Recension: Giallon - Puzzle - 1974

Puzzle

Regi: Duccio Tessari

1974

Thriller

Ted (Luc Merenda) vaknar upp i London utan minne efter en bilolycka. Åtminstone är det vad en mysisk man påstår att han heter. Efter åtta månader av sökande efter sin identitet får han ett dock ett telegram från sin fru Sara (Senta Berger) i Portofino. Samtidigt får hon ett telegram av honom där det står att han ska komma med tåget samma dag, det är åtminstone vad de först tror. Men ingen av dem har i själva verket skickat något telegram. Mysteriet tätnar, men med hjälp av sin fru börjar pusselbitarna långsamt falla på plats. Till exempel så får han reda på att han bara kallas för Ted av sina vänner, men i själva verket heter Edvard. En främling som påstår sig vara hans vän hotar också att mörda både honom och frun om han inte hostar upp den million dollar som narkotikan han gömt undan är värd. Efterhand kommer minnesbilder tillbaka, men kommer han att minnas tillräckligt innan den tidsfrist han fått av sin vän gått ut och vem ligger egentligen bakom?

Till en början är det här en obegriplig gåta även för oss tittare, men det gör den inte mindre intressant, snarare tvärtom. Att inte veta mera än karaktärerna i filmen gör att man känner sig mer delaktig på ett annat plan än om man blir överöst med en massa kunskap. Det ökar spänningen helt enkelt. Till råga på allt presenteras själva amnesin ganska hastigt innan man byter plats och koncentrerar sig ett tag på en parallellhandling. Även detta bidrar till ökad nyfikenhet på själva mysteriet. Man förstår att händelseförloppen kommer att mötas så småningom men inte hur eller varför.

Stämningen känns definitivt igen från giallon, men den här skiljer sig ändå lite från vad som kan anses vara standardbegreppen i genren och resultatet hamnar, i alla fall enligt mig, lite närmare en vanlig thriller. Det förekommer till exempel ingen mystisk seriemördare i svarta handskar som måste avslöjas och nakenheten som äger rum i filmen är mycket sparsam. Filmen kantas inte heller av överdrivet mycket våld utan endast så mycket som krävs för att driva historien framåt. Men det som kanske är ovanligast är att de knappast förekommer några villospår. En giallo brukar ju som bekant innehålla mängder med förvillande ledtrådar som är designade för att villa bort tittaren. Jag kan dock inte säga att något av det här är någon nackdel då jag ofta förespråkar film som vågar bryta lite mot de vedertagna konventionerna.

Något som däremot är närvarande på bästa giallomanér är det musikaliska temat. En stämningsfull melodi som smälter in så bra att den nästan går obemärkt förbi. Men bara nästan, den bidrar också till att bygga upp atmosfären och resultatet är faktiskt enastående!  Jag rekommenderar den här filmen skarpt och även om den inte innehåller lika mycket våld och nakenhet som man kanske är van vid från andra giallos, får man trots allt sitt lystmäte tillfredställt framåt slutet där både motorsågar och rakblad kommer in i bilden. Ett litet, men ack så litet, minus måste jag tyvärr också ge eftersom det var lite för lätt att räkna ut vem som till slut låg bakom alltsammans.

En superb film – men kanske ingen nybörjargiallo!