Recension: Casino Royale - 2006



Casino Royale
Regi: Martin Campbell
Action
2006

Bond har just uppnått sin 00-status i den brittiska underättelsetjänsten. Detta betyder dock inte att han skulle vara en timid och tillbakadragen person. Snarare tvärtom, han går genast M på nerverna men imponerar samtidigt med sin förmåga att förse sig med information. Hans första uppdrag tar honom till Uganda där han spanar på en känd terrorist. Allting går dock inte enligt planerna och eftersom den brittiska underättelsetjänsten vill åt de stora männen bakom organisationen och inte smågangstrarna, börjar Bond att undersöka saken närmare. Hans ledtrådar tar honom till Bahamas och så småningom till Le Chiffre som är de internationella terroristernas privata bankman. Han ska anordna en pokertävling i Montenegro för att inkassera lite pengar. MI6 vet att om han skulle förlora en sådan turnering skulle hans organisation vara dödsdömd och skickar in den skickligaste spelaren de har – Bond, James Bond!

Visst är det lite kul att man gör en prequel till alla Bondfilmerna och att passa på när man ändå byter huvudrollsinnehavare kanske är ganska smart idé egentligen. Dock tycker jag inte att själva principen tydliggörs på ett bra sätt. Det är svårt att föreställa sig när det är samma skådespelare som spelar M som det varit i de senaste filmerna och de tekniska (och numera ganska vardagliga) attiraljerna som används i filmen hade varit så hightech i filmseriens tidiga historia att de varit rena rama science fiction på den tiden.

Daniel Craig gör heller inte ett bra intryck som den brittiska superagenten. Naturligtvis måste man ta med i beräkningen att han i den här filmen inte ska vara ”färdig” som Bond utan vara lite grovhuggen och inte fullt så sofistikerad som Bond senare skulle bli. Det här är helt enkelt ett stycke bakgrundshistoria till karaktären. Men trots detta tycker jag att man kan begära en viss karisma. Sådant är ju något som borde finnas naturligt och det kan knappast läras in med åren.

En annan sak som stör mig, angående det här med karisma, det finns ingen riktig Bond-skurk. Åtminstone ingen som verkligen är värd namnet. Den enda som är lite speciell är väl i sådant fall Le Chiffre men han kan väl knappast betecknas som något mer är en hantlangare eller mellanskurk eller vad man nu vill kalla honom för. Det har ju varit lite synonymt med Bondfilmerna genom åren att skurken är en riktigt ärkeskurk med smak för världsherravälde eller liknande megalomaniska symtom.

När man ändå håller på att klaga och gnälla går det ju heller helt enkelt inte att komma runt det här med humorn. Visserligen finns det en del punschliners insprängda här och där men något som kommer ur Bond med glimten i ögat hittar man inte. De få komiska kommentarer som trots allt finns med känns däremot tydligt konstruerade och inte naturliga i sammanhanget.

Men det är klart att det finns positiva saker i filmen också. En del actionsekvenser är ju häpnadsväckande, framförallt i filmens inledande del tycker jag. Sen segar filmen till lite och det är ju i och för sig tämligen naturligt när en stor del av handlingen centrerar sig kring ett pokerbord. För Bondfantasten finns där säkert en del nöje med att se Bonds första möte Med Felix Leiter eller hur han kommer på och skapar den drink som sedermera skulle bli ett kännetecken – shaken, not stirred!

Till filmens försvar måste det naturligtvis också påpekas att det självklart är ett välgjort hantverk och trots allt ingen dussinproduktion trots att man, på grund av filmens plats på tidsaxeln, själklart saknar den rekvisita som normalt brukar tilldelas Bond inför uppdragen.

En ok actionfilm, men som Bondfilm… nej!