som visserligen blir mer och mer begriplig ju längre filmen går. Många frågor återstår dock efter att filmen är slut och även om jag brukar förespråka ouppklarade slut så funkar det inte här. Det måste finnas en poäng med de möjliga teorier som filmen frambringar och det finns det tyvärr inte här.

Annars skulle jag tro att filmen funkar skapligt för dem som inte har sett så mycket i genren. Det är hyfsat spännande och man har trots sviktande kontinuitet lyckats skapa en ganska rå stämning. Förhållandet mellan skämtinslagen och de ”riktiga” skrämselsekvenserna förändras all medan filmen går och den blir mer och mer allvarlig. Dock har man misslyckats ganska rejält med att ge karaktärerna en djupare mening och man bryr sig inte speciellt mycket, med något undantag, hur det går för dem. Det är också ganska svårt att skilja dem från varandra men det spelar kanske inte någon roll när den främsta prioriteringen är att se deras kamp för att komma ut och inte att lära känna dem.

Spara dessa 94 minuter av ditt liv och se nåt annat i stället!

4/10