Recension: Hamilton: I Nationens Intresse - 2012

Hamilton: I Nationens Intresse

Regi: Kathrine Windfeld

2012

Action/Thriller

Carl Hamilton arbetar som underrättelseofficer och har i uppdrag att infiltrera ryska vapensmugglare som säljer svenska vapen. Under operationen attackeras de av en okänd grupp som dödar alla på platsen utom Hamilton som lyckas överleva. Vapnen som just skulle byta ägare stjäls och det blir Hamiltons nästa uppdrag att ta reda på vem, var och varför? Allt pekar på en internationellt välkänd organisation som trots sitt renommé i själva verket utbildar terrorister att använda toppmoderna vapen.

Jag har tidigare sett varenda film om Hamilton, från TV-filmen Förhöret till Fiendens Fiende och Vendetta. Jag tycker att de allra flesta av filmerna är mycket stabil underhållning och emellanåt lite av en svensk James Bond. Samtidigt bär de också alla spår av det som utmärker svenska polisfilmer (som jag också gillar skarpt). Vem som är min favoritskådespelare när det gäller att gestalta kommendörkaptenen Hamilton vet jag inte om jag riktigt kan svara på men Mikael Persbrandt gör ett mycket bra jobb och passar verkligen för rollen. Det känns som att han har gjort den till sin egen och lyckas med hjälp av väldigt små medel gestalta de känslosvängningar som Hamilton råkar ut för i den här filmen.

Det handlar nämligen inte bara om en agent-film i traditionell mening, eller gör det förresten inte det? Hamilton lider av svåra mardrömmar och råkar som ren reflex döda någon som står honom mycket nära. Detta plågar honom sedan i resten av filmen och Mikael Persbrandt ser till att det blir trovärdigt! Det jag menar är att det kanske inte är helt ovanligt att underrättelseagenter och poliser i svenska polisfilmer brottas med någon form av inre demoner. Något som ibland stärker deras yrkesutövning men som ibland lika väl kan försvaga den och få dem att tvivla på sig själv och sin existens.

I filmens inledande skede påstås att Sverige inte har agenter med rätta att döda. Sedan förtydligar man att det finns vissa omständigheter som inte riktigt räknas. Självförsvar är en sak och en annan sak är om det ligger i nationens intresse! I mina ögon betyder det i alla fall en licens att döda. Om inte för sin egen personliga del så i alla fall för rikets säkerhet och det är väl underförstått att det är detta som åsyftas även för till exempel James Bond – 007, när det talas om saken i den värld där han hör hemma. Men det är klart att såsom Jan Guillou själv påpekade i introt till Fiendes Fiende så är det andra länder som har spioner, det har inte vi! Istället har vi underrättelsetjänst, vilket egentligen är en annan benämning för precis samma sak.

Filmen är i alla fall tät och till och med spännande på sina ställen. I mångt och mycket påminner den om de filmer som tidigare gjorts om Hamilton men det ligget lite i sakens natur. Karaktären måste ju följa vissa riktlinjer för att vara trogen det man redan vet om honom. Han får inte avslöja riktigt vem han är för sina nära och kära och han försvinner veckor i sträck. Actionscenerna är ovanligt bra i denna och det känns som om man har lagt lite extra krut på dem. Och även om det är en svensk film är det ovanligt mycket engelska, ryska och till och med arabiska i den. Men det är å andra sidan inget konstigt när det handlar om internationella organisationer och uppdrag som sträcker sig från Ryssland till Jordanien och Somalia. Som internationell agenthistoria tycker jag faktiskt att den står sig väl i konkurrensen!

Bilder: © Pampas Produktion AB

Tävla om ett ex av filmen på Blu-ray HÄR

Recension: Python 2 aka Snakes – 2002

Jag tänker inte påstå att den här filmen innehåller fantastiska skådespelarinsatser, men faktum är att de är klart bättre än vad snittet av den här typen av film normalt bjuder på. Ganska rejält mycket bättre dessutom! Det som istället drar ner upplevelsen är ormarnas beskaffenhet. Att de har en överdriven storlek ligger i filmens natur och det är helt ok, men de känns lite för dataanimerade och jag hade istället önskat att man hade trickfilmat lite mera. Ett par gammaldags montage hade suttit fint!

I ett samarbete mellan rysk och amerikansk militär skall en orm av gigantiska mått fångas in och skeppas till USA. Naturligtvis handlar det om belopp i mångmiljonklassen och infångandet måste naturligtvis levande. Olyckligtvis skjuts sedan planet med ormen ned och den hamnar på en rysk militärbas. När amerikanarna ska återhämta den visar det sig att det i verkligheten inte är en orm utan två! Två genmanipulerade dödsmaskiner som spottar syra, är extremt intelligenta och i den närmaste är skottsäkra.

Det finns inget nytt i filmen, man har sett allting sedan tidigare. Under stundom är det ganska irriterande att se folk som springer omkring och skjuter i luften eftersom man inte får se någon orm alls under en ganska lång tid. Det bättrar sig dock så småningom och framåt slutet är det ett ganska högt tempo. Skådespelarna håller som sagt en relativt hög klass och det är trevligt att se att man faktiskt kan göra den här typen av film utan att använda sig av folk som inte kan agera överhuvudtaget. Även miljöerna är bra och trovärdiga även om jag förstås betvivlar att en rysk militärbas skulle se ut på det sättet. Normala doser av logiska luckor finns det men karaktärerna är inte lika korkade som de ofta är och någonstans i det hela får jag ändå lov att påstå att det är en relativt realistisk handling.

6/10

Recension: Carnosaur 3: Primal Species – 1996

När jag införskaffade denna hade jag egentligen ingen aning om att det var tredje delen i en filmsvit. Efter att jag har sett den kan jag konstatera att det verkligen inte behövs några förkunskaper från de tidigare delarna för att kunna uppskatta denna! Eller uppskatta förresten, det finns klara kalkonvärlden här! Det handlar om några terrorister som ger sig på fel transport och istället för det uran de tror sig kunna komma över får de tre velosiraptors och en T-Rex på halsen. När militären sätts in är deras order givetvis att fånga varelserna levande, något som visar sig vara lättare sagt än gjort!

Skådespelarna är urusla och handling är synnerligen ojämn! Det dröjer ett bra tag innan den bättrar sig och blir lite underhållande. Det spretar lite åt alla håll och det är inte helt säkert vilken riktigning filmen ska ta men slutligen verkan man ha bestämt sig och filmen stabiliseras! Det är gummimonster av hög underhållningskvalitet som är minst lika löjeväckande som skådespelarprestationerna. Klichéer staplas på hög och resultatet blir förstås därefter. Personligen tycker jag det är riktigt underhållande på sina ställen trots att en del av karaktärerna verkligen är omåttligt irriterande!

5/10