Recension: Defendor

Om jag ska vara helt ärligt så åkte den här ner i shoppingvagnen av två anledningar. För det första är Woody Harrelson med i den och för det andra ser omslaget ut att pryda en riktig crazykomedi! Jag får lite Spirit-vibbar när jag ser omslaget och plagiatism av omslagsgrafik brukar tyda på parodiska filmer. Men nu visade det sig att jag bara hade rätt på första punkten, Woody Harrelson är med och han är som vanligt alldeles fantastisk i rollen som den lätt förvirrade Defendor. Det är i alla fall hans alter ego och ju länge filmen håller på desto tydligare blir det att han inte är riktigt som alla andra, hissen går inte ända upp om man säger. Men inte är det någon komedi överhuvudtaget, istället är det ett drama om vad som är rätt och fel sett ur denne mentalt handikappade mans perspektiv. Tänk om allting vore så enkelt som sett ur ett barns ögon, för det är ungefär det han är mentalt – ett barn, omedveten om rättvisans långsamtgående byråkratiska kvarnar. Jag skulle inte vilja kalla det för en renodlad superhjältefilm, delvis för att Defendor faktiskt bara är en vanlig människa som går till motangrepp mot busarna, men om det vore en superhjältefilm så skulle det vara en av de allra bästa!  

8/10

August Underground - 2001 - Extremfilm från Toe Tag

August Underground

Regi: Fred Vogel

2001

Horror

Vad skulle du säga om du hittade ett videoband där två män utför de mest ohyggliga gärningar för sitt eget nöjes skull? Om du skulle hitta ett videoband med grova sexuella övergrepp och tortyr? Den grövsta förnedring i form av påtvingad koprofagi och kannibalism? Detta är två våldsamma mäns dagbok över både vardagsliv och de seriella lustmord de utför.

Få filmer är lika omtalade som den här. Kanske beror det till viss del på dess otillgänglighet, kanske beror det på att den faktiskt är ganska unik i sitt sammanhang. Den har blivit anklagad för att vara snuff och ryktet säger att regissören Fred Vogel fick sin film beslagtagen när han skulle ta in den i Kanada för en visning på en mässa. Det lär också ha kostat honom tio timmar av hans frihet i finkan. Tilläggas kan också att han tydligen inte fick filmen med sig därifrån.

Nåja, ska man jämföra filmen med något annat ligger kanske Guinea Pig: the Devils experiment nära till hands. Dokumentärkänslan vill jag dock påstå är mycket bättre i August Underground och det är väldigt få saker som avslöjar att det här faktiskt inte är på riktigt. Bilden är sunkig precis som den skulle vara om den verkligen var äkta och filmad med en medioker videokamera. Offren uppför sig som om deras sista stund var kommen och gärningsmännen verkar hur sjuka i huvudet och sadistiska som helst. Det är klart att de verkligen njuter av att tillfredställa sina lustar och dessutom skratta åt de hjälplösa offrens plågor.

Visst är filmen i princip unik, men hur stark är den egentligen? För en luttrad filmrecensent som jag, som mer eller mindre har specialiserat sig på udda och våldsamma filmer, tenderar den faktiskt att bli lite ointressant emellanåt. Det är för mycket ovidkommande scener som inte tillför några obehagskänslor. Trots detta inser jag att det är just dessa scener som bidrar till att verklighetsillusionen blir så stark. Man får följa gärningsmännen i lust och nöd så att säga. För den normala filmtittaren vågar jag dock påstå att det här är riktigt påfrestande för psyket och filmens tagline ”The sickest film ever made” ligger nära tillhands.

En stark film helt klart!

When in Rome - 2010 - Romantisk komedi med Kirsten Bell

Det här är egentligen en film som verkligen inte passar mig. Romantiska komedier är det jag har allra svårast för när det gäller film och så är det bara! Det finns självklart undantag såsom det gör med det allra mesta men jag kan inte säga att den här filmen som vara ett av dem, undantagen alltså. Det är en ganska standardiserad historia om kärleken, hur den plötsligt sveper oss med och hur vi smälter totalt för en annan människa. Men det finns en twist, en magisk twist. Mycket av filmen handling går nämligen ut på fullständigt vansinniga förälskelser som orsakas av att filmens huvudperson – Kristen Bell, plockar upp några mynt ur kärlekens fontän i Rom. I och med detta blir personerna som slängt mynten i fontänen ofelbart förälskade, för att inte säga besatta, av henne. En del komiska situationer uppstår och det är ofta hur tramsigt som helst, lite för tramsigt faktiskt. Ibland blir det lite väl mycket slapstick av det hela och jag kan inte säga att jag egentligen tycker Kristen Bell är en särskilt bra skådespelerska. Hon levererar ungefär samma uttryck i film efter film och det är väl ungefär samma sak som hon gjorde i Veronica Mars, en roll som dock passar henne. Allt som allt är det underhållande för stunden men inget man behöver lägga på minnet. 

5/10