Recension: Gone Fishin’ – 1997




Även om komedier inte är det jag vurmar mest för inom filmen finns det en och annan som sticker ut från mängden. Det här är till exempel en sådan. Det är inte på något sätt något mästerligt, nytänkande eller annorlunda över den egentligen. Det är tvärtom en ganska förutsägbar historia, som kanske har berättats alldeles för många gånger i sin grundform, men som på grund av sina skådespelare trots allt utmärker sig från mängden. Den gamla klyschan om att de inte spelar sina roller utan gör det så bra att det blir den de försöker spela ligger nära till hands. Och faktum är att Joe Pesci spelar skjortan av Danny Glover i detta avseende.

Filmens titel är helt perfekt, den talar om precis vad det handlar om. De två vännerna Joe och Gus ska åka och fiska och det är denna utflykt de har sett fram emot hela året. De är väl inte de smartaste killarna i världshistorien men de trivs tillsammans och de vill bara väl. Att säga att mycket går emot dem under resans gång vore en grav underdrift. Snarare är det så att inget går deras väg. De råkar ut för en solochvårare som är på flykt från polisen, han lurar av dem deras bil. De blir också av med sin båt och i sin jakt efter en ny blir de förstås lurade igen.

Men trots att det egentligen bara handlar om saker som går fel är det en feel-good film av stora mått. Man behöver inte hänga med särkskilt mycket och det finns många skratt längs vägen. Men man skrattar sällan åt dem, snarare med dem. Det är kanske därför filmen tilltalar så mycket som den gör. Joe och Gus är inte smarta, men de nöjer sig med det lilla och de är glada för det de har, inte för det de kunde ha haft. Mycket glider dem mellan fingrarna men i slutändan lyckas det med det de tar sig för och är nöjda med det. Allt de vill är trots allt att fiska…

7/10