The Night Porter
Aka:
Il Portiere Di Notte
1974
Drama
Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett
hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia
(Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av
en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det
uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt
vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal
förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det
sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.
Redan vid första mötet känner man
att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt.
Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser
i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget
hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man,
som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan
blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna
ytterliggare några dagar.
Han lider av ett liknande
dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen
mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne
mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för
att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för
det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig.
Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom
film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.
Vi befinner oss i nuet och får
följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer
tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem
kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är
det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan
och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av
strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på
åskådaren.
Man måste dock betona att det här
är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle
Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”)
man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade
Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar
gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla
för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till
gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.
Ett psykologiskt bra drama om vem
som egentligen kontrollerar vem!
