Recension: Bone Sickness - 2004



Bone Sickness
Regi: Brian Paulin
2004
Horror

Alex (Rich George) lider av en mystisk bensjukdom som det inte tycks finnas nåt botemedel emot. Hans flickvän (Darya Zabinksi) försöker med alla medel att hitta ett sätt att vända symptomen och vänder sig därför till vännen Thomas (Brian Paulin) för hjälp. Han hittar på ett särskilt hopkok med diverse makabra ingredienser som Alex ska få i sig. Tyvärr verkar det inte funka så bra och biverkningarna består bland annat av att Alex kräks upp stora mängder av maskar och att dylika tingestar även återfinns i hans avföring.

Till en början verkar det här vara en klassisk b-skräckis med influenser av spökfilmer från det goda 80-talet. Efter ett tag blir man dock varse om att det faktiskt rör sig om något helt annat, det här är splatter med mycket tarmar och blod som sprutar åt alla de håll.

Funkar det då som splatter? Nja, det beror väl lite på vad man är ute efter. Effekterna är förhållandevis välgjorda även om man ser att det inte har varit någon riktigt mästare a la Tom Savini i farten. Det är regissören själv som står för dem och han har förresten gjort nästan allt med filmen, man skulle kunna säga att det här är något av ett ensamprojekt. Andelen äckel och slem ökar också ju längre mot slutet av filmen man kommer och man får väl säga att tempot ökar på samma sätt. Tyvärr minskar samtidigt det som kunde ha varit intressant med filmen, dvs. innehåll och det man står kvar med är en mycket platt och tråkig produktion.

Det verkar också som om filmen är uppdelad på ett antal punkter och filmen skiftar karaktär vid ett par tillfällen. Det som först beskrivits kan kallas för –fas 1– där allehanda morbida och äckelladdade element framställs på ett motbjudande sätt. – Fas två–är zombiedelen av filmen som tar vid precis när äcklet börjar bli tjatigt, tyvärr är det här filmen börjar gå utför på allvar. Det finns ingen logik i denna förändring och när man sedan förändrar och lägger in någon form av infernalisk underhandling till dessa zombiesekvenser vill man bara stänga av eländet. Men det slutar inte vid denna –fas 3–, ytterliggare en förändring finns att få. Nu blandar man in folk med vita rockar som antagligen gjort nåt experiment som gått fel.

Jag vet inte riktigt hur Brain Paulin själv fått ihop den här historien men för mig tycks den alltför osammanhängande för att vara intressant. Filmens hopp ligger i det som man kan anta vara humor. Fast man ska vara klar över en sak: här pratar jag alltså om humor på splatternivå. Jag skulle dock vilja säga att filmen egentligen inte är så humoristisk som splatter vanligtvis är, men det finns ändå humoristisk underton som räddar filmen från totalt fiasko.

Finner man att det är roligt med halvusla effekter och brudar som visar tuttarna under högar av tarmar kan man nog uppskatta det här.