Captain America: Civil War – 2016 – Marvels universum

Marvels universum börjar krympa. Det är inte längre filmer som handlar om en enskild hjälte eller ens en grupp hjältar. Man måste se alla Marvels superhjältefilmer som en enda enhet. Vem som helst kan dyka upp i vilken film som helst verkar det som. Givetvis finns det både filmer och hjältar som är undantagna från den regeln men på det hela taget känner jag att det är sant. Det här borde vara en film om Captain America, men jag vill påstå att det vore bättre att rubricera den som en Avengers film. Det finns så mycket samarbete mellan filmfranchiserna att det nästan blir löjligt att döpa en film efter en enskild hjälte.

Jag antar att det finns en tanke bakom detta men jag känner att det blir lite för mycket och att saken snarare går ut på att samla så många hjältar i samma film som möjligt än att skapa en vettig historia. Jag säger inte att det är så mycket fel på denna historia egentligen, den fortsätter i princip där förra filmen och The Avengers: Age of Ultron slutade. Eller i alla fall något ditåt. Det är mycket snygga actionscener och det är ju alltid trevligt att titta på.

Men jag är inte helt förtjust över det moraliserande som filmen gör. I korta drag sker det någon form av schism mellan de olika hjältarna, som då står på olika sidor av en meningsskiljaktighet. Vad som är rätt och fel är i min värld inte helt självklart men hjältarna tvingas i alla fall underkasta sig ett fördrag eller kastas i fängelse. Därmed ställs olika åsikter mot varandra. I min värld är det som sagt inte självklart vad som är rätt och fel. Det kan till och med vara så att det inte finns nån skillnad. Båda lägers argumentation har definitivt sina poänger.

Överlag måste jag säga att jag är lite besviken. Tycker filmen är lite fadd tvärs igenom och det verkar mer som att man har gjort den på rutin än med ett ordentligen genomarbetat manus. Underhållande action – javisst, men inte så mycket mer denna gång.

6/10

Tävling!

Vi har tre ex på blu ray att lotta ut. Du behöver svara på vilken figur som INTE medverkar i filmen.

1.       Captain America   X. Peter Parker    2. Thor

Som vanligt vill vi också ha din motivation till varför just DU ska vinna.

Skicka era svar till tommy@fanatiskfilm.se (och ingen annanstans). Inkludera er adress och gör det senast 2016-10-23 kl 23.59.

Bilder: ©Marvel

The Amazing Spider-man – 1977 – långt innan de nuvarande franchiserna

Det gjordes trots allt filmer om Spindelmannen långt innan de nuvarande franchiserna började håva in fantasibelopp. Det här är väl tekniskt sett inte en riktig film utan pilotavsnittet på en TV-serie. Och har man sett några TV-serier från 70-talet så här 40 år senare vet man att många av dem inte har åldrats väl. Var de någonsin bra från början så har deras kvaliteter ebbat ut.

Så är det även här. Det är kul ur ett kalkontekniskt perspektiv och i bästa fäll är det underhållande av helt fel anledningar men allt annat gör det till ett botten napp. Jag gillar ostiga serier och ostiga filmer men här går gränsen även för mig. Hade jag inte varit fanatiskt intresserad av superhjältefilmer vet jag ärligt talat inte om jag har klarat av att se klart eländet.

Ändå vill jag höja upp den lite för att den åtminstone försöker. Den försöker mycket mer än vad den faktiskt klarar av och det måste räknas för något. Dessutom är den ju, som jag tidigare var inne på, underhållande ur kalkonernas synvinkel.

3/10

Trailer: The Amazing Spiderman 2

The Amazing Spider-Man - 2012 - Bra mycket bättre!

The Amazing Spider-Man

Regi: Marc Webb

2012

Action

Peter Parker föräldrar försvinner utan ett spar när han är väldigt ung. Det finns någon som är ute efter de hemligheter de gör allt för att föröka dölja. För Parker finns det ingen förklaring. Han växer upp hos sin farbror och faster förbryllad över det som hänt. När han av en händelse hittar sin fars gamla portfölj börjar pusselbitarna falla på plats, han förstår plötsligt vad hans far har arbetat med och säker upp hans gamla kollega Dr. Connors. Men innan han når fram försöker han på egen hand att utforska skrymslena på Oscorp där både Conners och pappan arbetade tillsammans. Han råkar bli biten av en spindel och utvecklar nästan genast spektakulära krafter. Han blir starkare än någonsin förut, hans reflexer förbättras och han kan klättra på väggar och i tak. När han slutligen når Dr. Connors förklarar han mer om det som pappan har arbetat med – genteknik över artgränserna.

Jag var aldrig särskilt förtjust i Sam Raimis trilogi av Spindelmannen, åtminstone inte den första filmen. Jag vet inte riktigt varför just nu för det var onekligen en välgjord film, men jag fick inte den rätta känslan av den. Om den här egentligen följer serietidningsförlagan bättre hela tiden vågar jag inte spåstå men det finns i alla fall tillfällen då jag känner igen historien till hundra procent. Spindelmannen var nämligen just den serietidning som jag först samlade på när jag var ung så lite minns man ju.

Men det finns som sagt detaljer som inte alls stämmer in också. Man kan väl kalla det för artistisk frihet från filmskaparnas sida kanske. Hur som helst så stör jag mig inte nämnvärt på dessa eventuella fadäser. Snarare blir jag taggad att plocka fram min gamla samling och bläddra igenom några äventyr med den maskerade hjälten.

Han rör sig som han ska, något som jag hade invändningar emot när det gäller Sam Raimis version. Jag gillar också att skurken i den här filmen är Ödlan, inte en av de absolut mest kända superskurkarna i serietidningarna. Dr. Octavius och Gröna Trollet i all ära men de är lite för markant förekommande i serietidningen och det räcker med minsta lilla fel för att man ska reta sig på deras gestaltning. Här lyckas man på pricken! Jag undrar bara när man ska tillåta Kraven – jägaren att komma in i filmfranchisen? Nu vill vi ha något nytt och inte bara upprepningar av vad som redan gjorts.

Förresten så kan jag inte minnas om Spindelmannen uttryckte sådana kvickheter i Sam Raimis film som han gör här. Det är egentligen hur töntigt som helst men passar bra in i jämförelsen med förlagan. Låt oss inte glömma att Peter Parker/Spindelmannen är en yngling som slåss mot mestadels vanliga småskurkar. En och annan sarkastisk replik är på sin plats och passar dessutom bra tillsammans med de nyligen upptäckta färdigheterna han har utvecklat sedan spindelbettet. Han måste helt enkelt briljera sina förmågor… Dessutom är hans nätsprutare mekaniska uppfinningar som i serietidningen!

7/10