The Lone Ranger – 2013 – Av regissören till Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

Action/Western

Är man ett fan av Pirates of the Caribbean-filmerna med Johnny Depp är det här en film man säkerligen uppskattar. Att det är samma regissör gör naturligtvis också att stilen hålls någorlunda intakt. Det är samma typ av humor och det är samma typ av skådespeleri från Johnny Depps sida. Man kan förstås se detta som något positivt men jag har inte hjärta att göra det. För min del blir det mera som ytterligare en onödig uppföljare – fast med andra karaktärer.

I korthet går filmen ut på att indianen Tonto som spelas av Johnny Depp ska hämnas för oförrätter gjorda mot hans stam. För att göra en lång historia kort träffar han på en rättskaffens man som verkligen tror på rättvisan och lagen. De två slår följe och allt därefter är ett fartfyllt äventyr där Tontos vilja styr, ofta genom manipulation av den ensamme rangern – John Reid.

Den ensamme rangern spelas av Armie Hammer. Jag har ingen relation till honom och vad han har gjort tidigare men jag tycker han sköter sig bra. Det är inget skådespeleri som är mästerligt, inte av Hammer och inte av Depp, heller inte av Helena Bonham Carter som också medverkar. Det är stabilt men inte mycket mer än så.

Men filmens största fiende är dess klämkäckhet. Liksom i fallet med Pirates of the Caribbean vet man inte riktigt när man ska sluta. Man försöker krama ur det sista lilla ur skämten och gagsen innan man går vidare. Det blir för mycket och det blir ingen helhetshistoria av det. Det finns ingen poäng med filmen. Visst är det ett äventyr men det finns inget som knyter ihop det till något begripligt. Det är snyggt och storslaget men något går förlorat i processen, kanske är det filmens själ? Nej, jag är besviken!

5/10

Bilder: © Disney

Du kan köpa filmen här:

The Ring - 2002 - Den Amerikanska versionen...

The Ring

Regi: Gore Verbinski

2002

Horror

Ett videoband cirkulerar och ryktet säger att den som ser bandet dör om sju dagar. Reportern Rachel (Naomi Watts) som undersöker varför hennes systerdotter plötsligt omkom under mystiska omständigheter råkar under sin undersökning se bandet. Hon får omedelbart ett telefonsamtal som talar om att hon kommer att dö om sju dagar. Hon blir livrädd och tar hjälp av sin före detta (Martin Henderson), som är någon form av video och foto tekniker. Tillsammans försöker de spåra källan till bandet genom mystiska och kluriga ledtrådar och när deras gemensamma som får se bandet vet de att tiden börjar bli dyr på riktigt. Om bara några dagar kommer de alla att dö en fruktansvärd död, en kamp mot klocka börjar.

En film som sannerligen satt sig väl i folks medvetande, för det är väl ingen filmintresserad som inte har hört talas om den här? Det råder nästan en fejd mellan anhängare av denna amerikanska remake och det japanska originalet - Ringu. Jag ska här dock försöka undvika jämförelser så långt det är möjligt och istället enbart koncentrera mig på den här.

Filmens idé är god men genomförandet har en hel del att önska. När man gör en film av den här typen av manus, dvs. om en närmast allsmäktig flicka som inget hellre vill än att sprida ondska och död omkring sig, är metoden man använder långt viktigare än logiken i filmen. En logik som allt som oftast fallerar ändå, kanske i form av att man kan komma undan med i princip vad som helst och sedan skylla på att det var flickan som fick det att hända. På det sättet kan man skapa en logik även där ingen finns. Jag tycker inte att den här filmen har sämre logik än många andra men samtidigt har man tagit sig vissa friheter som är svåra att förklara utan att blanda in någon yttre, närmast gudomlig, kraft.

Till en början är allt frid och fröjd och man får följa två unga tjejer som samtalar och som försöker skrämma upp varandra. När den ena nämner ett videoband som cirkulerar och den andra sägs ha sett det har de lyckats skrämma upp varandra rejält. Här finns också någon enstaka skrämsel effekt här och där.

När vi så får följa med reportern Rachel som undersöker sin systers dotters plötsliga bortgång samtidigt som hennes egen son har syner och verkar allmänt parapsykologisk. Under dessa undersökningar hittar Rachel en videoband med en mystisk inspelning och strax därefter får hon ett telefonsamtal som talar om att hon har sju dagar kvar att leva. Nu börjar undersökningen ta fart på allvar, nu står ju hennes eget liv på spel. Här börjar det också gå utför med filmen som dittills klarade sig ganska bra,

Det som följer nu är en orgie i övertydlighet som kanske går hem hos den yngre publiken men som sannerligen har klart motsatt effekt på undertecknad. All spänning förtas och det enda man egentligen sitter och väntar på är fler övertydligheter att reta sig på. Dessa övertydligheter tar sig ofta uttrycket av att reportern hittar ett föremål som hon känner igen, t.ex. en spegel och givetvis måste man då visa en kort flash av att samma spegel fanns med på videobandet hon tittade på, som om någon skulle ha glömt det. Det finns gott om exempel på denna typ av fadäser och jag ska erkänna att jag faktiskt tappade räkningen på de antal tillfällen denna teknik användes.

Skådespeleriet då? Jo, de funkar utan att vara några mästare på det de gör. Jag kan inte påstå att någon utmärker sig speciellt varken på det ena eller andra hållet då. Kanske skulle man kunna tycka att (Naomi Watts) som spelar Rachel inte är helt trovärdig och att hennes son (David Dorman) gör den bästa rollprestationen men det är inget som egentligen har någon större betydelse för helheten.

Inte en dålig film, men heller ingen som håller i längden.

Recension: Pirates of the Caribbean - 2003

Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

2003

Äventyr

När Elizabeth (Kiera Knightley), guvernörens dotter, blir kidnappad av den ökände piraten Barbossa (Geoffrey Rush) bestämmer sig smeden Will Turner (Orlando Bloom), som är förälskad i Elizabeth, för att rädda henne. Han klarar det emellertid inte ensam och måste först befria piraten Jack Sparrow (Johnny Depp) som sitter fängslad i fängelsehålorna. De stjäl, eller rättare sagt ”kommenderar” ett skepp i hamnen och ger sig ut på havet för att spåra upp ”The Black Pearl” som piratskeppet heter. Det är en farofylld seglats och de båda männen måste lita på varandra för att komma levande ur den. De lär känna varandra och trots all misstro som finns emellan dem börjar så småningom en sorts vänskap att utvecklas.

Filmens största styrka är också dess största problem, det vill säga Johnny Depp. Han är utan tvekan filmens behållning samtidigt som ha faktiskt drar ner helhetsintrycket med sitt ständiga överspelande. Mycket av trovärdigheten går tyvärr förlorad i och med hans karismatiska rollkaraktär som nästan för tankarna till Errol Flynns glansdagar. Det blir helt enkelt en alldeles för ojämn samling skådespelare för att få en lagom balans mellan karaktärerna. Förutom överdrivna Johnny Depp som redan nämnts fungerar skådespelarensemblen väl och ger filmen en trovärdig tidsanda. Emellanåt kan man nästan känna havets sjögång och saltlukten från vattnet.

Handlingen känns långsökt och nästan sagoinspirerad, men det är väl kanske å andra sidan så en äkta pirathistoria ska vara. Filmen doftar verkligen som en matinéfilm av äldre snitt även om det kanske blir lite väl komiskt emellanåt. De billiga vitsarna haglar tätt och man ges aldrig tillfälle att ta filmen på riktigt allvar. Actionscenerna är ganska långtråkiga och även om effekterna egentligen är makalöst bra så hjälper inte det och filmen lyfter aldrig till de riktiga höjderna. De dryga två timmarna borde med lätthet kunna klippas ned med sisådär 20-25 minuter utan att man naggar nämnvärt på filmens handling.

Att man har valt att låta ”skurken”, piraten Kapten Jack Sparrow, arbeta för de ”godas” sida tycker jag är bra. Även om det enda han till en början egentligen är ute efter är något helt annat. Samma sak kan gälla smeden Will Turner som tvingas gå tillsammans med den, enligt honom, hemska piraten, för att nå sitt mål och befria sin älskade Elizabeth ur den ännu värre piraten Barbossas klor. Det är intressant att se hur dessa mäns vänskap efter hand växer sig starkare och starkare och hur deras rollkaraktärer smittar av sig på varann.

En storslagen film som vill väl men tyvärr inte når hela vägen fram och som tenderar att bli lite tråkig på vägen.