Puzzle
Regi:
Duccio Tessari
1974
Thriller
Ted (Luc Merenda) vaknar upp i London utan minne efter en bilolycka.
Åtminstone är det vad en mysisk man påstår att han heter. Efter åtta månader av
sökande efter sin identitet får han ett dock ett telegram från sin fru Sara
(Senta Berger) i Portofino. Samtidigt får hon ett telegram av honom där det står
att han ska komma med tåget samma dag, det är åtminstone vad de först tror. Men
ingen av dem har i själva verket skickat något telegram. Mysteriet tätnar, men
med hjälp av sin fru börjar pusselbitarna långsamt falla på plats. Till exempel
så får han reda på att han bara kallas för Ted av sina vänner, men i själva
verket heter Edvard. En främling som påstår sig vara hans vän hotar också att
mörda både honom och frun om han inte hostar upp den million dollar som narkotikan
han gömt undan är värd. Efterhand kommer minnesbilder tillbaka, men kommer han
att minnas tillräckligt innan den tidsfrist han fått av sin vän gått ut och vem
ligger egentligen bakom?
Till en början är det här en
obegriplig gåta även för oss tittare, men det gör den inte mindre intressant,
snarare tvärtom. Att inte veta mera än karaktärerna i filmen gör att man känner
sig mer delaktig på ett annat plan än om man blir överöst med en massa kunskap.
Det ökar spänningen helt enkelt. Till råga på allt presenteras själva amnesin
ganska hastigt innan man byter plats och koncentrerar sig ett tag på en
parallellhandling. Även detta bidrar till ökad nyfikenhet på själva mysteriet.
Man förstår att händelseförloppen kommer att mötas så småningom men inte hur
eller varför.
Stämningen känns definitivt igen
från giallon, men den här skiljer sig ändå lite från vad som kan anses vara
standardbegreppen i genren och resultatet hamnar, i alla fall enligt mig, lite närmare
en vanlig thriller. Det förekommer till exempel ingen mystisk seriemördare i
svarta handskar som måste avslöjas och nakenheten som äger rum i filmen är
mycket sparsam. Filmen kantas inte heller av överdrivet mycket våld utan endast
så mycket som krävs för att driva historien framåt. Men det som kanske är
ovanligast är att de knappast förekommer några villospår. En giallo brukar ju
som bekant innehålla mängder med förvillande ledtrådar som är designade för att
villa bort tittaren. Jag kan dock inte säga att något av det här är någon
nackdel då jag ofta förespråkar film som vågar bryta lite mot de vedertagna
konventionerna.
Något som däremot är närvarande
på bästa giallomanér är det musikaliska temat. En stämningsfull melodi som
smälter in så bra att den nästan går obemärkt förbi. Men bara nästan, den
bidrar också till att bygga upp atmosfären och resultatet är faktiskt
enastående! Jag rekommenderar den här
filmen skarpt och även om den inte innehåller lika mycket våld och nakenhet som
man kanske är van vid från andra giallos, får man trots allt sitt lystmäte
tillfredställt framåt slutet där både motorsågar och rakblad kommer in i
bilden. Ett litet, men ack så litet, minus måste jag tyvärr också ge eftersom
det var lite för lätt att räkna ut vem som till slut låg bakom alltsammans.
En superb film – men kanske ingen
nybörjargiallo!
