Recension: Hell of the Living Dead

Hell of the Living Dead

Aka: Virus

Regi: Vincent Dawn (Bruno Mattei)

1980

Horror

Njutafilms

Efter ett misslyckat experiment släpps smitta ut som gör de infekterade till blodtörstiga zombies vars enda instinkt är att konsumera mänskligt kött. De måste helt enkelt till varje pris äta av de levande! Ett kommandoteam skickas ut med uppdrag att förstöra alla bevis för experimentets ursprung, de multinationella företagen som ligger bakom för absolut inte lastas för det fatala misslyckandet. Samtidigt håller en kvinnlig reporter och hennes fotograf på att göra efterforskningar om infödingarna i området. De stöter ihop och mot alla odds slår e sig ihop för att överleva. De blir färre och färre medan de blodtörstiga varelserna blir fler och fler.

Det grundläggande upplägget är väl inget direkt ovanligt, ett experiment som går fel och som istället skapar blodtörstiga varelser som konsumerar mänskligt kött. Det är här filmen börjar för att sedan ta en väg som inte är lika vanligt förekommande. Bruno Mattei är känd för att ”låna” från andra filmer och så även här. Jag kan kanske inte sätta fingret på varifrån allt är stulet men det spelar ingen roll, man känner igen scener här och där och man kan även se på panoreringar och liknande att allt inte är ursprungligt material. Det är dock förvånansvärt väl hopklippt även om filmen i sig blir en smula ojämn.

Det finns också misstag här och där som man lät kan förbise men om man tänker efter ifrågasätter man om det verkligen finns afrikanska elefanter på Nya Guinea (där filmen sägs utspelas) och en del annan av liknande art. En del naturbilder, uppenbart lånande från annan källa, känns helt meningslösa och jag tänkte flera gånger på varför man hade vält att klippa in en fågel just där eller något annat djur som verkligen inte har med saken att göra.

Detta är förstås ett sätt att göra filmen längre om man inte har mer eget material att tillgå och det är kanske det man har varit ute efter. Jag vet inte men jag tycker att det funkar ganska bra! Det är en underhållande film i alla sin dumhet och allting behöver inte vara kollosalt genomtänkt för att vara underhållande. Låt vara att det hade varit ännu bättre om man hade fortsatt på det spår man initialt ger sig in på, ett misslyckat experiment i en mera kontrollerad miljö än den djungel det mest av filmen utspelar sig i. Det är kannibalism men infödingstema kan man säga.

Filmens höjdpunkter består av en toppless Margit Evelyn Newton och ett slut som faktiskt inte känns stereotypiskt i sammanhanget. Karaktärerna känns utomordentligt korkade och verkar aldrig lära sig att man måste skjuta zombies i huvudet för att de ska dö!

Lord of War - 2005 - Nicholas Cage

Det finns de som tycker att Nicholas Cage är en överdriven och usel skådis, men jag sällan mig inte till dem. Tvärtom tycker jag att han ofta gör bra ifrån sig även om han kanske inte alltid väljer de bästa filmerna att medverka i. Här har han dock lyckats hitta ett manus som är både smart och roligt. Det är förstås ingen komedi av något slag, men en hel del ironi smyger det sig in emellanåt. Nicholas Cage gör huvudrollen som Yuri Orlov en vapen handlare, som egentligen blir vapenhandlare av en tillfällighet. Affärerna eskalerar mer och mer och till slut verkar det som om han levererar vapen till jordens alla hörn och regimer. Sensmoralen är dubbelmoralen och belysandet av denna. Och om man som jag avskyr dubbelmoral mer än allt annat (nästan) är detta en film som man lär få stort utbyte av.  

7/10

Recension: Tideland

Tideland – För mig betyder Terry Gilliam visuella filmer med flerbottnade handlingar, eller i alla fall mycket genomtänka manus. Ska man lite slarvigt beskriva vad jag spontant känner inför filmer gjorda av den mannen skulle jag nog säga att ”han är inte klok”. Men självklart är han det, han är en stor filmskapare som följer sina visioner även om de inte alltid slår väl ut. I den här filmen medverkar också Jeff Bridges som jag tycker är en utmärkt skådespelare. Men faktum är att jag blir besviken både på honom och Terry Gilliam, filmen lyckas inte beröra mig och det känns som om svängarna inte tagits ut tillräckligt. Det finns visst galna scener som inte vem som helst kan komma på men det är inte helt lätt att hitta någon egentlig poäng med filmen. En övergripande handling är uppenbar, speciellt efter att filmen har tagit slut, men det blir en känsla av ”var det allt?”, ”fick man inte mer?” ”jaha, då har man sett den”, när den är över. Det här är inget som jag känner att jag måste se om, jag tycker heller inte att man behöver fundera särskilt mycket på filmen vilket jag hade hoppats på under tiden som jag såg på den, åtminstone i filmens första halva. Galenskaperna eskalerar på sätt och vis medan filmen lider mot sitt slut och karaktärerna är verkligen helgalna men i slutändan blir det en ganska medelmåttig bagatell i Terry Gilliams karriär. Dessutom är Jeff Bridges medverkan väldigt sparsam… 

4/10

Recension: R

R – Att danskarna är bra på att göra film har väl inte undgått någon? Visserligen tycker jag att vi är bra på att göra polisfilmer i Sverige men danskarna lyckas ofta få till mycket tyngre dramer än vad vi klarar av i det här landet. R är inget undantag, det är en ganska tung historia om ett fängelse, om Rune som åker in och ska lära sig att överleva i fängelset. Han lär sig snabbt maktens strukturer och försöker utnyttja situationen till sin egen fördel. Det är inte alltid lika lätt som det verkar och han går också på många smäller, även bokstavligt. Det är inte en actionladdad film men den är onekligen rejält våldsam och faktiskt lite obehaglig emellanåt. Det är inte vidare förutsägbart hur det kommer att gå och jag tror att de flesta faktiskt kommer att få en och annan överraskning av vändningarna filmen tar, det fick definitivt jag i alla fall. Det är bra skådespeleri och ibland känns det nästan som om det vore dokumentärt filmat, det är mycket realistiskt vilket förstås är att föredra i en sådan här film. 

8/10